© Torrdockan

Jeppe super. Alla vet det. Vad ska vi andra göra? Kan vi hjälpa honom?

För alla andra sjukdomar skulle svaret vara givet. En allvarligt sjuk människa behöver hjälp, stöd, omvårdnad, tröst, kärlek, medlidande. För alkoholisten är svaret inte alls givet. Sjukdomen i sig är så vanlig att den inte ger särskilt starka reaktioner hos omgivningen. Folk konstaterar bara: Han eller hon är alkoholist. Oftast räcker det med en axelryckning och ett avfärdande. Det är som om alkoholisten varken räknas som sjuk eller som hjälpbehövande. Det är enbart den allra närmaste kretsen som blir mer involverad och ställs inför svåra val och krav.

Sjukvården rycker inte in med automatik. Det är skrämmande och brutalt att se fyllona ragla omkring med uppenbart hjälpbehov utan att samtidigt se hur vårdpersonal rycker ut med första hjälpen. Vi låter de alkoholiserade gå sin död till mötes ganska obehindrat och parkernas lummiga grönska döljer deras armod och offentliga dödsdrama. De lever kanske inte till hösten, de ersätts av nya hopplöst sjuka personer.

Parkernas invånare är i sista stadiet och får ingen hjälp - om de inte ramlar och slår sig blodiga. De andra super ihjäl sig mer i skymundan hemma i soffan eller i sommarstugan och får heller inte något större intresse från vården - det händer ytterst sällan att en husläkare ens frågar hur det är med alkoholintaget trots att tecknen kanske är slående. Nej, alkoholism är så skambelagt att den är i sämre klass än könssjukdomar och aids. Hysch, hysch, vi talar inte om det. Det finns fortfarande människor som tror att alkoholister har sämre moral och svag vilja, att de är sämre än andra rent mentalt.

Det sorgliga är att ingen annan kan göra särskilt mycket för Jeppe eller Jeppa. Det är de själva som måste inse att de är sjuka och behöver hjälp. Det är dumt att tro att alla alkoholister är lyckligt omedvetna om sin situation. Många vet om att de är sjuka och kämpar för att hålla sig nyktra. Ofta med klent resultat. Du kan komma till jobbet och säga att du inte har rökt på fem dagar och få applåder och lyckönskningar. Kom till jobbet och säg att du inte har druckit på fem dagar och du möts av djup tystnad och generade leenden.

En nykter alkoholist kan berätta för en aktiv alkoholist hur den fann ett botemedel för att hålla sig nykter. Egen erfarenhet är den tyngst vägande meriten när det gäller att förmedla nykterhet. De som inte vet vad alkoholism är annat än från böcker och film, har inte samma tyngd i argumentationen. Men inte ens en alkoholist kan alltid med framgång få en annan alkoholist ut ur missbruket. Beslutet ligger alltid i sista hand hos missbrukaren själv.

Alkoholism kallas förnekelsens sjukdom. Jeppe ertappas ideligen med att vara stupfull och säger med indignerad min: Jag är inte alkoholist! Han vinglar omkring saligt leende eller rasande förbannad och kan inte ta hand om sig själv, men han påstår trots det att han inte är alkoholist. Absolut inte! För Jeppes skull är det bästa att så snart som möjligt fatta att alkoholist är just vad han är. Den som inte kan hantera sitt drickande är alkoholist. Att erkänna sin alkoholism är det allra första steget mot tillfrisknande.

Jag kan inte hjälpa Jeppe. Ingen kan. Jeppe måste ta sitt eget beslut. Sen kan Jeppe få hjälp. När Jeppe blivit nykter kan han berätta för andra alkoholister hur kan gjort för att bli fri från sitt missbruk. Det finns massor av hjälp att få, hjälpsamma händer finns överallt, sjukvården ger akut hjälp, AA ger långvård. Det enda Jeppe behöver göra när han ställt från sig flaskan är att knalla dit för egen maskin!