Åren går - en dag i taget
Bloggens besökssiffror ändrar sig långsamt och jag förstår att det fortfarande kommer besökare. Själv har jag inte tittat in på mycket länge. Kanske har någon undrat om hur det gått för Torrdockan.
Med nykterheten har det gått bra. Jag lydde regeln Noll tolerans och har inte fått i mig någon alkohol. Det har gått över sju år och vad jag hört är människans samtliga celler utbytta vart sjunde år. Alltså bör jag bara ha nyktra celler i min kropp. Fysiskt mår jag bra trots krämpor som kommer med åren och inte har med alkohol att göra. Den stora fölrändringen är i mitt psyke. Jag är en helt annan personlighet nu än när jag drack. Alla mina igelkottetaggar är bortplockade och jag känner mig lugn, glad och tacksam. Jag är inte bitter och sitter aldrig och ältar gamla tristheter. Jag har gått vidare i livet och känner glädje och livskraft. Mina relationer med familj och vänner är lugna och trygga och jag har egentligen inga bekymmer. Dyker det upp problem löser jag dem lugnt och klättrar inte på väggarna vad som än händer. framför allt letar jag inte upp systembolaget för att finna den falska trösten som finns i deras flaskor och boxar. Jag ser inte ens skyltningen i deras butiker, jag slinker förbi utan pockande behov och fåniga tankar om att det skulle vara trevligt med ett glas vin. Jag har inte glömt att det aldrig räckte med ett glas, det räöckte knappt med en dunk och problemen växte av vinet. Att vakna nykter är en god start på dagen och jag startar dagarna så.
Jag går på möten varje vecka minst en gång. Det vore riskabelt och dumt att sluta gå på AA och det är en nyttig påminnelse att möta nykomlingar och en bekräftelse på att jag valde rätt när jag träffar veteraner. Men jag har förlorat vänner under resans gång. En kär vän orkade inte längre, hon tog sitt liv i fylla och förtvivlan. andra har försvunnit av andra skäl och det mest tragiska försvinnandet är när någon tar återfall och kanske aldrig återkommer. Det finns inget annat lyckligt slut på ett alkoholistliv än nykterhet. Allt annat är tragiskt, nedbrytande och meningslöst.
Många sorters människor delar den här sjukdomen. Det finns en kategori pladdermakare som hulkar på möten och sen går till kvarterskrogen för nästa fylla. Om och om igen. Det där är fullkomligt meningslöst. Den lurar ingen mer än sig själv. Regeln är så enkel att minsta barn skulle fatta: Ingen aölkohol, noll promille! Varje dag. Alkohol löser inga problem, skapar bara fler.
Det är svårt att starta en ny livsstil, ingen ska tro att det är en enkel match. Men det går. Alla kan. Bara viljan kan väckas till liv därinne i fyllans becksvarta mörker. Helst innan du supit skallen av dig och sitter ensam i en sophög och letar skvättar i tomglasen. Helst innan värdigheten runnit bort i ölfloden och ditt omdöme drunknat i vinboxen. Livets högvinst för alkoholister finns i nykterhet. Hitta den!
Med nykterheten har det gått bra. Jag lydde regeln Noll tolerans och har inte fått i mig någon alkohol. Det har gått över sju år och vad jag hört är människans samtliga celler utbytta vart sjunde år. Alltså bör jag bara ha nyktra celler i min kropp. Fysiskt mår jag bra trots krämpor som kommer med åren och inte har med alkohol att göra. Den stora fölrändringen är i mitt psyke. Jag är en helt annan personlighet nu än när jag drack. Alla mina igelkottetaggar är bortplockade och jag känner mig lugn, glad och tacksam. Jag är inte bitter och sitter aldrig och ältar gamla tristheter. Jag har gått vidare i livet och känner glädje och livskraft. Mina relationer med familj och vänner är lugna och trygga och jag har egentligen inga bekymmer. Dyker det upp problem löser jag dem lugnt och klättrar inte på väggarna vad som än händer. framför allt letar jag inte upp systembolaget för att finna den falska trösten som finns i deras flaskor och boxar. Jag ser inte ens skyltningen i deras butiker, jag slinker förbi utan pockande behov och fåniga tankar om att det skulle vara trevligt med ett glas vin. Jag har inte glömt att det aldrig räckte med ett glas, det räöckte knappt med en dunk och problemen växte av vinet. Att vakna nykter är en god start på dagen och jag startar dagarna så.
Jag går på möten varje vecka minst en gång. Det vore riskabelt och dumt att sluta gå på AA och det är en nyttig påminnelse att möta nykomlingar och en bekräftelse på att jag valde rätt när jag träffar veteraner. Men jag har förlorat vänner under resans gång. En kär vän orkade inte längre, hon tog sitt liv i fylla och förtvivlan. andra har försvunnit av andra skäl och det mest tragiska försvinnandet är när någon tar återfall och kanske aldrig återkommer. Det finns inget annat lyckligt slut på ett alkoholistliv än nykterhet. Allt annat är tragiskt, nedbrytande och meningslöst.
Många sorters människor delar den här sjukdomen. Det finns en kategori pladdermakare som hulkar på möten och sen går till kvarterskrogen för nästa fylla. Om och om igen. Det där är fullkomligt meningslöst. Den lurar ingen mer än sig själv. Regeln är så enkel att minsta barn skulle fatta: Ingen aölkohol, noll promille! Varje dag. Alkohol löser inga problem, skapar bara fler.
