© Torrdockan

Just nu svävar jag omkring i ett stort mysterium. En av mina barndomsvänner är borta. Borta! Vi bor långt ifrån varandra och har inte träffats på ganska länge för hon har varit svårt sjuk i en obarmhärtig sjukdom, och inte kunnat ta kontakt, skriva eller prata i telefon. Vi brukar om inte annat gratulera varandra på födelsedagarna, men i år kom inget kort från henne. Inte en rad. Inte ens ett livstecken via någon annan. Tyst. Jag kände på mig att det inte stod rätt till och ringde en av hennes släktingar och fick veta vad som hänt. Jag förstår inte. Jag kan inte förstå. Kan inte. Vi hade ett hemligt språk, bara vi två. Vi invigde aldrig någon annan. Det är bara jag som vet vad orden betyder nu. Mitt sista brev till henne undertecknade jag med vår hemliga ramsa till lösenord som ingen annan kan tyda. Första gången vi träffades var vi sex år. Vi lärde oss simma den sommaren. Ännu ett kassaskåp med gemensamma minnen som inte går att öppna, nyckeln är bortkastad, koden är försvunnen, ingen hör hur jag bultar och ropar. Borta. Inte förstå. Acceptera men aldrig förstå.

Det är bara jag ensam kvar i hela världen som nu vet vad dirongeda betyder!

Det låter som förr i världen, då rann det undan! Jag är helt enkelt trött på alkohol! Jag trodde jag aldrig skulle kunna säga eller skriva en sådan sak! Alkohol, det var mitt liv det, som Monica Z sa i Söderkåkar om karlar. Så var det ju för några år sedan. Då cirkulerade allt kring den heliga flaskan, allt. Nu tänker jag alltmer sällan på alkohol. Jag går på mina möten i självhjälpsgruppen, jag har texterna på nattduksbordet och jag läser böckerna, inte bara bläddrar. Alkoholen har försvunnit som huvudroll, är inte ens i kulissen. Alltmer sällan hamnar den i fokus. Jag inser att jag kommer att känna sug ibland resten av livet, det måste jag acceptera och vara på min vakt mot, men mina tankar är inte instängda i en vinbox längre!

Jag är på väg till en ny utvecklingsfas i min nykterhet, jag har lämnat fasan och ångesten, passerat bitterheten och ilskan, lämnat besattheten åt sitt eget öde, nu har jag fått som en blodtransfusion av solsken. Livet är mer intresssant än någonsin, jag ror sakta på en lugn vattenyta och ser märkliga bilder därnere. De kallar sig minnen och pockar på min uppmärksamhet. Sinnesro och acceptans heter mina åror. Nykterhet heter båten.

När jag ser mina vänner sitta runt bordet och säga att de är alkoholister grips jag av en stark känsla av overklighet. Kan det vara möjligt att de här personerna har den dödliga sjukdom som plågat mig i så många år? Hur är det möjligt att kloka, vuxna människor hamnar i ett beroendetillstånd som vi inte alltid kan ta oss ur? Vad är det för sammansvärjning av onda makter som styr det hela?

En del människor har sitt intresse fixerat vid alkohol utan att vara alkoholister. Jag kallar dem alkoholfixerade. För vad ska man kalla människor vars fantasi styrs kring flaskor och sprit, som planerar sin fritid efter tillgången till alkohol och som aldrig skulle missa ett enda tillfälle att dricka. Ändå är de inte vad vi menar med alkoholister. De kan styra sitt drickande, de hamnar inte i det ödesdigra beroendet, de kan bryta sig loss och känner inte det svidande suget och det starka tvånget. Men de skulle aldrig tänka sig en helg utan alkohol. Var kommer den starka alkoholfixeringen från?

Varför har vi vin och sprit på löpsedlarna i detta land? Varför sitter TV4 i morgonsoffan och har vinprovning på fredagarna? Vem införde att matspalterna skulle ha vintips? Varför har vi året inrutat i fyllefester, varför blir Sverige ett berusat land med jämna mellanrum under året, med kulmen på sommaren. Vad är det som fått oss så alkoholfixerade? Man ska dricka, man ska skåla, man ska fira med alkohol! Vem tar beslut om att en tidning ska införa en stor artikel om sommarens bästa lådviner och bästa öl och bästa snaps? Men snälla nån, det kan vi väl klara själva? Rider tidningarna på att svenskarna till mans är så alkoholfixerade? Eller har vi blivit det av massmedias genomslagskraft? Knappast.

