© Torrdockan

Många av oss har en dröm om att vi ska kunna dricka igen som "normala" människor. Det är en envis dröm som en del av oss inte överger förrän vi står vid gravens rand. Vi tror att vi ska kunna dricka och skratta, sitta i glada vänners lag och njuta av mat och dryck och att allt ska vara så som det var i vår dryckenskaps början. Detta är en fullkomligt vansinnig, omöjlig dröm som aldrig kan gå i uppfyllelse. Vi hamnar i rena mardrömmen i stället. Det går inte att börja dricka så kallat normalt igen. En alkoholist kan aldrig mer i sitt liv dricka på ett behärskat sätt. Det är det ödesdigra, måttlösa drickandet som kännetecknar alkoholism, inte det sociala skålandet.

Med hundraprocentig säkerhet hamnar en alkoholist i ett helvete värre än någonsin om han/hon börjar dricka igen. En alkoholist tar återfall mot bättre vetande. Det är som att det inte kan hamras in i hjärnan att det är omöjligt att dricka "lite grand". Det finns inget sådant mått för en alkoholist. Det blir ett hejdlöst drickande direkt eller ganska snart och sen bär det utför i rasande fart. En alkoholist kan lika gärna hoppa rakt ner från tiometers-trampolinen i ett hav av alkohol. Alkoholister sitter inte och smuttar på en drink eller höjer sitt vinglas med en elegant gest, en alkoholist dricker som om det gällde att släcka en outhärdlig törst i en brinnande öken.

Misstaget att ta ett återfall får alkoholisten betala med ångest, bakfylla, vånda, vanmakt och vettlös skräck. De flesta vet det, men kan ibland ändå inte hejda sitt återfall. Ett återfall är ingenting som kommer dimpande som en liten överraskning. Det kan vara ett ytterst medvetet val av en alkoholist att ta sig ett återfall. Helvetet kan förefalla värt ett återfall när verkligheten känns omöjlig att tackla. En del återfall sker av en hastig impuls, andra är resultat av långa förberedelser. Återfall är en ständigt lurande fara som många alkoholister bär med sig dagligen. Till slut kan trycket bli för starkt. Då är det lätt för omgivningen att skaka på huvudet och dra snabba slutsatser om brist på självdisciplin, moral, vilja och kraft. Men det är inte detta det handlar om.

Ett återfall är en stackars människas desperata flyktväg kanske från en outhärdlig ångest eller framkallat av ett så starkt behov att ingenting kan stå emot det, inte ens en vilja av stål. Den som aldrig känt ett sådant sug och tryck, kan inte föreställa sig processen. Den som har försökt sluta röka eller har svårt att låta bli godis och mat, kanske kan svagt ana vilka krafter som arbetar inom en alkoholist. Suget efter alkohol och andra droger är starkare än något annat behov. Tårar och förbannelser hjälper inte, böner ibland inte heller, vanmakt förlamar kropp och själ och återfallet är ett faktum.

Ett återfall är alltid farligt, det kan vara en direkt larmsignal om död. Ett återfall kan bli långvarigt, ibland vara i flera år - eller livet ut. Det är aldrig ofarligt och enkelt att ta ett återfall. Det är inte korkade alkisar som ingenting begriper som tar återfall, det är människor som vet faran och konsekvenserna men ändå inte kan hejda förloppet. Det är den skriande nöden hos en missbrukspersonlighet som inte klarar av nykterheten längre, som vill ta paus, som vill tillbaka i alkoholens falska trygghet, som inte orkar stå emot, som vet priset och betalar det.