Det är svårt att starta en ny livsstil, ingen ska tro att det är en enkel match. Men det går. Alla kan. Bara viljan kan väckas till liv därinne i fyllans becksvarta mörker. Helst innan du supit skallen av dig och sitter ensam i en sophög och letar skvättar i tomglasen. Helst innan värdigheten runnit bort i ölfloden och ditt omdöme drunknat i vinboxen. Livets högvinst för alkoholister finns i nykterhet. Hitta den!
Punkt och slut
Jag slutar skriva på Torrdockans blogg. Det betyder inte att jag slutar skriva, men jag har - som det känns nu - ingenting mer att tillägga när det gäller den sjukdom jag lider av. Jag har fått ett nytt liv och det kretsar inte kring alkohol utan om andra saker. Jag är nöjd med mitt liv, jag har fått sinnesro, allt har blivit mycket bättre och jag känner mig glad och fri. Jag kommer att fortsätta att sprida budskapet, men inte via den här bloggen. Jag ger mycket av min tid till AA och jag välkomnar alla som har en önskan att sluta dricka till den gemenskapen. Sök hjälp och stöd!
Tack för all support och stöd jag fått av er läsare. Jag vet att mina rader ibland har träffat sitt mål och syfte och det känns bra. Jag har inte fått en enda elak gliring eller en enda syrlig kommentar, bara positiva uppskattande kommentarer under de här åren. Jag fortsätter att blogga tills vidare på en annan adress. Den som vill veta platsen kan maila [email protected].
Kanske vi ses där. Jag har vässat min penna. Välkomna!
Tack för all support och stöd jag fått av er läsare. Jag vet att mina rader ibland har träffat sitt mål och syfte och det känns bra. Jag har inte fått en enda elak gliring eller en enda syrlig kommentar, bara positiva uppskattande kommentarer under de här åren. Jag fortsätter att blogga tills vidare på en annan adress. Den som vill veta platsen kan maila [email protected].
Kanske vi ses där. Jag har vässat min penna. Välkomna!
PS Du kanske har undrat varför jag kallat mig Rakel. Det är för att det var ett miRakel att jag kunde bli nykter och befria mig från alkoholtvånget. Jag var Rakel Mirakel helt enkelt.
Bulletinen ber om ursäkt
AA:s tidning Bulletinen har bett om ursäkt för publiceringen av stulna texter från den här bloggen. Saken är därmed ur världen och jag hoppas att de inblandade lärt sig en läxa. Det går inte att hindra folk från att låna bilder och text, men då måste man skriva vem man lånat från, inte uppge sig själv som upphovsman. De som tankar ner en låt av Benny Andersson från webben kanske inte kan hindras, men om den uppger sitt eget namn som upphov till musiken och texten gör han sig skyldig till en odiskutabel olaglighet. Vad än syftet är.
Vad skulle man göra utan vänner?
Lev medan du lever!
Samma öde väntar oss alla, men du kan åtminstone leva medan du lever! Stupfull, salongsberusad, på kanelen, på dojan, packad, dragen, bakis och skakis - det är inget till liv. Du behöver inte skynda på döden, den kommer till slut ändå. Sen är det över. Men lev medan du lever - värdigt, skönt, plikttroget och seriöst. Trilla över kajkanten eller somna i en driva, spy i rännstenen eller kvävas i spyorna, dundra in i bergväggen, gå genom isen, vakna i fyllecellen, släpas hem genom stan, ha vita fläckar i minnet, ta morgonsupen med darrande händer, stirra in i tomheten, gömma sig för världen, dra ner persiennerna, somna utan gemenskap, knapra på en brödbit, kliva över räkningar och skräp, vända alla flaskor upp och ner, stinka som ett soprum, brinna i halsen, darra på handen, snubbla i trappan. Vad mer behöver du uppleva? Vad mer behöver du påminnas om?
Hycklarnas afton
Alla dessa aftnar! Nyårsafton, påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och alla fredagsaftnar och lördagsaftnar! De är som skapade för vodkabältet. Där bor vi, vars förfäder säkert fördrevs från de varma länderna för att de var för tystlåtna, obekväma, dystra och annorlunda och inte fick stanna i druvornas land utan drog upp i karga barrskogen och fick koka brygder på flugsvamp, lavar, mossor och träflis. Vi har våra aftnar då vi kan fortsätta i fädernas spår och supa skallen av oss på grövsta sätt. Föreställningen att det bara är alkoholister som dricker mycket är närmast löjeväckande. Vi alkoholister döljer det allmänna missbruket av alkohol. Lyssna bara till pratet bland "vanligt" folk. Nubbens glorifiering, brännvinets lov, vinets hyllning och whiskyns förträffligheter, systemköernas experter, kafferastens alkoholprat, planeringen inför varje helg och varje afton. Alkohol är ett kärt och omhuldat ämne och alla aftnar innebär att svensken tankar hem. Alkoholisterna dricker av tvång och besatthet, men varför dricker den vanliga människan så mycket och så gärna?
Och hur har man tänkt här? Denna ljuvliga försommardag med lunch ute i det gröna, sill på bordet och alla tillbehör, det viktigaste i blickfånget, tre flaskor sprit. Fint dukat, allt är perfekt. Ska det sitta barn med vid bordet? Ska de lära sig hur man gör? Sjunga och nubba och skåla och uppfatta att man inte ens den vackraste sommardag kan vara utan alkohol. Trots att man inte är alkoholist. Finns det en sådan med eller en person som är i farozonen, så lär det inte bli mycket kvar i någon av flaskorna. Hur slutade festen? Det får vi bara gissa oss till. Kanske så här.
