© Torrdockan

En del har det, andra inte: en orolig själ. En orolig själ gör också kroppen orolig, rastlös, snabbt irriterad, lätt stimulerad och lika lätt uttröttad. Jag kallar oss för De Ivriga. Vi kastar oss över massor med projekt, allt ska göras på en och samma gång, vi liknar Kulneff, han som kysser och slår ihjäl med samma glada själ i Fänrik Ståhls sägner (om nu någon minns och har läst den). Kanske driver De Ivriga världen framåt; jag kan tänka mig de unga entusiasterna som på bronsåldern introducerade metallyxan och skulle övertyga gammelgänget att de gamla flintyxorna var passé. Hade De Ivriga inte funnits hade vi väl stått och hackat med flintyxor än i dag. Men De Ivriga betalar ett högt pris, deras oroliga själ gör hela livet rastlöst, fyllt av ständiga uppbrott, kursändringar och förhastade beslut. Ett liv i kaos är ofta De Ivrigas pris.

De flesta alkoholister jag träffar tillhör det ivriga sällskapet. De kännetecknas av en orolig själ i en orolig kropp. Dessutom måste den oroliga själen följa sina egna lagar även om de går tvärs emot all erfarenhet och expertis. Leder vägen än till återvändsgränden så leder den automatiskt inte till en vändplan på samma gång. Därför kan de stå vid muren och banka pannan blodig i ren ilska och envishet, men att backa och vända är det inte tal om. Hur gör en sådan människa för att inordna sig i ledet och ta reson? En del klarar det men tappar det ivriga på kuppen. En ivrig utan ivrighet är en sorglig spillra. Andra dämpar sin våldsamma energi med olika droger, alkohol är och har varit den mest lättillgängliga och vanliga. Till och med en ivrig kan dämpas av en smula sprit en kort stund. Sen är effekten tvärtom, ivrigheten tar över och får astronomiska mått, blandas med hybris och övermod och får katastrofen att närma sig.

RB berättade ofta om sin styvfar som var alkoholist med sin tids mått mätt. Dvs söp på lördagen, aldrig i veckorna, men varje helg blev det en kvarting eller mer och den var tom på söndagmorgon och styvpappa bakfull. Under ruset skroderade han på knackig engelska för fru och barn och slog sig för bröstet: "I am Bruno Bengtsson, nothing can stop me!" Han tillhörde De Ivriga, han var född i en svartvit tid då karlar hade överrock och hatt på huvudet, kvinnor inte drack mer än ett glas likör möjligen och folk bodde familjevis i ett eller två rum och kök i hus utan hiss. Då kvinnorna inte var befriade av tvättmaskiner och färdiglagad mat, utan måste vara hemma för att passa familjen med mat och rena kläder. Där i den svartvita tiden, som finns förevigad med lådkameror, levde alkoholisterna vanliga liv och var tvungna att jobba på måndagsmorgonen, vilket hade sin inverkan på nykterheten. Söndagsfylla var kanten till avgrunden, sparken, hemlöshet och sen väntade fattigdom och död. På den gamla svartvita tiden kunde ingen leka obekymrat med alkohol.

De Ivriga är snabba kugghjul som kan driva idéer till realitet. Många klarar att hantera sin oroliga själ och manövrera ivrigheten i perfekta banor. En del gör det inte. De trampar gasen i botten för hårt, ekipagen välter och ligger på rygg som hjälplösa skalbaggar. Några dämpar sin ivrighet hårt med vad som finns närmast till hands: till exempel alkohol. Självklart är inte varje alkoholist ett kraftpaket med energi och idéer, det vore att generalisera. Men den oroliga själen finns där, ivrigheten som behöver tonas ner eller blygheten som måste övervinnas. En orolig själ i en orolig kropp, försök se människan!