Ett återfall är tragiskt och förfärligt. Det är ett totalt misslyckande som tynger ner alkoholisten, förskräcker omgivningen och gör många rädda. Vänner i gemenskapen kan rycka ut och försöka hjälpa, men det avgörande steget tillbaka till nykterheten måste den sjuke själv ta. Det är enkelt att tro att den som tagit ett eller flera återfall är en svag stackare, men ingen annan vet hur lång den uppgivna kampen varit. Ingen vet att det kanske varit månadslång kamp mot återfallet eller åratals motstånd - ett återfall kan vara slutet på en mycket lång period av "duktighet". Besvikelsen över ett återfall drabbar även den som tagit det - det är en skam och nesa som kan kännas outhärdlig att gå igenom. Den som tagit återfall kan känna sig värdelös, skamsen, rädd, sjuk av ångest, arg och besviken på sig själv. Det är en känslig tid med gråt och självförebråelser eller ilska och försvar.

Återfall är vanliga. Ett återfall måste man ha med i beräkningen. Ett återfall är en vit flagg som betyder: Jag ger upp! Jag orkar inte längre! Arkebusera mig, sätt mig i fångläger, döm mig, förkasta mig, låt mig dö, ge mig nackskottet, lämna mig i fred i en fängelsehåla! Gör vad du vill, men låt mig behålla mitt brännvin! Förakta mig, gå ifrån mig, hata mig - jag är bortom hjälp, jag vet att jag gör fel! Se din medmänniska!

Den som tagit återfall måste vara ärlig mot sig själv och andra. Det går inte att bluffa och mörka. Ett återfall föregås av en mer eller mindre lång tid av total nykterhet. Ständiga små "återfall" är egentligen bara ett sätt att smådricka hela tiden. Den som klunkar lite då och då tar inte återfall, den har aldrig slutat att dricka. Det är skillnaden.

Det blev en jättefin helg, vädret kunde inte vara bättre, syrenerna slog ut, Ava och jag köpte grillad kyckling med tillbehör, packade ner en magnum Pommac och åkte till landet. Tre dagar solade vi, läste, lyssnade på radio, promenerade, snackade, sov och vilade. Jätteskönt att lägga ytterligare en nykter helg till samlingen. Jag tänker mindre och mindre på alkohol, tror inte att jag en enda gång funderade över det ämnet. Glaset promenerar av sig självt längre och längre bort. Pommac är en härligt god, festlig dryck och jag tog fram mammas gamla vackra kristallglas att skåla i.

En person är skyldig mig en ganska stor summa pengar. Pengarna har han ömsom lånat, ömsom tiggt och faktiskt både lurat till sig och stulit av mig ur min plånbok i mitt eget hem. Jag är naturligtvis sårad och ledsen men har trott på honom när han sagt att han vill göra rätt för sig och avbetala skulden. Nu hör han inte av sig mer, han svarar inte på sin mobil, han ringer inte upp trots att han ser att jag ringt. Han har helt enkelt gått under jorden för mig, men jag hör att andra har sett honom och hört honom. Jag har svårt att förstå att det går att leva med en sådan skuld på sitt samvete, att det går att behålla sin nykterhet utan att gottgöra det illa man gjort andra.

De sista gångerna vi hade kontakt, sista gången bara per telefon, fick han raseriutbrott och skrek åt mig, sedan rusade han ut och smällde igen dörren respektive slängde på luren. Jag blev naturligtvis häpen och sårad över sådana attacker. Jag försöker förstå men tycker att det är svagt att ge utlopp för sitt instabila humör på det sättet. Han blir på något sätt aldrig vuxen, aldrig fullbordad som människa. Han lever kvar i en barnslig värld där han som ett barn tror att allt handlar om honom och att alla hans tankar och handlingar intresserar andra. Han har barnets behov av uppmärksamhet och barnets behov av överseende och han har barnets förmåga att sätta sig själv i centrum.

Jag vill inte riktigt inse att det är en sjuk person jag har att göra med. Han är alkoholist som jag, men han har ytterligare något i sin personlighet som gör det svårt att kommunicera och att få grepp om den gemensamma verkligheten. Kanske han helt lever i en fantasivärld där allt är möjligt, allt är tillrättalagt. Han kanske till och med tror att han redan betalat igen sin skuld eller att han har rätt att låta bli för att han är speciell med särskilda rättigheter och regler. För mig framstår han nu som en falsk och opålitlig person som sviker alla sina löften och alla sina plikter, jag kan inte känna respekt för den sortens människor, bara ett svagt förakt och avståndstagande.