En fest som också började festligt
En fest som också började festligt
Fredagsmys
Fredagsmys, nu ett etablerat begrepp, illustreras med harmoni och glädje i reklamen. Visst, fredagsmys är härligt. Fredagskänslan var också ett ord som väckte angenäma känslor. Lilla drinken, lilla oxfilén, lilla vinet, lilla soffan, lilla groggen, lilla sängen. Lilla baksmällan. Sen bytte en del av oss ut ordet lilla i nästan alla kombinationerna.
Också ett fredagsmys?
En knyckt bulle
I Bulletinen, Bullen kallad, AA:s tidning, har inte bara två utan tre signaturer stulit texter från mig och publicerat dem i nummer 1, 2010. Är det inte konstigt? Peter K, Jens och Nisse har alla tre varit och rafsat här i bloggen eller i min bok Alkisar och snott till sig texter som de vill stoltsera med. Att de tre oberoende av varandra har fått infallet att samtidigt utföra samma lagstridiga åtgärd mot samma källa, nämligen mig Rakel Torrdocka, är väl en underlig slump, eller hur? Går ni på den?
Jag är inte smickrad, jag är förbannad för en tidningsredaktion måste veta var gränserna går och vad lagen säger. En sak som jag funderar över: Varför är det tre karlar som skrivit det jag skrivit, inte en enda tjej? Nu måste jag försöka vända det här från mig, just den här typen av orättvis behandling och översitteri som jag varit utsatt för, är farligt destruktiva. Enda sättet att överleva ilskan, frustrationen och besvikelsen är att ta det lugnt, be om sinnesro, förstånd och mod.
Jag är inte smickrad, jag är förbannad för en tidningsredaktion måste veta var gränserna går och vad lagen säger. En sak som jag funderar över: Varför är det tre karlar som skrivit det jag skrivit, inte en enda tjej? Nu måste jag försöka vända det här från mig, just den här typen av orättvis behandling och översitteri som jag varit utsatt för, är farligt destruktiva. Enda sättet att överleva ilskan, frustrationen och besvikelsen är att ta det lugnt, be om sinnesro, förstånd och mod.
En stark drivkraft
Att skriva är för mig en stark drivkraft. Jag tror att en del som läser här anar att jag är en flitig skribent, att jag arbetat med ord länge och att jag har det i min yrkesverksamhet. Det stämmer. Eftersom det är så skamligt att vara alkoholist så alla alkoholister jorden runt vill vara anonyma, så vill förstås inte jag heller gå ut med namn och adress och berätta att jag är alkis. Det är för skambelagt. Några offentliga personer har gått ut ur den garderoben, vinkällaren kanske, och berättat hur det är, men de flesta smygsuper eller smusslar med sin svaghet och aktar sig noga för att det ska bli offentligt. En del kan inte hejda skandalen för de blir ertappade på bar gärning och det blir genast stora löpsedlar. Ju mer känd, ju större rubriker. Min alkoholism skulle inte orsaka en enda rubrik, jag rör mig inte i kändisskapet, men det skulle väcka ganska stor uppmärksamhet ändå och jag skulle efter det betrakats som fylltratt och min yrkesgärning skulle inte värderas seriöst efter det, befarar jag.
Jag har haft en smula problem med skrivandet här en längre tid. Jag tyckte jag inte hade mer att tillägga i det här ärendet och jag tyckte jag upprepade mig och att jag var färdig med det här. Bloggen speglade inte hela min tillvaro, herregud mitt liv är inte bara ett enda ältande om hur det är att vara alkis. Jag har fått en underbar gåva: att vara nykter och jag vill gå vidare, lämna det bakom mig. Jag tänker alltmer sällan på alkohol, jag har fått sinnesro och jag lever ett harmoniskt liv, där det just för tillfället inte händer något uppseendeväckande. Jag har vanliga vardagsbekymmer som alla andra och jag följer debatter och händelser som alla andra. Men skrivlusten finns kvar. Den har vaknat till liv igen efter det här uppehållet. Jag har skrivit annat under tiden, inte alls för webben, och jag har arbetat med det jag trivs bäst med: trycksaker.
Jag har gjort 978 inlägg här under åren som gått, det är inte något rekord, men ändå en ganska imponerande siffra. En del av inläggen finns i min bok Alkisar som går att beställa på Vulkan. Den säljer inte särskilt mycket, antagligen för den blir dyr med porto och allt. Jag tjänar inte en krona på den, jag får betala som alla andra. Och jag skulle nog inte heller köpa den för det priset. Jag tycker det är problematiskt. Ska jag fortsätta här och skriva om alkoholproblem som Rakel Torrdocka eller ska jag öppna en ny blogg. Eller ska jag skriva på ställen? Eller vad ska jag göra. Att jag har lämnat det eviga tugget om alkohol är ett friskhetstecken. Så blir man när nykterheten har slagit rot, det finns en massa annat att intressera sig för och det händer hela tiden nya saker att engagera sig i. Nykterheten gör att man blir som normala människor. Normala människor är inte fixerade vid alkohol, de tänker inte ständigt på den och de domineras inte av den. Det är kanske helt logiskt att jag efter flera års nykterhet inte längre engagerar mig i problemet på samma sätt som förut.
Just nu känns det som att jag ska fortsätta skriva här men att jag kanske lämnar det ständiga alkoholpratet. Jag ska försöka göra en lista, en handledning med länkar till de inlägg i min blogg som jag tror har stor betydelse för andra alkoholister och för deras anhöriga. Och så skruvar jag på kapsylen och skriver om andra saker! Bara någon gång om det blir aktuellt om alkohol.
