© Torrdockan

Det tog lång tid innan jag blev villig att sluta dricka. Det var en självklarhet för mig att jag skulle vara med på fester, själv ordna fester, fira allt och alla (helt otroligt vad en alkoholist kan hitta på orsaker att fira!), trösta mig när något kändes olustigt (helt otroligt vad en alkoholist kan hitta på orsaker att bli tröstad!), belöna mig när jag tyckte det var motiverat (och det är otroligt osv osv!). Även om jag insåg att jag drack för ofta och för mycket, saknades viljan att sluta. Jag förstod inte att jag var alkoholist och jag förstod inte faran - att jag drevs obarmhärtigt på en flod av alkohol mot mitt Niagara. Det finns där framför varje person som dricker mycket och ofta.

När viljan att sluta infann sig, hade jag ingen kraft att sätta emot. Min vilja var inte tillräckligt stark, jag försökte, men kunde inte sluta. Ibland kändes det heller inte så nödvändigt att sluta dricka. Efter varje period då jag dragit ner på drickandet så infann sig ett självbelåtet lugn och jag tyckte att jag kunde fortsätta med mina alkoholvanor. Det var nog inte så farligt, hur skulle livet bli om jag inte fick min dagliga dos! Tråkigt, grått och trist. Jag själv skulle bli en tråkmåns och torrboll, vad skulle alla mina glada dryckesvänner säga! Så länge de också drack var det ingen fara. Vi var inte alkoholister, ingen av oss, vi bara drack för att ha roligt!

Vilket självbedrägeri! Det är ungefär så som försvaret ser ut hos en person som inte vill inse att det är besvärande mycket alkohol som rinner ner i halsen. Att det är farligt. Att det ger obehag hemma och på jobbet. Att det finns någon som mår dåligt av att ha en alkoholist i närheten. Att det blivit för många mornar med bakfylla. Att det är en livslögn att förneka alkoholismen. Att det är i sista stadiet för att samla ihop så mycket vilja att det räcker till att gå till ett möte.

Det är en ohygglig förnedring att som målmedveten, viljestark människa inse att mot alkoholen har man inget att sätta emot. Det hjälper inte med egen vilja, egen kraft. Det kanske gick att vända tidigare men nu är det slutstation. Viljan räcker kanske så långt att det går att sätta korken i flaskan, men så mycket mer är det inte. Trots beslutet att inte mer dricka, drack jag. Jag bestämde ingenting över mig själv längre. Andra krafter än mina hade tagit över och jag var en hjälplös slav. Från omgivningen kunde jag bara vänta förakt och indignation, från de närmaste sorg och förebråelser.

Jag var vid vägs ände. Av egen kraft kunde jag inte vända. Kraften fanns utanför mig, jag behövde bara blåsa litet liv i min vilja så att den åtminstone sa OK. Kraften att sluta dricka fann jag i AA. Genom AA och i AA:s gemenskap har jag fått vilja och kraft att vara nykter. Livet kom tillbaka, livsviljan och kraften är tillbaka. Först nu kan jag tydligt se vilket destruktivt beteende jag hade, jag förgjorde mig själv och nöjde mig med en halvdan tillvaro där tillgången till alkohol styrde mina känslor och mitt humör. Torftigt. Farligt. Förödande.