Sverige är inte alkoholiserat, men man kan lugnt påstå att Sverige är alkoholfixerat. Ingenting tycks intressera folk mer än alkohol och det gäller inte bara alkoholister. De struntar i vilka märken de konsumerar, det är de andra som ägnar tid åt sådant. Den allra sämsta och allvarligaste trenden nu är att allt ska firas med alkohol på arbetsplatsen. Kaffe och tårta har bytts ut mot öl och champagne på jobbet, allt ska firas, allt ska uppmärksammas med alkohol, det är after work med öl och konferenser på finlandsfärjor, you name it!

De enda som kan bryta den här trenden är de som inte har alkoholproblem. Det är faktiskt deras ansvar att dra ner på det allmänna drickandet på jobbet. Att rena alkoholister skulle ta initiativet är inte troligt. Är varenda arbetsplats besatt med alkoholister som inte vill eller kan avstå? De ansvariga människorna i det här sammanhanget är inte alkoholisterna, det är de alkoholfixerade som sätter hjulen i rörelse!

Alkoholfixeringen är pinsam och komisk. Att stå på kajen i Helsingborg och se dragkärrorna med öl är skrattretande. Svenskarna släpar och bär från färjorna, de tar bussen till Danmark och Tyskland, de gör vad som helst för att få en skvätt alkohol billigare! Men de är inte alkoholister! Vad är de då? Alkoholfixerade. Det känns genant, särskilt om vuxna förfasar sig över ungdomens supande. Men det är de vuxna som snitslar banan genom sin överdrivna alkoholfixering. Om vuxna inte kan eller vill ändra sina egna inrotade alkoholvanor, kan de knappast begära nykterhet av sina barn.

Där är det stelfruset och amerikanarnas utskick dit har i dagarna landat på en öde planet. Mars heter romarnas gamla krigsgud och det är väl han som sett till att striden pågick till sista man. Så nu är det folktomt. Och inga kvinnor som kan föda nya babysar. Jag ger fullkomligt fasen i mars, jag tycker det räcker med jorden. Ingen behöver berättra något för mig om den yttersta rymden, jag har fullt jobb med att ta in vad som händer i världen, i Sverige, i Stockholm, i Hedemora, i Arboga, i konstiga hus i konstiga städer i konstiga länder, egentligen vill jag blunda för det också och placera det på ointressanra mars för att få perspektiv, men jag kan inte undgå att ta in det löpsedlarna skriker åt mig när jag drar kundvagnen i gallerian. Hela min vardag är perforerad med nyheter från minsta håla om där hänt något vedervärdigt. En skandal eller ett bestialiskt brott placerar en ort på kartan, annars finns den knappt i utomstående människors medvetande.

Män är från Mars kvinnor från Venus, ungefär så hette en bok. Venus är inte mycket trevligare, torrt kan man lugnt påstå. Venus vatten kokade bort! Växthuseffekten gjorde så att oceanerna på Venus kokade torra så där låg väl deras fiskar och sprattlade i stekpannan direkt. Nu är vår närmaste granne Venus 500 grader varm och snustorr - trots att jorden och Venus hade mycket snarlika förutsättningar från början. Det låter inget vidare trevligt. Att välja mellan Mars och Venus som tillhåll är värre än pest och kolera! Jorden är ett mycket bra alternativ - medeltemperaturen är 15° och växthuseffekten har ännu bara börjat! Jorden är den bästa av alla världar, synd bara att vi ska slåss och kasta sten och skjuta sönder varandras hus! Ingen kan ju fly härifrån till varken Venus eller Mars. Vi får hålla oss kvar så gott det går.

Det viktigaste i en alkoholists liv är alkohol. Intresset för den överskuggar allt annat. Korta perioder kan en alkoholist sätta andra företeelser främst, men är snart tillbaka till sin ensidiga dyrkan av alkohol. Tankarna snurrar envist kring flaskan som en fluga runt en sockerskål. Alkoholen har en enorm dragningskraft och en alkoholist kan inte motstå. En förälskelse kan kortvarigt skingra intresset för alkohol men bara för kort tid. Passionen för alkohol tar över ganska snart.