Jag har haft en smula problem med skrivandet här en längre tid. Jag tyckte jag inte hade mer att tillägga i det här ärendet och jag tyckte jag upprepade mig och att jag var färdig med det här. Bloggen speglade inte hela min tillvaro, herregud mitt liv är inte bara ett enda ältande om hur det är att vara alkis. Jag har fått en underbar gåva: att vara nykter och jag vill gå vidare, lämna det bakom mig. Jag tänker alltmer sällan på alkohol, jag har fått sinnesro och jag lever ett harmoniskt liv, där det just för tillfället inte händer något uppseendeväckande. Jag har vanliga vardagsbekymmer som alla andra och jag följer debatter och händelser som alla andra. Men skrivlusten finns kvar. Den har vaknat till liv igen efter det här uppehållet. Jag har skrivit annat under tiden, inte alls för webben, och jag har arbetat med det jag trivs bäst med: trycksaker.
Jag har gjort 978 inlägg här under åren som gått, det är inte något rekord, men ändå en ganska imponerande siffra. En del av inläggen finns i min bok Alkisar som går att beställa på Vulkan. Den säljer inte särskilt mycket, antagligen för den blir dyr med porto och allt. Jag tjänar inte en krona på den, jag får betala som alla andra. Och jag skulle nog inte heller köpa den för det priset. Jag tycker det är problematiskt. Ska jag fortsätta här och skriva om alkoholproblem som Rakel Torrdocka eller ska jag öppna en ny blogg. Eller ska jag skriva på ställen? Eller vad ska jag göra. Att jag har lämnat det eviga tugget om alkohol är ett friskhetstecken. Så blir man när nykterheten har slagit rot, det finns en massa annat att intressera sig för och det händer hela tiden nya saker att engagera sig i. Nykterheten gör att man blir som normala människor. Normala människor är inte fixerade vid alkohol, de tänker inte ständigt på den och de domineras inte av den. Det är kanske helt logiskt att jag efter flera års nykterhet inte längre engagerar mig i problemet på samma sätt som förut.
Just nu känns det som att jag ska fortsätta skriva här men att jag kanske lämnar det ständiga alkoholpratet. Jag ska försöka göra en lista, en handledning med länkar till de inlägg i min blogg som jag tror har stor betydelse för andra alkoholister och för deras anhöriga. Och så skruvar jag på kapsylen och skriver om andra saker! Bara någon gång om det blir aktuellt om alkohol.
Tveksamt?
Detta är en detalj från Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet i Rom. Kanske minns du att handen till vänster tillhör Adam och den högra handen är Guds hand. Syns det kanske en liten gnista mellan Adams pekfinger och Guds? Den här bilden fascinerar mig mycket. Jag har den med magnet på mitt kylskåp, den hänger med.
Adam ligger nonchalant utsträckt på jorden, han är nyskapad. Ett gott arbete syns det. Eva är inte skapad ännu, hon ska ju tas ut ur bröstkorgen på Adam så han måste väl ta några djupa andetag först för att klara det. Ett praktexempel på manlig påhittighet för att förklena kvinnans roll och insats i världsordningen: enda gången Mannen föder ett barn så är det en kvinna! Rangordningen är glasklar. Gud svävar majestätiskt i ett moln strax ovanför jordytan. Han är nöjd med sitt verk. Det fattas bara Adam en sak, nämligen Livet. Adam måste få liv och det ska Gud ge honom.
Vad är det för hand Adam sträcker fram för att få det underbara livet? En slapp, till synes kraftlös hand i en nonchalant gest. Som om han skulle ta emot en handkyss. Adam verkar inte särskilt ivrig eller angelägen. Vad är det för drummel? Här är han skapad som den första människan, nummer ett och ska få det underbara livet, hans eget ögonblick av evigheten. Och så verkar han inte ens angelägen! Gud kunde sväva vidare och förargat tänka: ånej, så där enkelt ska han inte ha det! Jag skippar det här första exemplaret och skapar en ny. Men till slut når ändå Guds pekfinger fram till Adams hand, livsgnistan, den oersättliga, flyger mellan dem och Adam blir levande.
Men varför har Adam denna tveksamma attityd? Är han rädd? Ja kanske, livet är inget att leka med, åtminstone inte om man blir utjagad ur Paradiset som Adam och Eva sen blev. Där ligger han makligt utsträckt och behöver egentligen inte röra ett finger, nu ska han få livet som gör att han inte får en lugn stund mer i sitt liv. Den där handen som han sträcker ut ska arbeta hårt och oförtrutet, den kommer att bli skrovlig och smutsig, få självsprickor och valkar. Kanske han tror det är bättre att ligga kvar på marken och vila. Kanske Gud kan skapa några fåglar som sällskap åt honom så att han slipper det där komplicerade med Eva.
Gud har gjort jobbet. Det enda Adam behöver göra är att sträcka ut sin hand. Mer krävs inte. Ändå tvekar han. Det är en vacker bild av en vacker skapelseberättelse bland tusentals andra. Våra nordiska gudar gjorde de första människorn av två träd, Ask behövde inte ge liv åt Embla, hon var ett eget träd.
Den som behöver hjälp och bara behöver sträcka ut sin hand för att få den, kanske kan känna ibland som Adam. Jag har det bekvämt som det är. Jag stannar kvar i mitt gamla. Jag orkar inte. Inte nu, senare. En annan dag. Jag väntar. Låt det gå en tid. I morgon passar bättre.
