© Torrdockan

Just nu svävar jag omkring i ett stort mysterium. En av mina barndomsvänner är borta. Borta! Vi bor långt ifrån varandra och har inte träffats på ganska länge för hon har varit svårt sjuk i en obarmhärtig sjukdom, och inte kunnat ta kontakt, skriva eller prata i telefon. Vi brukar om inte annat gratulera varandra på födelsedagarna, men i år kom inget kort från henne. Inte en rad. Inte ens ett livstecken via någon annan. Tyst. Jag kände på mig att det inte stod rätt till och ringde en av hennes släktingar och fick veta vad som hänt. Jag förstår inte. Jag kan inte förstå. Kan inte. Vi hade ett hemligt språk, bara vi två. Vi invigde aldrig någon annan. Det är bara jag som vet vad orden betyder nu. Mitt sista brev till henne undertecknade jag med vår hemliga ramsa till lösenord som ingen annan kan tyda. Första gången vi träffades var vi sex år. Vi lärde oss simma den sommaren. Ännu ett kassaskåp med gemensamma minnen som inte går att öppna, nyckeln är bortkastad, koden är försvunnen, ingen hör hur jag bultar och ropar. Borta. Inte förstå. Acceptera men aldrig förstå.

Det är bara jag ensam kvar i hela världen som nu vet vad dirongeda betyder!