© Torrdockan

När jag var liten och inte kunde klara av eller förstå verkligheten flydde jag in i fantasins värld. Jag levde i sagorna och sägnerna, i böckerna, filmerna, bilderna. Min fantasi var oändlig och jag kunde förvandla den tristaste omgivning och den torftigaste miljö till glittrande sagoslott och underbara landskap som hämtade ur en disneyfilm. Den där förmågan fanns kvar långt upp i vuxen ålder då jag minst av allt borde fly verkligheten, men det var som om jag aldrig kunde vara här och nu. Jag var alltid på väg någonstans, kanske bakåt i tiden eller till fjärran land eller till en skimrande framtid. Verkligheten runtomkring försvann som i ett töcken och min fantasi gjorde om den till en behagligare upplevelse. Ohållbart i längden, men en underbar verklighetsflykt som kunde trösta mig för stunden.

När alkoholen kom in i mitt liv, blev den ett hjälpmedel för att fly verkligheten. Min alkoholism utvecklades helt enkelt till en förrädisk verklighetsflykt, alkoholen kunde göra det min fantasi stelnat för mycket för att lyckas med. När jag drack försvann bekymren, allt blev enklare och lättare att uthärda, jag blev tröstad, till och med glad, jag glömde förargligheter och missöden, allt sveptes in i ett glömskans töcken. När alkoholen miste sin effekt, blev jag tvungen att öka dosen och dricka mer för att nå samma resultat. Det var en hänsynslös utveckling. Jag hade ingenting att sätta emot.

Någonstans fanns en vändpunkt som jag missade för jag såg den inte. Jag hamnade någon gång vid en vändplan men där körde jag bara runt runt och kom aldrig till något resultat.  När alkoholen till slut förlorade hela sin förmåga att hjälpa mig till verklighetsflykt och tvärtom band mig än hårdare vid  tvång och leda, hamnade jag i svår ångest och missmod. Tankarna blev svarta och mitt inre var i trasor. Ingenting kunde få mig att lyfta på fantasins vingar längre. Verkligheten och vardagen framstod i sin torftighet och jag hade ett svårt problem men ingen lösning.

Inte förrän jag kom till sjukhus och behandlingshem kunde jag ordna tankarna och dämpa min ångest. Det var en svår tid och mitt tillfrisknande skedde inte över en dag, jag fick sträva och anstränga mig för att liksom balansera på slak lina. Jag svajade och darrade och tog ett litet steg i taget. Ett steg, en dag i taget.

Verkligheten gör inte paus, den rullar på. Jag kan ibland känna behov av att fly från den nu också i min nykterhet, driften till flykt är stark hos mig, men jag använder inte alkohol eftersom den är förödande. Om jag skulle ta till alkohol för att fly från verkligheten skulle den verklighet som mötte mig bli outhärdlig. Behovet av förströelse och att få skingra tankar är starkt och det finns alltid saker att sysselsätta sig med. Det sämsta är att sätta sig ner och hälla upp en drink.

Skingra tankarna och håll händerna sysselsatta är oftast min metod när jag känner oro, rastlöshet och sug. Det kanske inte hjälper alla, men var och en kan säkert hitta något som bryter känslan och gör att glaset med alkohol försvinner som alternativ. Enkla saker som att lägga en patience, städa en låda, sortera tvätt, skriva mail, lösa korsord eller baka en sockerkaka gör också verkligheten onödig att fly från - åtminstone just då.