Känner någon igen sig? Tvekan, tvivel, håglöshet, flyktbegär, rädsla, nonchalans, konflikträdsla, lättja. "Visst vill jag bli nykter. Visst ska jag bli det. Nån gång. Senare. Inte nu, senare. En annan dag. I morgon kanske. Eller nästa vecka. Det har jag bestämt mig för. Men inte i dag. Det blir nog bra. Man får inte ha för bråttom. Tids nog ska jag sluta dricka. Om jag behöver hjälp? Nej, nej, jag klarar mig på egen hand. Just nu passar det bara inte. Kanske i sommar. Eller i höst. Vi får se." När det enda du behöver göra är att sträcka ut din hand för att ta emot livet som erbjuds dig!
...återfå mitt förstånd
Jag ägnade min tid åt AA:s andra steg och läste avslutningen med nya ögon. Sådant händer mig ofta. Jag har läst texterna många, många gånger, men det märkliga är att jag hittar nya saker i dem igen och igen.
Andra steget lyder: Vi kom till tro att en kraft större än vår egen kunde återge oss vårt förstånd. En kraft större än min egen ska hjälpa mig. Vad ska jag få hjälp med? Att bli nykter? Nej, det står inte ett ord om nykterhet. Jag ska få hjälp med att återfå mitt förstånd. Om jag återfår det, kommer jag att förstå att jag ska sluta dricka, att jag inte ska vara dåraktig nog att någonsin mer dricka. Den som har återfått sitt förstånd kommer att fatta det.
Jag har alltså haft ett förstånd som alla andra människor. Annars kan jag ju inte återfå det. Vart tog mitt förstånd vägen? Det löstes upp och förintades. Alkoholen löste upp mitt förstånd och jag förlorade det. Det är alkoholens effekt på oss människor. Jag skriver inte "oss alkoholister" för alkoholen gör ingen skillnad mellan sina konsumenter. Häll i en ärkebiskop massor av whiskey så blir han också en lallande fåntratt med mitran på sned och alban nerspydd. Det är alkoholens effekt och i ett lindrigt stadium kan alla observera det efter att det första glaset höjts i en skål runt bordet. Sorlet ökar, skratten bli högre, gesterna livligare och stämningen förändras.
Skillnaden mellan oss människor är bara att alkoholen berövar oss alkoholister vårt förstånd permanent, medan den vanliga konsumenten (som den tänkta ärkebiskopen med flera) får tillbaka sitt förstånd dagen efter. Priset är kanske en kraftig baksmälla, medan det för oss alkoholister har ett högre pris. Vi måste skölja bort ännu mer av vårt förstånd med ytterligare alkohol dagen efter och dagen efter i all oändlighet. Om vi inte återfår förståndet.
Alla våra försök att bli förståndiga när det gäller alkohol har misslyckats. Vi är helt medvetna om att vårt beteende är fel och förödande och vi bestämmer ideligen att sluta dricka, inte dricka så mycket, inte så ofta, inte ensam, inte på fest, inte mitt i veckan osv osv. Alla försök misslyckas förr eller senare. Alkoholen har tagit ifrån oss vårt förstånd och vi är kraftlösa när det gäller alkohol.
En kraft större än vår egen kan hjälpa oss. I första hand med att återfå förståndet. Det kommer att återvända bit för bit. För en del går det långsamt, för andra snabbt. Minsta klunk av alkohol gör att förståndet försvinner igen. Det kan inte stanna kvar i alkoholistens kropp när den tillförs alkohol. Alkoholisten kan vara hur begåvad som helst, hur smart som helst i alla andra sammanhang, men när det gäller alkohol säger det bara POFF och så har förståndet smitit ut igen. Sitter kanske på en sten utanför och glor håglöst på token därinne som super och dansar och ramlar och sluddrar.
Kraften är utanför oss, den finns inte inuti en alkoholist. Om så var fallet skulle det inte finnas några alkoholister, eftersom (trots vad många icke-alkisar tror) de flesta har en stark önskan att kunna sluta dricka, men kraften finns inte. Vad vi sen kallar den kraften är i läget oviktigt, vi måste konstatera att vi har den inte själva. Ska jag sluta dricka, och det måste jag om jag inte ska dö av min sjukdom, måste jag tro att en kraft större än min egen kan hjälpa mig. Inte genom att ta bort alkoholen från mig - den måste jag ställa undan själv - utan genom att ge mig tillbaka mitt förstånd som jag förlorat i spritfloden. Då, när jag får förståndet tillbaka, får jag kraft att sluta dricka.
Andra steget lyder: Vi kom till tro att en kraft större än vår egen kunde återge oss vårt förstånd. En kraft större än min egen ska hjälpa mig. Vad ska jag få hjälp med? Att bli nykter? Nej, det står inte ett ord om nykterhet. Jag ska få hjälp med att återfå mitt förstånd. Om jag återfår det, kommer jag att förstå att jag ska sluta dricka, att jag inte ska vara dåraktig nog att någonsin mer dricka. Den som har återfått sitt förstånd kommer att fatta det.
Jag har alltså haft ett förstånd som alla andra människor. Annars kan jag ju inte återfå det. Vart tog mitt förstånd vägen? Det löstes upp och förintades. Alkoholen löste upp mitt förstånd och jag förlorade det. Det är alkoholens effekt på oss människor. Jag skriver inte "oss alkoholister" för alkoholen gör ingen skillnad mellan sina konsumenter. Häll i en ärkebiskop massor av whiskey så blir han också en lallande fåntratt med mitran på sned och alban nerspydd. Det är alkoholens effekt och i ett lindrigt stadium kan alla observera det efter att det första glaset höjts i en skål runt bordet. Sorlet ökar, skratten bli högre, gesterna livligare och stämningen förändras.