En alkoholists hjärna är programmerad för alkoholintag, att hitta tillfällen att dricka, att planera inköp, tänka ut gömställen, hitta på undanflykter och svepskäl. En alkoholists tankar är inte här och nu. En alkoholists tankar är där alkoholen finns. En alkoholist kan känna sig ensam i stojet på krogen, mitt på en fotbollsläktare, i kontorslandskapet, på julkvällens släktmöte. Alkoholisten tänker sig bort till där det finns alkohol och har redan i tankarna lämnat festen och sällskapet för att supa mer. Kompisen som inte vill gå hem med de andra utan gå till en sista bar, är inte ute efter sällskap eller dans, han är ute efter mer alkohol. Ett sätt att få hem honom kanske är att erbjuda en egen flaska på hotellet.

En människa som har alkohol i fokus är inte nåbar när behovet slagit till. Det är lönlöst för omgivningen att tjata och protestera. Nu när jag är nykter och sjukdomen är latent hos mig, förstår jag helt hur tragiskt det var i livet då jag satte alkohol framför allt annat. Nu först förstår jag hur tragisk sjukdomen alkoholism är, hur människofientlig den är, hur livsförnekande och hur farlig den är från första dag. Den är ohygglig när den nått sin kulmen och slagit ned en människa till passivitet och död, och den är grym och obeveklig från första klunk. Ju tidigare den drabbar desto hårdare tar den.

När tankar och planering kretsar mycket kring alkohol, när sökandet efter fester och tillfällen känns viktigt och när vinet känns viktigare än vännerna, då är det dags att bromsa. Åtminstone stanna upp en stund och rangordna vad som är viktigast i livet – kommer alkoholen på första plats så är det nödbroms som gäller. Alkoholen ska inte vara i fokus, ska inte spela huvudrollen i ens liv. Den får bara finns med som rekvisita i skymundan, annars är det sjukt!

Varje gång blir jag lika häpen när jag varit ute och vimlat på webben! Jag börjar så smått med en sökning på Google, hittar några länkar som för mig vidare och till slut är jag långt borta från det första sökordet och det är mer eller mindre en labyrint jag hamnat i. Allt blir mer och mer intressant och jag förstår inte riktigt hur det gick till nyss när jag började med vykort på Tradera, hamnade i Armasjärvi, läste i Wikipedia om den svåra färjekatastrofen 1940, letade efter flera ortsnamn, upptäckte att det pågick en utställning i Wadköping, tog en sväng till konstnären, läste om Hjalmar Bergman, tittade in på Bokia, tittade på clowner, läste om helt andra böcker och landade slutligen på ett antikvariat på webben. Något yr i huvudet som var fyllt med ny information - min hårddisk behöver mer minne! Hur ska det räcka till?

Webben är en spännande värld, men visst komplicerar den tillvaron. Åtminstone när jag gör mina tidskrävande vimsiga utflykter där!

En del har det, andra inte: en orolig själ. En orolig själ gör också kroppen orolig, rastlös, snabbt irriterad, lätt stimulerad och lika lätt uttröttad. Jag kallar oss för De Ivriga. Vi kastar oss över massor med projekt, allt ska göras på en och samma gång, vi liknar Kulneff, han som kysser och slår ihjäl med samma glada själ i Fänrik Ståhls sägner (om nu någon minns och har läst den). Kanske driver De Ivriga världen framåt; jag kan tänka mig de unga entusiasterna som på bronsåldern introducerade metallyxan och skulle övertyga gammelgänget att de gamla flintyxorna var passé. Hade De Ivriga inte funnits hade vi väl stått och hackat med flintyxor än i dag. Men De Ivriga betalar ett högt pris, deras oroliga själ gör hela livet rastlöst, fyllt av ständiga uppbrott, kursändringar och förhastade beslut. Ett liv i kaos är ofta De Ivrigas pris.

De flesta alkoholister jag träffar tillhör det ivriga sällskapet. De kännetecknas av en orolig själ i en orolig kropp. Dessutom måste den oroliga själen följa sina egna lagar även om de går tvärs emot all erfarenhet och expertis. Leder vägen än till återvändsgränden så leder den automatiskt inte till en vändplan på samma gång. Därför kan de stå vid muren och banka pannan blodig i ren ilska och envishet, men att backa och vända är det inte tal om. Hur gör en sådan människa för att inordna sig i ledet och ta reson? En del klarar det men tappar det ivriga på kuppen. En ivrig utan ivrighet är en sorglig spillra. Andra dämpar sin våldsamma energi med olika droger, alkohol är och har varit den mest lättillgängliga och vanliga. Till och med en ivrig kan dämpas av en smula sprit en kort stund. Sen är effekten tvärtom, ivrigheten tar över och får astronomiska mått, blandas med hybris och övermod och får katastrofen att närma sig.