Hans nykterhet  tror jag är i fara om han inte gör sig fri från skulder, både pekuniära och känslomässiga. Det går inte att låta gräset växa över och dölja det gamla om man ska gå framtiden till mötes.  Jag känner obehag och sorg, inte för pengarna utan mest för principen. Förnedringen är tveeggad, en egg riktas mot mig som blir lurad och sviken, en mot honom som bedrar, ljuger, sviker och stjäl. Så mycken simpel falskhet finns det...

Visst går det att ha alkoholfria perioder även för en alkoholist. Livet kan innebära tvång och krav på det och det brukar vara en rastlös tid men går att uthärda. I gemenskapen kallas sådana perioder för "spritfria" hellre än nyktra, eftersom nykterheten är tillkämpad och minst av allt något som alkoholisten kan tänka sig vara för evigt. När en sådan spritfri period är över brukar många hemfalla åt verkliga orgier liksom för att ta igen något de förlorat under den alkoholfria tiden. Så var det för mig.

Jobbet eller familjelivet krävde stundtals att jag hade helnyktra perioder och jag genomförde dem med stor ansträngning och utan särskilt entusiasm. Men jag undvek katastrofen av att vara det minsta berusad under sådana tillfällen. Min självdisciplin ställdes på hårda prov och jag väntade mig ingen belöning i denna öken mer än att klara det jag föresatt mig. När jag väl kunde slå upp ett glas igen gjorde jag det med glädje och lättnad för jag hade ännu inte fattat nykterhetens välsignelse. Den var ett tvång och betydde underkastelse. Nu gällde att ta "skadan" igen. Just så naivt kan en alkoholist se problemet, eftersom det i dennes ögon inte är ett problem utan något naturligt och som ska försvaras som en mänsklig rättighet.

För en alkoholist är det lika med en mänsklig rättighet att supa sig full med jämna mellanrum, dricka sig bortom sans och vett utan tanke på morgondag och konsekvenser. Som alkoholist förstod jag aldrig att sätta några gränser och hade jag gjort det överskred jag dem med 100%-ig målmedvetenhet. Dessutom hade jag  för mig att  jag inte drack mer än andra och att jag bara blev trevlig och avslappnad av alkohol. Jag hörde nämligen inte mig själv. Jag hör omedelbart (även på en främling i telefon) när en person är berusad - men att detta även gällde mig, föll mig aldrig in. Alltså visste förstås alla vad som stod på när jag ringde runt för att snacka när jag var på det humöret. Jag rodnar av skam, jag fasar för de här tankarna. Inte ens nu efter ganska lång alkoholfri tid kan jag låta bli att skämmas! Jag måste arbeta på att förlåta mig själv!

Alkoholfritt för mig är numera en befrielse. Jag har nått en frihet jag aldrig kunde drömma om. Jag anade inte förrän jag blev nykter att alkoholen tog så mycket tid och stal så mycket intresse från mig. Alkoholen var verkligen en energitjuv av stora mått. Vad gör jag med all min frihet och all min fritid? Använder den efter bästa förstånd och behov. Jag försöker föra budskapet vidare, bl a med denna blogg. Friheten finns där i nykterheten. Det finns en väg för alla ut ur alkoholens fängelsehåla! Rymningsvägen ligger öppen för alla som vill. Räck ut en hand, gå till ett möte, ring ett samtal och dörren öppnas på glänt. Tar du nästa steg slår dörren upp på¨vid gavel och du kan komma ut i alkoholfriheten.