Skillnaden mellan oss människor är bara att alkoholen berövar oss alkoholister vårt förstånd permanent, medan den vanliga konsumenten (som den tänkta ärkebiskopen med flera) får tillbaka sitt förstånd dagen efter. Priset är kanske en kraftig baksmälla, medan det för oss alkoholister har ett högre pris. Vi måste skölja bort ännu mer av vårt förstånd med ytterligare alkohol dagen efter och dagen efter i all oändlighet. Om vi inte återfår förståndet.
Alla våra försök att bli förståndiga när det gäller alkohol har misslyckats. Vi är helt medvetna om att vårt beteende är fel och förödande och vi bestämmer ideligen att sluta dricka, inte dricka så mycket, inte så ofta, inte ensam, inte på fest, inte mitt i veckan osv osv. Alla försök misslyckas förr eller senare. Alkoholen har tagit ifrån oss vårt förstånd och vi är kraftlösa när det gäller alkohol.
En kraft större än vår egen kan hjälpa oss. I första hand med att återfå förståndet. Det kommer att återvända bit för bit. För en del går det långsamt, för andra snabbt. Minsta klunk av alkohol gör att förståndet försvinner igen. Det kan inte stanna kvar i alkoholistens kropp när den tillförs alkohol. Alkoholisten kan vara hur begåvad som helst, hur smart som helst i alla andra sammanhang, men när det gäller alkohol säger det bara POFF och så har förståndet smitit ut igen. Sitter kanske på en sten utanför och glor håglöst på token därinne som super och dansar och ramlar och sluddrar.
Kraften är utanför oss, den finns inte inuti en alkoholist. Om så var fallet skulle det inte finnas några alkoholister, eftersom (trots vad många icke-alkisar tror) de flesta har en stark önskan att kunna sluta dricka, men kraften finns inte. Vad vi sen kallar den kraften är i läget oviktigt, vi måste konstatera att vi har den inte själva. Ska jag sluta dricka, och det måste jag om jag inte ska dö av min sjukdom, måste jag tro att en kraft större än min egen kan hjälpa mig. Inte genom att ta bort alkoholen från mig - den måste jag ställa undan själv - utan genom att ge mig tillbaka mitt förstånd som jag förlorat i spritfloden. Då, när jag får förståndet tillbaka, får jag kraft att sluta dricka.
Stackars Nisse!
Är du här då och då och snokar för att hitta något mer att knycka och göra till ditt? Du är en ömklig varelse. Har du inga egna idéer? Bulletinen är AA:s tidning och för den gäller upppenbarligen inte vanliga lagstadgade regler och hänsyn. Så för dig är livet enkelt. Det är bara att klippa och klistra eller som ännu bekvämare numera att kopiera med några enkla knapptryck och så kan man framstå som en självständig och välformulerad skribent! Så praktiskt. Förmodligen har du inte haft en enda självständig idé någon gång mer än idén att ta vad andra gjort och kalla det för ditt. Har du knyckt något läsvärt på sistone? Vi får väl se det under din berömda signatur Nisse snart i Bulletinen. Men spara lite åt Jens också. Han har samma idé som du - eller är ni samma person? Man vet ju inte i dessa anonyma kretsar.
Hoppas du får en egen idé någon gång, Nisse! Du vet hur man skriver, va? Eller kan du inte alls formulera dig med egna ord?
Hoppas du får en egen idé någon gång, Nisse! Du vet hur man skriver, va? Eller kan du inte alls formulera dig med egna ord?
Var och en sin egen lilla tjuv!
Det kändes så konstigt när jag läste sista numret av Bulletinen. Jag kände igen varje ord i en text. Inte inledningen, men resten. Var hade jag läst det förut? Undertecknat med Nisse. Konstigt. Texten var så välbekant. Självklart: Jag hade skrivit den själv! Den var helt enkelt knyckt ur min blogg här på sidan! Jaha, det är väl ingenting att bråka om, folk gör ju inget annat än stjäl på webben, de knycker musik och filmer och låtsas ha skrivit hela uppsatser och avhandlingar. Det verkar vara fullt tillåtet och ingen reagerar. Ingen annan, vill säga. De som har den bortviftade upphovsrätten brukar inte gilla det, särskilt om det är knyckt och försett med annan etikett. Om Nisse hade varit en hederlig tjuv hade han skrivit Rakel under sin text. Men det gjorde han inte! Han skrev Nisse och trodde att han därigenom hade fått upphovsrätten. Och då gör det väl ingenting.
Nej, det gör ingenting. Jag lider inte någon skada, jag blir bara förbannad. Jag har aldrig gillat gratisåkare, aldrig tyckt att andras egendom lika gärna kan vara min.Någon kanske tror att jag är missunnsam. Men det handlar inte om det. Jag tyckte plötsligt att tidningen Bulletinen var ohederlig. Varför ska man tro det som står i den om inte ens en Nisse kan skriva själv utan knycka en text och skriva sitt namn under. Anmonymitet, visst är det härligt. Tänk att få dra på sig en burka och viska att man heter Nisse, när man i själva verket är en tjej.
En annan lirare i Bulletinen som också knyckt min text kallar sig Jens. Hej, Jens! Kul att se att du läser min blogg. Det där med asplöven var väl fyndigt! Kallar du det här samarbete, eller vad kallar du det? Jag skriver, du knycker. Det är väl ett slags samarbete, eller hur?
Kanske allting är knyckt i Bulletinen. Varför skulle det andra inte också vara knyckt, hopklippt och samlat från bloggar, tidningsartiklar, dagböcker, insändare med mera. Pressetik gäller kanske inte alkoholisternas egen tidning. Där får man vara så anonym att man inte behöver skriva själv ens, bara knycka andras texter. Det hade varit hederligt att fråga "Rakel" om lov. Hon hade säkert gett sitt tillstånd.