RB berättade ofta om sin styvfar som var alkoholist med sin tids mått mätt. Dvs söp på lördagen, aldrig i veckorna, men varje helg blev det en kvarting eller mer och den var tom på söndagmorgon och styvpappa bakfull. Under ruset skroderade han på knackig engelska för fru och barn och slog sig för bröstet: "I am Bruno Bengtsson, nothing can stop me!" Han tillhörde De Ivriga, han var född i en svartvit tid då karlar hade överrock och hatt på huvudet, kvinnor inte drack mer än ett glas likör möjligen och folk bodde familjevis i ett eller två rum och kök i hus utan hiss. Då kvinnorna inte var befriade av tvättmaskiner och färdiglagad mat, utan måste vara hemma för att passa familjen med mat och rena kläder. Där i den svartvita tiden, som finns förevigad med lådkameror, levde alkoholisterna vanliga liv och var tvungna att jobba på måndagsmorgonen, vilket hade sin inverkan på nykterheten. Söndagsfylla var kanten till avgrunden, sparken, hemlöshet och sen väntade fattigdom och död. På den gamla svartvita tiden kunde ingen leka obekymrat med alkohol.

De Ivriga är snabba kugghjul som kan driva idéer till realitet. Många klarar att hantera sin oroliga själ och manövrera ivrigheten i perfekta banor. En del gör det inte. De trampar gasen i botten för hårt, ekipagen välter och ligger på rygg som hjälplösa skalbaggar. Några dämpar sin ivrighet hårt med vad som finns närmast till hands: till exempel alkohol. Självklart är inte varje alkoholist ett kraftpaket med energi och idéer, det vore att generalisera. Men den oroliga själen finns där, ivrigheten som behöver tonas ner eller blygheten som måste övervinnas. En orolig själ i en orolig kropp, försök se människan!

Vi är sjuka, vi som är alkoholister. Egentligen är alkoholism en själens sjukdom, egots sjukdom och alkohol blir medicinen som vi hoppas ska dämpa vår ångest, stärka våra egon och göra oss hela. Det är dömt att misslyckas. Alkohol har inte den effekten på oss, alkohol förstärker det onda, gör oss aggressiva, obetänksamma, hänsynslösa. Alkoholen luckrar upp vår moral, vår heder och vårt omdöme. För omgivningen blir vi obehagliga, påträngande, opålitliga, hänsynslösa och demoraliserande. Det är svårt för nära och kära att respektera oss och härda ut med dessa egon som lallar omkring i sin fylla. De flesta av oss som nått långt in i sjukdomen blir övergivna av våra närmaste. De orkar inte, de står inte ut med oss och de ständiga besvikelser vi orsakar.

En alkoholist som lever nykter har tagit bort sin självvalda medicin. Sjukdomen är kvar. För att nå varaktig nykterhet måste därför vi alkoholister som vill börja ett nytt liv förändra oss själva. Vi måste ändra våra attityder och tankar, vi måste arbeta med oss själva och vårt inre för att alkoholen inte ska behålla sitt fäste i vår tillvaro. Vi alkoholister måste välja en annan medicin än alkohol för att vi ska fungera som friska människor. Början på den nya medicineringen heter självkännedom, omutlig ärlighet, ödmjukhet, gottgörelse. Det är en tung drog, man måste vara villig och noggrann för att den ska ha effekt.

En del alkoholister tycker att det är en för besk medicin, de vill hellre ha litet socker i botten. Det betyder att de slarvar, inte följer doseringen, väljer ett annat recept, går till kvackare och helbrägdagörare och framför allt struntar de i sådant som låter obekvämt och tidskrävande. De är otåliga som bara alkoholister kan vara! Så går det som det går med nykterheten. Slarv med medicineringen stjälper projektet och alkoholisten tar till sin gamla beprövade medicin, alkoholen. Tillbaka till ruta ett! Here we go again!