Det tog lång tid innan jag blev villig att sluta dricka. Det var en självklarhet för mig att jag skulle vara med på fester, själv ordna fester, fira allt och alla (helt otroligt vad en alkoholist kan hitta på orsaker att fira!), trösta mig när något kändes olustigt (helt otroligt vad en alkoholist kan hitta på orsaker att bli tröstad!), belöna mig när jag tyckte det var motiverat (och det är otroligt osv osv!). Även om jag insåg att jag drack för ofta och för mycket, saknades viljan att sluta. Jag förstod inte att jag var alkoholist och jag förstod inte faran - att jag drevs obarmhärtigt på en flod av alkohol mot mitt Niagara. Det finns där framför varje person som dricker mycket och ofta.

När viljan att sluta infann sig, hade jag ingen kraft att sätta emot. Min vilja var inte tillräckligt stark, jag försökte, men kunde inte sluta. Ibland kändes det heller inte så nödvändigt att sluta dricka. Efter varje period då jag dragit ner på drickandet så infann sig ett självbelåtet lugn och jag tyckte att jag kunde fortsätta med mina alkoholvanor. Det var nog inte så farligt, hur skulle livet bli om jag inte fick min dagliga dos! Tråkigt, grått och trist. Jag själv skulle bli en tråkmåns och torrboll, vad skulle alla mina glada dryckesvänner säga! Så länge de också drack var det ingen fara. Vi var inte alkoholister, ingen av oss, vi bara drack för att ha roligt!

Vilket självbedrägeri! Det är ungefär så som försvaret ser ut hos en person som inte vill inse att det är besvärande mycket alkohol som rinner ner i halsen. Att det är farligt. Att det ger obehag hemma och på jobbet. Att det finns någon som mår dåligt av att ha en alkoholist i närheten. Att det blivit för många mornar med bakfylla. Att det är en livslögn att förneka alkoholismen. Att det är i sista stadiet för att samla ihop så mycket vilja att det räcker till att gå till ett möte.

Det är en ohygglig förnedring att som målmedveten, viljestark människa inse att mot alkoholen har man inget att sätta emot. Det hjälper inte med egen vilja, egen kraft. Det kanske gick att vända tidigare men nu är det slutstation. Viljan räcker kanske så långt att det går att sätta korken i flaskan, men så mycket mer är det inte. Trots beslutet att inte mer dricka, drack jag. Jag bestämde ingenting över mig själv längre. Andra krafter än mina hade tagit över och jag var en hjälplös slav. Från omgivningen kunde jag bara vänta förakt och indignation, från de närmaste sorg och förebråelser.

Jag var vid vägs ände. Av egen kraft kunde jag inte vända. Kraften fanns utanför mig, jag behövde bara blåsa litet liv i min vilja så att den åtminstone sa OK. Kraften att sluta dricka fann jag i AA. Genom AA och i AA:s gemenskap har jag fått vilja och kraft att vara nykter. Livet kom tillbaka, livsviljan och kraften är tillbaka. Först nu kan jag tydligt se vilket destruktivt beteende jag hade, jag förgjorde mig själv och nöjde mig med en halvdan tillvaro där tillgången till alkohol styrde mina känslor och mitt humör. Torftigt. Farligt. Förödande.

Jeppe super. Alla vet det. Vad ska vi andra göra? Kan vi hjälpa honom?

För alla andra sjukdomar skulle svaret vara givet. En allvarligt sjuk människa behöver hjälp, stöd, omvårdnad, tröst, kärlek, medlidande. För alkoholisten är svaret inte alls givet. Sjukdomen i sig är så vanlig att den inte ger särskilt starka reaktioner hos omgivningen. Folk konstaterar bara: Han eller hon är alkoholist. Oftast räcker det med en axelryckning och ett avfärdande. Det är som om alkoholisten varken räknas som sjuk eller som hjälpbehövande. Det är enbart den allra närmaste kretsen som blir mer involverad och ställs inför svåra val och krav.

Sjukvården rycker inte in med automatik. Det är skrämmande och brutalt att se fyllona ragla omkring med uppenbart hjälpbehov utan att samtidigt se hur vårdpersonal rycker ut med första hjälpen. Vi låter de alkoholiserade gå sin död till mötes ganska obehindrat och parkernas lummiga grönska döljer deras armod och offentliga dödsdrama. De lever kanske inte till hösten, de ersätts av nya hopplöst sjuka personer.