Här är den stulna texten och den som har Bulletinen kan läsa sidan 22, rubtik Firade nyktert femårsjubileum första januari. Efter inledningen är varje ord från min text återgiven, ibland exakt, ibland aningen omstuvad för att passa Nisse bättre än Rakel! Anonym och nykter, men hederlig behöver man inte vara!
Nej, det gör ingenting. Jag lider inte någon skada, jag blir bara förbannad. Jag har aldrig gillat gratisåkare, aldrig tyckt att andras egendom lika gärna kan vara min.Någon kanske tror att jag är missunnsam. Men det handlar inte om det. Jag tyckte plötsligt att tidningen Bulletinen var ohederlig. Varför ska man tro det som står i den om inte ens en Nisse kan skriva själv utan knycka en text och skriva sitt namn under. Anmonymitet, visst är det härligt. Tänk att få dra på sig en burka och viska att man heter Nisse, när man i själva verket är en tjej.
En annan lirare i Bulletinen som också knyckt min text kallar sig Jens. Hej, Jens! Kul att se att du läser min blogg. Det där med asplöven var väl fyndigt! Kallar du det här samarbete, eller vad kallar du det? Jag skriver, du knycker. Det är väl ett slags samarbete, eller hur?
Kanske allting är knyckt i Bulletinen. Varför skulle det andra inte också vara knyckt, hopklippt och samlat från bloggar, tidningsartiklar, dagböcker, insändare med mera. Pressetik gäller kanske inte alkoholisternas egen tidning. Där får man vara så anonym att man inte behöver skriva själv ens, bara knycka andras texter. Det hade varit hederligt att fråga "Rakel" om lov. Hon hade säkert gett sitt tillstånd.
Här är den stulna texten och den som har Bulletinen kan läsa sidan 22, rubtik Firade nyktert femårsjubileum första januari. Efter inledningen är varje ord från min text återgiven, ibland exakt, ibland aningen omstuvad för att passa Nisse bättre än Rakel! Anonym och nykter, men hederlig behöver man inte vara!
5 år utan en droppe!
Jag firar nyktert femårsjubileum den 6 november. Likt svenska hären kom jag ut ur dimman då, just detta datum. Det har varit fem befriade år. Dag för dag gick alkoholen ur kroppen, i början hade jag inte en dag utan att jag tänkte på alkohol, kände suget, det var en timme i taget. Nu är perspektivet annorlunda. Jag tänker ganska sällan på alkohol, det som uppfyllde hela min hjärna förut. Jag planerade fyllor, inköp, räknade ut hur jag skulle få i mig alkohol snabbt nog. Jag var en slav, en viljelös slav. Under många år var jag aldrig helt promillefri. De sista åren var mardröm, jag visste inte hur jag skulle komma ut ur eländet. Jag ville inte leva. Jag ville dö.
Dag har lagts till dag, månad till månad och år till år. Det jag trodde var omöjligt gick att genomföra. Utan AA hade jag inte klarat det, utan att mobilisera min egen vilja hade jag inte klarat det. Jag fick hjälp av AA:s program, av mina kamrater i AA, av att börja rannsaka mig själv och söka efter orsaker till mitt drickande som jag inte hade förstått tidigare.
Jag fick några rejäla snytingar under de här fem åren, personliga svåra sorger har drabbat mig, min egen hälsa har vållat bekymmer — men jag har inte druckit. Inte en droppe, inte en punschpralin, inte en efterrätt med alkohol, ingenting. Jag slutade med att tycka synd om mig själv, jag försonades med människor, jag förlät och blev förlåten. (Men änglavingarna har inte växt ut och glorian har inte tänts :-) Jag försökte bli en bättre människa, en annorlunda människa och jag rensade ut gammal bitter bråte!
Visst har jag känt sug ibland, i början mycket ofta, sedan allt mer sällan. Jag måste vara vaksam och inte tro att jag är "botad", för det blir jag aldrig. När jag känner dragningen till alkohol och den kan vara stark, så tänker jag på ett visdomsord som en lärare gav oss i klassen:
Man kan inte hindra tankarna från att flyga,
men man kan hindra dem från att bygga bo.
Så är det. Min egen vilja måste vakna, mitt drickande börjar i hjärnan och det är mitt jobb att hindra det. Är jag för svag måste jag be om hjälp. Den finns runt omkring bland människor och högre makter. Be om styrka, be om befrielse, be om stöd. Det finns ingen curlingpappa eller curlingmamma - jag måste väcka min egen vilja, ge den en snyting om så behövs och få den att kvickna till. Sluta tycka synd om mig själv, flytta fokus från mig själv och se mina medmänniskor.
Varje nykter dag är en bra dag.
Dag har lagts till dag, månad till månad och år till år. Det jag trodde var omöjligt gick att genomföra. Utan AA hade jag inte klarat det, utan att mobilisera min egen vilja hade jag inte klarat det. Jag fick hjälp av AA:s program, av mina kamrater i AA, av att börja rannsaka mig själv och söka efter orsaker till mitt drickande som jag inte hade förstått tidigare.
Jag fick några rejäla snytingar under de här fem åren, personliga svåra sorger har drabbat mig, min egen hälsa har vållat bekymmer — men jag har inte druckit. Inte en droppe, inte en punschpralin, inte en efterrätt med alkohol, ingenting. Jag slutade med att tycka synd om mig själv, jag försonades med människor, jag förlät och blev förlåten. (Men änglavingarna har inte växt ut och glorian har inte tänts :-) Jag försökte bli en bättre människa, en annorlunda människa och jag rensade ut gammal bitter bråte!
