Var går gränsen?
Nyligen läste jag vilka symptom som kan dölja ett alkoholproblem. Läs och fundera! Källa: CareLine
- pendlande humör
- stress
- rastlöshet
- ångest
- yrsel
- hjärtklappning
- sömnproblem
- depression
- personlighetsförändring
- förföljelsemani
- högt blodtryck
- högt blodsocker - diabetes
- magkatarr - magsår
- värk i leder och muskler - ryggbesvär
- torrhet och fnasighet i huden
- skakningar
- förhöjda levervärden
- skilsmässa
- korttidsfrånvaro
- ojämna arbetsprestationer
- "olycksdrabbad"
Nu först förstår jag att jag försökte bota en sjukdom genom att uppmuntra den och ge den näring. Jag ökade min andliga misär genom att tillgripa det medel som förvärrade den i stället för att mildra. Vilken katastrofalt misstag! Hade jag kunnat hejda förloppet tidigare om jag förstått problemet? Kanske. Jag vet bara inte hur jag skulle ha kunnat komma till insikt. Jag hittade aldrig något botemedel. Mitt misstag var att försöka hitta det i flaskan eller boxen. Så tragiskt att jag förvärrade min egen sjukdom genom det enda medel som jag skulle undvika: alkohol.
Det tragikomiska i hela storyn är att om någon påpekat det här, hade han eller hon blivit avsnäst och åthutad eller till och med kunnat få ett slag på käften! Varför kommer jag att tänka på en orm som äter upp sig själv och börjar med svansen?
Oj så jag känner igen mig.... Precis så var det ju. Alla dessa, framför allt psykiska, symptom jag upplevde och endast kunde "bota" (döva) med alkohol. Men ju mer jag "medicinerade", desto värre blev det. Om bara ett par veckor är det precis 2 år sedan jag slutade dricka alkohol. Inte ens en punchpralin har slunkit ned genom strupen sedan dess. Och det kan jag tydligt konstatera att så bra som jag mår idag har jag nog aldrig mått tidigare. Alkoholen är inte längre lockande och det är jag mycket tacksam för. Och en stor del av hjälpen fick jag här hos Torrdockan där jag tankade kloka tankar och kände mig "hemma". Tack för det!
Hej!
Med anledning av att du bloggat mycket om undommar och för att läsningen var intressant så vill jag rekomendera en länk om beroende: kapital.pdf" rel="nofollow">http://www.krystynamalm.com/Admin/files/biologisktkapital.pdf
Jag lägger ut den på din blogg, så andra intresserade kan läsa den.
Ha det gott
Moses
Tack för länken, Moses, den fungerar i sin kortform .
http://www.krystynamalm.com/
Mycket bra och klargörande läsning, gör ett besök och läs kloka ord.
Tack, jag gläder mig så oerhört att du blev hjälpt av det jag skrev! Grattis till dina två år, starkt! Det gäller faktiskt att "inte ens låta en punschpralin slinka ner" - det får räcka med all alkohol som rann i strupen under aktiva dar. Jag som alkoholist hade en tilldelad ranson - jag drack upp alltihop och sen finns det ingenting kvar för mig. Andra som tar det mer försiktigt kan ta sig ett glas då och då, men jag hade bråttom att få i mig alltihop kvickt, så är det med det.
Jag letar efter viljan, viljan att sluta med den här skiten. Jag upplevde mig själv inte som alkoholiserad tidigare, men det är bara att inse fakta o erkänna sig besegrad av alkoholen. Jag drack som alla andra, endast på helger men jag var alltid den som blev fullast. Med tiden blev det mer o mer av varan alkohol, på vardagar i form av folköl o på helgerna givetvis vin,starköl & ibland även sprit. Efter att ha fått flertalet motgångar i livet som inte alla haft med mitt supande att göra började mitt drickande att urarta mer o mer. Jag känner tydligt igen det jag läser om här o kan känna igen mig i väldigt mycket. Alla vi alkoholister dricker på olika sätt, men vi har ändå några gemensamma trådar som vi alla följer. Jag har inte slutat dricka helt ännu, jag går o kämpar i månader sen orkar jag inte med all ångest,brist på livslust,suget efter nåt som dämpar mitt psykiska illamående. Ja vad händer då ? jo jag tar till alkoholen trots att jag vet att den efter ett tag gör mig ännu sämre med värre ångest som följd. Jag känner givetvis samma hopplöshet som vi alla alkisar gör, självmordstankarna går från att bara dyka upp ibland till att dagligen, ibland varenda timma gnaga i hjärnan. Vi tycker ofta att ingen förstår oss, och det är helt sant. Ingen som inte varit depprimerad,ångestfylld & drogberoende kan förstå hur vi känner. Men jag känner att jag kommit en liten bit på väg mot att kunna leva nykter, då jag insett många saker med tiden. Alkoholismen är en sjukdom djävligare än andra, men det är ändå en av få sjukdommar du kan bota själv. Det är fan inte lätt, men det skall gå på nåt sätt, annars måste jag acceptera att må som jag mår nu, o det vet jag inte om jag kan i längden. Troligen skulle det sluta i att man tar livet av sig, det skulle kanske vara jätteskönt att slippa skiten, men man gör så många andra människor illa. Jag skäms över att jag som far till ett underbart barn sitter o super istället för att ställa upp för henne på alla sätt en far skall göra. Saker jag märkt gör att man mår bättre av o kan använda i sin kamp mot alkoholen är att motionera,vara noga med sömn,äta nyttigt o ordentligt men framför allt försöka att få tillbaka sin självkänsla, det får man genom att vara en bra kompis,en omtänksamm pappa som aldrig visar sig onykter för sitt barn,vara en god medmänniska o ge en hjälpande hand till sina medmänniskor. Tyvärr säger alla man pratar med att om man ska lyckas ta sig ur sitt beroende så måste man vara väldigt egoistisk o bara tänka på sig själv, vilket jag tycker är hopplöst svårt. Vet inte varför jag skriver här, men en sak vet jag iallafall. JAG ÄR ALKOHOLIST, JAG VILL INTE DRICKA, JAG KÄMPAR VARENDA DAG, JAG GÖR MITT BÄSTA, JAG SKALL KLARA DET HÄR.