© Torrdockan

Det har gått en tid utan att jag skrivit så mycket i bloggen, också en tid sedan jag skrev om alkoholism. Kanske någon tror att jag glömt alltsammans, kanske någon annan tror att jag är botad. Ingetdera stämmer. Det går inte att botas från  alkoholism. Den sjukdomen finns kvar i kroppen och kan bara hållas i schack genom att den drabbade inte dricker. Att glömma att man är alkoholist är rena dödsfällan och har nästan undantagslöst ett olyckligt slutskede. Det kan vara lätt att efter en tid i nykterhet tro sig vara "botad" och kanske bara av tanklöshet sträcka ut handen efter det där förrädiska första glaset.

Nej, jag har inte glömt min sjukdom. Jag håller ständigt i mitt medvetande att jag är alkoholist, att jag inte kan dricka som andra. Jag arbetar med mitt program, jag läser böckerna, jag går på möten. Att göra service och vara den som öppnar mötet, kokar kaffe och dukar fram är viktigt och jag försöker ta två dagar i månaden på min lott. Nej, jag har inte glömt.

Kanske är det den händelserika våren då varje dag ger ett nytt scenario bland blommande buskar och träd, som gjort att jag inte skrivit så mycket och att jag haft annat att fundera över än min sjukdom. Att en alkoholist genomgår personlighetsförändring är allmänt känt, men att även en tillnyktrande alkoholist gör det, kanske inte alla tänker på. Jag var minst av alla förberedd på att så skulle ske. Det första året jag var nykter trodde jag att jag hade hittat tillbaka till mitt gamla jag, men efter det året insåg jag att jag hade lång väg kvar. Det tar tid att befria sig från konsekvenserna av ett långvarigt alkoholmissbruk. Kroppen hämtar sig fortare än sinnet och hjärnan.

Det andra året i nykterhet kändes bättre, mer vardagligt likt sådana sinnestillstånd jag nästan glömt. När också det var till ända insåg jag att jag fortfarande förändrades, det var ett stycke kvar tills jag hade nått tillbaka till det som en gång var jag. Men det satt inte liksom en person någonstans och väntade på mig och sa: Välkommen tillbaka till ditt rätta jag! I stället inser jag att jag aldrig kan bli mitt gamla jag någonsin igen. Jag har utvecklats, förändrats, jag är en annan nu. Alkoholen gjorde sitt till att jag inte följde en normal utveckling av mitt sinne, mina känslor och min världsuppfattning, och det går aldrig för mig att i nykterheten utplåna allt som alkoholen men framförallt tillnyktrandet inneburit för min utveckling. Utan denna process hade jag varit en helt annan personlighet och till den kan jag aldrig nå. Alkoholen har märkt mig också under tiden jag befriat mig från den. Det låter som en märklig paradox och jag vet inte hur jag ska förklara den.

För den som är i början av sin nykterhet och läser det här, kanske perspektivet blir ohyggligt. Va!? Räcker det inte med att bli nykter och frisk? Hur lång tid ska det ta? Kanske resten av livet, blir mitt försiktiga svar. För mig känns det inte betungande. Jag tycker det är underbart att utvecklas, att förändras, att byta skinn och lämna det gamla, att uppfatta nya värden i livet och att ständigt vara på resa mot ett avlägset mål. Det är bättre för mig än att nå fram, slå sig ner och säga: Jaha, nu var det här klart! Nu kan jag ta emot priset och vila mig!

Nej, jag har inte glömt att jag är alkoholist. Jag blir ständigt påmind om det. I det somriga Sverige är det rent realistiskt mycket svårt att glömma det, när som nationalfyllorna avlöser varandra och löpsedlarna omväxlande ropar ut det bästa lådvinet, det senaste fylledådet, bästa snapsen och ökande alkoholskador på lever och bukspottkörtel. Hur ska jag någonsin kunna glömma att jag är alkoholist?