Visst har jag känt sug ibland, i början mycket ofta, sedan allt mer sällan. Jag måste vara vaksam och inte tro att jag är "botad", för det blir jag aldrig. När jag känner dragningen till alkohol och den kan vara stark, så tänker jag på ett visdomsord som en lärare gav oss i klassen:
Man kan inte hindra tankarna från att flyga,
men man kan hindra dem från att bygga bo.
Så är det. Min egen vilja måste vakna, mitt drickande börjar i hjärnan och det är mitt jobb att hindra det. Är jag för svag måste jag be om hjälp. Den finns runt omkring bland människor och högre makter. Be om styrka, be om befrielse, be om stöd. Det finns ingen curlingpappa eller curlingmamma - jag måste väcka min egen vilja, ge den en snyting om så behövs och få den att kvickna till. Sluta tycka synd om mig själv, flytta fokus från mig själv och se mina medmänniskor.
Varje nykter dag är en bra dag.
Nu är det jul igen!
Alkoholfri minibar
Det tog tid innan jag vågade resa med flyg. Jag hade dåliga minnen av en del resor då jag kunde ta återfall efter att ha suttit och hycklat nykter i tre veckor vid poolkanten. På hemresan fick jag panik. Det var sista chansen att dricka, att köpa hem. Jag behövde bara höra drickavagnen klirra i gången så blev jag törstig. Jag beställde alltid, vilken tid på dygnet det än var. Att det var sanslöst idiotiskt att dricka klockan sju på morgonen fattade jag inte. Jag trodde alla drack på flyget, jag såg inte ens att det var många som inte beställde annat än juice och vatten.
Nu vågar jag resa. Jag känner inget tvång att dricka, jag har inte sug på samma sätt som förr. Det är en befrielse att ha kommit bort från det ständiga planerandet, det ständiga suget, brådskan att få i sig en skvätt alkohol för att sluta lida. Utlandsresor var ett extra tillfälle att dricka alla sorter, dyr sprit var inte så dyr i Spanien eller Grekland, vinet flödade, det gick att ta avec till kaffet, kaffet var ibland dyrare än likören. När jag sist reste ensam sa jag till rumsbetjäningen direkt att tömma minibaren på allt utom vatten. Det väckte inget uppseende, jag var på rehab, det syntes på boyen att han förstod det. Jag tar inga risker. Jag tänker inte utsätta mig för frestelser bara för att kunna skryta efteråt. Det finns ingen ära i sånt.
En arbetskamrat åkte till en mässa i Tyskland. Att han var alkoholist visste ingen på det nya jobbet. Han hade bara jobbat några veckor hos oss och höll på att organisera en ny avdelning. Han uteblev från alla möten, dök inte upp i företagsmontern, han låg medvetslös på hotellrummet i ett katastrofalt återfall. Prsonalchefen fick åka ner och reda upp skandalen och ta hem honom. Enda förklaringen: Det fanns en minibar på hotellrummet. Det blev en för stark frestelse. Han började med en miniflaska, sen fanns hela stadens spritbutiker att tillgå och roomservice serverade dygnet runt. Varför får man inte beställa alkoholfritt kylskåp på hotellen?
I morgon reser jag till en varm, solig plats med en underbar pool, 400 kvadratmeter! Röda havet på promenadavstånd. Jag har ingen ångest som jag måste dämpa (eller förvärra) med alkohol, jag är inte intresserad av barer och nattklubbar, jag vill ha en svalkande färskpressad juice vid poolkanten och till middagen dricker jag genomgående bubbelvatten. Det faller sig numera helt naturligt och ingen höjer på ögonbrynen och trugar mig.
Nu vågar jag resa. Jag känner inget tvång att dricka, jag har inte sug på samma sätt som förr. Det är en befrielse att ha kommit bort från det ständiga planerandet, det ständiga suget, brådskan att få i sig en skvätt alkohol för att sluta lida. Utlandsresor var ett extra tillfälle att dricka alla sorter, dyr sprit var inte så dyr i Spanien eller Grekland, vinet flödade, det gick att ta avec till kaffet, kaffet var ibland dyrare än likören. När jag sist reste ensam sa jag till rumsbetjäningen direkt att tömma minibaren på allt utom vatten. Det väckte inget uppseende, jag var på rehab, det syntes på boyen att han förstod det. Jag tar inga risker. Jag tänker inte utsätta mig för frestelser bara för att kunna skryta efteråt. Det finns ingen ära i sånt.
En arbetskamrat åkte till en mässa i Tyskland. Att han var alkoholist visste ingen på det nya jobbet. Han hade bara jobbat några veckor hos oss och höll på att organisera en ny avdelning. Han uteblev från alla möten, dök inte upp i företagsmontern, han låg medvetslös på hotellrummet i ett katastrofalt återfall. Prsonalchefen fick åka ner och reda upp skandalen och ta hem honom. Enda förklaringen: Det fanns en minibar på hotellrummet. Det blev en för stark frestelse. Han började med en miniflaska, sen fanns hela stadens spritbutiker att tillgå och roomservice serverade dygnet runt. Varför får man inte beställa alkoholfritt kylskåp på hotellen?
I morgon reser jag till en varm, solig plats med en underbar pool, 400 kvadratmeter! Röda havet på promenadavstånd. Jag har ingen ångest som jag måste dämpa (eller förvärra) med alkohol, jag är inte intresserad av barer och nattklubbar, jag vill ha en svalkande färskpressad juice vid poolkanten och till middagen dricker jag genomgående bubbelvatten. Det faller sig numera helt naturligt och ingen höjer på ögonbrynen och trugar mig.