Parkernas invånare är i sista stadiet och får ingen hjälp - om de inte ramlar och slår sig blodiga. De andra super ihjäl sig mer i skymundan hemma i soffan eller i sommarstugan och får heller inte något större intresse från vården - det händer ytterst sällan att en husläkare ens frågar hur det är med alkoholintaget trots att tecknen kanske är slående. Nej, alkoholism är så skambelagt att den är i sämre klass än könssjukdomar och aids. Hysch, hysch, vi talar inte om det. Det finns fortfarande människor som tror att alkoholister har sämre moral och svag vilja, att de är sämre än andra rent mentalt.

Det sorgliga är att ingen annan kan göra särskilt mycket för Jeppe eller Jeppa. Det är de själva som måste inse att de är sjuka och behöver hjälp. Det är dumt att tro att alla alkoholister är lyckligt omedvetna om sin situation. Många vet om att de är sjuka och kämpar för att hålla sig nyktra. Ofta med klent resultat. Du kan komma till jobbet och säga att du inte har rökt på fem dagar och få applåder och lyckönskningar. Kom till jobbet och säg att du inte har druckit på fem dagar och du möts av djup tystnad och generade leenden.

En nykter alkoholist kan berätta för en aktiv alkoholist hur den fann ett botemedel för att hålla sig nykter. Egen erfarenhet är den tyngst vägande meriten när det gäller att förmedla nykterhet. De som inte vet vad alkoholism är annat än från böcker och film, har inte samma tyngd i argumentationen. Men inte ens en alkoholist kan alltid med framgång få en annan alkoholist ut ur missbruket. Beslutet ligger alltid i sista hand hos missbrukaren själv.

Alkoholism kallas förnekelsens sjukdom. Jeppe ertappas ideligen med att vara stupfull och säger med indignerad min: Jag är inte alkoholist! Han vinglar omkring saligt leende eller rasande förbannad och kan inte ta hand om sig själv, men han påstår trots det att han inte är alkoholist. Absolut inte! För Jeppes skull är det bästa att så snart som möjligt fatta att alkoholist är just vad han är. Den som inte kan hantera sitt drickande är alkoholist. Att erkänna sin alkoholism är det allra första steget mot tillfrisknande.

Jag kan inte hjälpa Jeppe. Ingen kan. Jeppe måste ta sitt eget beslut. Sen kan Jeppe få hjälp. När Jeppe blivit nykter kan han berätta för andra alkoholister hur kan gjort för att bli fri från sitt missbruk. Det finns massor av hjälp att få, hjälpsamma händer finns överallt, sjukvården ger akut hjälp, AA ger långvård. Det enda Jeppe behöver göra när han ställt från sig flaskan är att knalla dit för egen maskin!

Det har gått en tid utan att jag skrivit så mycket i bloggen, också en tid sedan jag skrev om alkoholism. Kanske någon tror att jag glömt alltsammans, kanske någon annan tror att jag är botad. Ingetdera stämmer. Det går inte att botas från  alkoholism. Den sjukdomen finns kvar i kroppen och kan bara hållas i schack genom att den drabbade inte dricker. Att glömma att man är alkoholist är rena dödsfällan och har nästan undantagslöst ett olyckligt slutskede. Det kan vara lätt att efter en tid i nykterhet tro sig vara "botad" och kanske bara av tanklöshet sträcka ut handen efter det där förrädiska första glaset.

Nej, jag har inte glömt min sjukdom. Jag håller ständigt i mitt medvetande att jag är alkoholist, att jag inte kan dricka som andra. Jag arbetar med mitt program, jag läser böckerna, jag går på möten. Att göra service och vara den som öppnar mötet, kokar kaffe och dukar fram är viktigt och jag försöker ta två dagar i månaden på min lott. Nej, jag har inte glömt.