Jag förstår att det här är obegripligt för många av våra närstående. Därför kommer repliker som: "Det måste vara något fel på dig som inte kan sluta dricka!" Den som säger det har helt rätt. Det är något fel på oss som är alkoholister. Vi kan inte sluta dricka när vi väl har börjat. Det blir aldrig bara ett glas, det blir fler, det blir hela flaskan. Vi kämpar mot oerhörda krafter i sug och beroende. Vi är sjuka, blir sjukare och dör till sist i vår sjukdom. Det går inte att bota sjukdomen, men det går att sluta med självmedicineringen som bara bestod av alkohol. Vi nyktra alkoholister är inte av med vår sjukdom, den ligger latent, men vi försöker leva ett ärligt liv och dricker inte alkohol.

En alkoholist är otroligt skicklig på att fiffla med flaskorna. Det finns alltid en biflod av alkohol som rinner vid sidan av den gemensamma konsumtionen hemma hos en gift alkoholist vars partner är en normal alkoholkonsument. Det blir många svängar ut för att ”hämta något”, fixa något i köket, kolla om ljuset är släckt i garaget eller dörren ordentligt låst. Hundar vars husse eller matte är alkoholist får mycket motion! En del alkoholister hittar naturligtvis gömställen som ingen i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig. Vanliga gömställen är annars stövelskaft, linneskåp, skåp som inte används så ofta, dunkla vrår, klädkammare, bokhyllor, under kläderna i byrålådor, tvättkorgar, längst in i garderoben och andra lätt genomskådade platser. Men det finns geniala lösningar! Erland berättade en gång om sitt otroliga gömställe som fordrade en hel del planering och arbete. Han grävde ner en flaska i gräsmattan! Lät bara en halvcentimeter sticka upp och använde sugrör när han låg på mage och solade helt oskyldigt! Han fyllde diskret på flaskan så att den aldrig var tom. Partnern anade ingenting, det pågick hela sommaren, men förhållandet tog slut ändå när hösten kom.

En dag när Ruben kom hem stod tre flaskor sprit på köksbordet, en hela vodka och ett par halvor whisky. Han blev jätteglad. Har du varit på systemet, frågade han frun som stod vid spisen och lagade mat.
– Nej, sa frun, jag har städat linneskåpet!

De här ögonblicken är redan över. Körsbärsblommorna har fällt sina blad, asken har äntligen slagit ut små försiktiga gröna bladrosetter. Snart har grönskan exploderat. Det är spännande att det skiftar mellan olika trakter. Jag pendlar mellan två punkter - det är ett par veckor mellan lövsprickningen så jag får uppleva allt två gånger!

Förutom för sin statsmannagärning är Winston Churchill berömd för sitt bevingade ord: Champagne ska vara torr, kall och gratis! Det är ett av de där citaten som de flesta kan och till och med vet vem som sagt, men så handlar det också om en dryck som omges med oändligt många myter och skrönor. Och visst hade han rätt, den gamle korpen, champagnen ska vara torr och kall och när den är gratis kan man kosta på sig att dricka mängder! I går hade jag tillfälle att vara med på gratischampagne, ett tillfälle som jag aldrig hade missat i mitt tidigare liv! Det finns ett bekvämt sätt att få folk att ställa upp på evenemang som vernissager, invigningar, hedersutnämningar och liknande och det är gratis champagne eller föralldel vilken annan alkoholhaltig dryck som helst. Gratis någonting med alkohol fungerar som en magnet! Är champagnen dessutom kall och torr, kan man känna sig helt nöjd, men det brukar efter ett glas inte spela någon roll. Efter det första glaset kan man servera vilken smörja som helst i princip, allt slinker ner.

Nej, jag drack ingen champagne i går. Inte ens att den var gratis lockade mig. Men jag minns vilken effekt sådant hade på mig förr. Jag blev en mästare att slinka med när det serverades alkohol. Jag såg till att vara där och placera mig strategiskt så att jag diskret kunde få ett glas extra då och då. Jag var inte ensam om tricket. En alkis känner igen en annan alkis. Det man kan dölja för den naiva allmänheten, kan man inte dölja för en kompis i fördärvet. Men det finns ingen automatisk vänskap eller kamratkänsla alkisar emellan. Man konstaterar att där är nog en till, det får räcka med det. Sen befinner sig dryckesbröderna sist kvar på festen, för när alla vettiga gått hem, är det garanterat bara alkisar och serveringspersonal kvar tills det inte mer finns någon gratis champagne varken torr eller kall.