© Torrdockan

Det är lätt att tro att en alkoholist inte vill sluta dricka. Så kan det också vara under lång, lång tid, men det brukar övergå till en önskan att kunna sluta, sluta, sluta med den förbannade alkoholen som gör livet till ett förödmjukande helvete. När sjukdomen gått tillräckligt långt fanns det hos mig en brinnande men hopplös önskan att sluta, att slippa, att komma ut ur den vedervärdiga situationen med daglig fylla, daglig baksmälla och alla obehagliga konsekvenser. Jag ville verkligen sluta, jag lovade mig själv att inte dricka mer, jag spjärnade emot, men det var som om alla mina krafter hade runnit bort i alkohol. Min vilja satt i björktoppen, som man sa till barn förr då man skrämde dem med risbastu. Ja, där satt min vilja, inte fanns den hos mig, för jag drack igen trots alla löften och beslut.

Det var ömkligt med dessa löften och föresatser. Godhjärtade närstående trodde mig, de hoppades och tog det på allvar. De blev lika förvånade och sårade varje gång jag svek mina föresatser. Att förklara den kemiska processen i min kropp var jag oförmögen till, ingen som inte varit eller är i samma nödsituation kan föreställa sig hur ett drogberoende känns och fungerar. Det är därför gemenskapen med andra alkoholister blir stark och viktig, de behöver inga förklaringar, de förstår exakt vad det är frågan om.

Det paradoxala i att vilja sluta men inte kunna blev till slut så tragisk för mig att jag funderade på att göra slut på det hela genom att ta livet av mig. Jag kunde inte med min förvirrade omtumlade hjärna se någon annan lösning. Om någon vanlig festprisse kunde se en trailer med inspelning av den här processen, skulle han kanske sätta drinken i halsen. Ingen som tar sitt första glas ser ett liknande scenario som tänkbar utveckling. Alla är rörande överens om att det bara är att ställa glaset ifrån sig, även alkoholisten själv tror på sin egen lögn.

Det beror alltså inte på brist på vilja. Det beror inte på förnuftet, det beror inte på pengarna. (Länkarna går till inlägg där jag skrivit om det.) Den förtvivlade frågan man ställer sig "Vad beror det då på?" finns det inte något entydigt och enkelt svar på. Människor inne i problemet känner sig lika oförstående som de som hjälplöst betraktar dramat utifrån. Det är lätt att förstå att brännvin förr kallades djävulens blod och att de motbjudande effekterna av alkoholmissbruk fördömdes och föraktades. Att lagarna stiftades för att försöka försvåra supandet och att det krävdes hårda straff för överträdelser.

Målar jag upp en alltför svart bild? Sanningens bild är svart i det här fallet. Det känns oärligt att måla med pastell och låtsas att det är en enkel match att bli nykter och hålla sig nykter. En nykter alkoholist är ett slags hjälte som besegrat onda makter, huggit huvudet av demoner och jagat ut onda andar ur sin egen kropp. Ja, inte mindre än hjälte. Ändå vore det fel att ödsla beröm. En nykter alkoholist vet att utan den yttre kraften hade kampen inte lyckats. Äran ligger inte på det personliga planet. Den som försöker en lätt och bekväm väg till nykterhet står ensam i kampen, den som vågar be om hjälp får den alltid.