Kanske är det den händelserika våren då varje dag ger ett nytt scenario bland blommande buskar och träd, som gjort att jag inte skrivit så mycket och att jag haft annat att fundera över än min sjukdom. Att en alkoholist genomgår personlighetsförändring är allmänt känt, men att även en tillnyktrande alkoholist gör det, kanske inte alla tänker på. Jag var minst av alla förberedd på att så skulle ske. Det första året jag var nykter trodde jag att jag hade hittat tillbaka till mitt gamla jag, men efter det året insåg jag att jag hade lång väg kvar. Det tar tid att befria sig från konsekvenserna av ett långvarigt alkoholmissbruk. Kroppen hämtar sig fortare än sinnet och hjärnan.

Det andra året i nykterhet kändes bättre, mer vardagligt likt sådana sinnestillstånd jag nästan glömt. När också det var till ända insåg jag att jag fortfarande förändrades, det var ett stycke kvar tills jag hade nått tillbaka till det som en gång var jag. Men det satt inte liksom en person någonstans och väntade på mig och sa: Välkommen tillbaka till ditt rätta jag! I stället inser jag att jag aldrig kan bli mitt gamla jag någonsin igen. Jag har utvecklats, förändrats, jag är en annan nu. Alkoholen gjorde sitt till att jag inte följde en normal utveckling av mitt sinne, mina känslor och min världsuppfattning, och det går aldrig för mig att i nykterheten utplåna allt som alkoholen men framförallt tillnyktrandet inneburit för min utveckling. Utan denna process hade jag varit en helt annan personlighet och till den kan jag aldrig nå. Alkoholen har märkt mig också under tiden jag befriat mig från den. Det låter som en märklig paradox och jag vet inte hur jag ska förklara den.

För den som är i början av sin nykterhet och läser det här, kanske perspektivet blir ohyggligt. Va!? Räcker det inte med att bli nykter och frisk? Hur lång tid ska det ta? Kanske resten av livet, blir mitt försiktiga svar. För mig känns det inte betungande. Jag tycker det är underbart att utvecklas, att förändras, att byta skinn och lämna det gamla, att uppfatta nya värden i livet och att ständigt vara på resa mot ett avlägset mål. Det är bättre för mig än att nå fram, slå sig ner och säga: Jaha, nu var det här klart! Nu kan jag ta emot priset och vila mig!

Nej, jag har inte glömt att jag är alkoholist. Jag blir ständigt påmind om det. I det somriga Sverige är det rent realistiskt mycket svårt att glömma det, när som nationalfyllorna avlöser varandra och löpsedlarna omväxlande ropar ut det bästa lådvinet, det senaste fylledådet, bästa snapsen och ökande alkoholskador på lever och bukspottkörtel. Hur ska jag någonsin kunna glömma att jag är alkoholist?

Nyligen hörde jag en berättelse på radio om en man som använde all sin tid till att plantera träd. Han vandrade omkring och petade ner ollon och frön och nötter i tusental och fick dalar och höjder att täckas med skog. Träden överlevde honom med många år. Så vill du bli odödlig (åtminstone någon mansålder), plantera träd!

För längesen planterade jag kastanjer utan för det hyreshus där jag då bodde. Jag trodde inte det skulle bli någonting av dem, men en dag fick jag se att det stack upp en pinne ur marken. Det var en kastanj som slagit rot och strävade mot skyn. Jag tyckte det var ett mirakel och tittade till "min" kastanj med jämna mellanrum. En dag var den borta och jag blev bestört. Det var dags att ansa rabatten utanför huset och den där pinnen med några bladknoppar på klassades som ogräs och rycktes bort. Det var en besvikelse. På släktens egna tomt petade jag ner kastanjer som hade bättre chans. Trodde jag. Men allt växandes fiende nummer ett, rådjuret, tyckte det var mums med en kastanjepinne till mellanmål och det blev ingen kastanj den gången heller.

Det är faktiskt ingen lätt sak att plantera träd och få dem att överleva. Men, ibland blir det fullträff alldeles av sig självt. Grannen på landet har inte den blekaste aning om hur man får träd att trivas. Han går ut med motorsågen och tar bort alla grenar han når upp till. På det sättet förvandlar han sina träd till underliga missfoster. De står som pinnar med lövkrona högst upp och en del träd sågar han ned till marken. De stör hans utsikt, påstår han. Därför sågade han ner en vackar allé med almar. De skuggade en liten väg så skönt och de täckte vägen med sina frasande frön på våren. Almar är vackra träd och de är inte alltför vanliga. Här utrotades de och jag saknade dem. Efter något år såg jag en buske bland andra, den hade hittat en plats för sina rötter och efter ett tag insåg jag att det var en alm. Något litet frö hade rymt från grannen och slagit rot på min sida av staketet. Den blev min ögonsten och jag vårdar den lilla almen så gott jag kan. Den har skranglat iväg ganska högt och ger perfekt insynsskydd om sommaren. Hade den bara hamnat några decimeter fel om tomtgränsen så hade den inte överlevt så här långt.

Om du inte kan eller vill plantera ett träd, så adoptera ett! Välj ut ett vackert träd i närheten och se det som ditt, din kompis och förtrogne, din skyddsling och ditt önsketräd. Se till det och prata lite med det då och då. Följ årstidernas växlingar genom ditt träd. Med all säkerhet kommer trädet att överleva dig. Det kan förstås råka ut för en motorsågsmassaker, men de allra flesta träd klarar sig ganska länge. Du behöver ju inte välja en julgranskandidat!

Jag har valt ut och adopterat ett träd i en allé nära där jag bor. Det har just slagit ut sina späda löv efter att hela vintern stått tyst och dystert med sin svarta stam. Jag tittar till det då och då när jag har ett ärende genom allén. Jag tror att både trädet och jag mår bra av det...

Jag har frigjort mig från TV. Det är längesen jag valde bort den eftersom jag tröttnade på att min tid skulle bestämmas av de olika kanalernas program. Mellan några tidpunkter skulle jag hinna stryka en blus, betala en räkning eller koka en kopp te, i reklampauserna skulle jag kissa, när det ringde skulle jag bli störd och försöka få slut på samtalet så fort som möjligt, jag skulle missa en del av en serie och jag skulle reta mig på att en ishockeymatch rubbade hela programmet. Dessutom skulle jag gräma mig över att ha missat något och min kväll skulle bli som en programtablå.

Det är obeskrivligt skönt att ha stängt av den där tvångsknappen. Ibland sätter jag på teven på måfå, bläddrar lite och hittar kanske något. Jag har slutat bry mig om vem som är mördaren och i Midsomer har jag aldrig trivts. När jag bläddrar så där på måfå lägger jag märke till att det är alldeles väldigt många privatdeckare och spanare och poliser och åklagare som rör sig i rutan. Det är också ganska många platta program som ska roa mig, men de saknar helt effekt på mig. De som är i rutan trivs så ini bomben, de skrattar och nojsar och ordnar middagar och berättar för varandra hur trevligt de har och jag känner mig bara utanför. Parlamentet är det enda som duger åt mig, för då får jag skratta åt alla slagfärdiga skämt. Tävlingar känns trista och alltför hurtiga, frågorna är idiotlätta och jag saknar Magnus Härenstam i Jeopardy.

Jag brukar kolla om det är någon bra långfilm som jag vill se, annars ser jag en DVD eller en video om jag är på det humöret. På TCM tycker jag det är ett tiotal filmer som återkommer i ett, Myteriet på Caine, gamla Hepburnfilmer, Riddarfalken från Malta och Stormvarning utfärdad. Jag gäspar och bläddrar vidare. Men Aktuellt och Rapport då, frågar sig de samhällsmedvetna. Ibland. Jag lyssnar på nyheterna på radio, då kan jag använda händerna till något vettigt och samtidigt lyssna. Jag läser två dagstidningar, nyheter på webben och är inte intresserad av alla väderrapporter. Vill jag veta vilket väder det är ser jag ut genom rutan och kollar utetermometern. Jag ska varken ut på sjön eller sköta odlingar.

Å, det är frihet att slippa se på teve!

När jag var liten och inte kunde klara av eller förstå verkligheten flydde jag in i fantasins värld. Jag levde i sagorna och sägnerna, i böckerna, filmerna, bilderna. Min fantasi var oändlig och jag kunde förvandla den tristaste omgivning och den torftigaste miljö till glittrande sagoslott och underbara landskap som hämtade ur en disneyfilm. Den där förmågan fanns kvar långt upp i vuxen ålder då jag minst av allt borde fly verkligheten, men det var som om jag aldrig kunde vara här och nu. Jag var alltid på väg någonstans, kanske bakåt i tiden eller till fjärran land eller till en skimrande framtid. Verkligheten runtomkring försvann som i ett töcken och min fantasi gjorde om den till en behagligare upplevelse. Ohållbart i längden, men en underbar verklighetsflykt som kunde trösta mig för stunden.

När alkoholen kom in i mitt liv, blev den ett hjälpmedel för att fly verkligheten. Min alkoholism utvecklades helt enkelt till en förrädisk verklighetsflykt, alkoholen kunde göra det min fantasi stelnat för mycket för att lyckas med. När jag drack försvann bekymren, allt blev enklare och lättare att uthärda, jag blev tröstad, till och med glad, jag glömde förargligheter och missöden, allt sveptes in i ett glömskans töcken. När alkoholen miste sin effekt, blev jag tvungen att öka dosen och dricka mer för att nå samma resultat. Det var en hänsynslös utveckling. Jag hade ingenting att sätta emot.

Någonstans fanns en vändpunkt som jag missade för jag såg den inte. Jag hamnade någon gång vid en vändplan men där körde jag bara runt runt och kom aldrig till något resultat.  När alkoholen till slut förlorade hela sin förmåga att hjälpa mig till verklighetsflykt och tvärtom band mig än hårdare vid  tvång och leda, hamnade jag i svår ångest och missmod. Tankarna blev svarta och mitt inre var i trasor. Ingenting kunde få mig att lyfta på fantasins vingar längre. Verkligheten och vardagen framstod i sin torftighet och jag hade ett svårt problem men ingen lösning.

Inte förrän jag kom till sjukhus och behandlingshem kunde jag ordna tankarna och dämpa min ångest. Det var en svår tid och mitt tillfrisknande skedde inte över en dag, jag fick sträva och anstränga mig för att liksom balansera på slak lina. Jag svajade och darrade och tog ett litet steg i taget. Ett steg, en dag i taget.

Verkligheten gör inte paus, den rullar på. Jag kan ibland känna behov av att fly från den nu också i min nykterhet, driften till flykt är stark hos mig, men jag använder inte alkohol eftersom den är förödande. Om jag skulle ta till alkohol för att fly från verkligheten skulle den verklighet som mötte mig bli outhärdlig. Behovet av förströelse och att få skingra tankar är starkt och det finns alltid saker att sysselsätta sig med. Det sämsta är att sätta sig ner och hälla upp en drink.

Skingra tankarna och håll händerna sysselsatta är oftast min metod när jag känner oro, rastlöshet och sug. Det kanske inte hjälper alla, men var och en kan säkert hitta något som bryter känslan och gör att glaset med alkohol försvinner som alternativ. Enkla saker som att lägga en patience, städa en låda, sortera tvätt, skriva mail, lösa korsord eller baka en sockerkaka gör också verkligheten onödig att fly från - åtminstone just då.

Skir grönska i allén



Tulpaner vid busshållplatsen att titta på medan man väntar.



Maskrosen gör en pentagon i gräsmattan. Skickligt!



Magnolia blommar på bar kvist, kämpar här med vårvindar friska.