Tveksamt?
Detta är en detalj från Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet i Rom. Kanske minns du att handen till vänster tillhör Adam och den högra handen är Guds hand. Syns det kanske en liten gnista mellan Adams pekfinger och Guds? Den här bilden fascinerar mig mycket. Jag har den med magnet på mitt kylskåp, den hänger med.
Adam ligger nonchalant utsträckt på jorden, han är nyskapad. Ett gott arbete syns det. Eva är inte skapad ännu, hon ska ju tas ut ur bröstkorgen på Adam så han måste väl ta några djupa andetag först för att klara det. Ett praktexempel på manlig påhittighet för att förklena kvinnans roll och insats i världsordningen: enda gången Mannen föder ett barn så är det en kvinna! Rangordningen är glasklar. Gud svävar majestätiskt i ett moln strax ovanför jordytan. Han är nöjd med sitt verk. Det fattas bara Adam en sak, nämligen Livet. Adam måste få liv och det ska Gud ge honom.
Vad är det för hand Adam sträcker fram för att få det underbara livet? En slapp, till synes kraftlös hand i en nonchalant gest. Som om han skulle ta emot en handkyss. Adam verkar inte särskilt ivrig eller angelägen. Vad är det för drummel? Här är han skapad som den första människan, nummer ett och ska få det underbara livet, hans eget ögonblick av evigheten. Och så verkar han inte ens angelägen! Gud kunde sväva vidare och förargat tänka: ånej, så där enkelt ska han inte ha det! Jag skippar det här första exemplaret och skapar en ny. Men till slut når ändå Guds pekfinger fram till Adams hand, livsgnistan, den oersättliga, flyger mellan dem och Adam blir levande.
Men varför har Adam denna tveksamma attityd? Är han rädd? Ja kanske, livet är inget att leka med, åtminstone inte om man blir utjagad ur Paradiset som Adam och Eva sen blev. Där ligger han makligt utsträckt och behöver egentligen inte röra ett finger, nu ska han få livet som gör att han inte får en lugn stund mer i sitt liv. Den där handen som han sträcker ut ska arbeta hårt och oförtrutet, den kommer att bli skrovlig och smutsig, få självsprickor och valkar. Kanske han tror det är bättre att ligga kvar på marken och vila. Kanske Gud kan skapa några fåglar som sällskap åt honom så att han slipper det där komplicerade med Eva.
Gud har gjort jobbet. Det enda Adam behöver göra är att sträcka ut sin hand. Mer krävs inte. Ändå tvekar han. Det är en vacker bild av en vacker skapelseberättelse bland tusentals andra. Våra nordiska gudar gjorde de första människorn av två träd, Ask behövde inte ge liv åt Embla, hon var ett eget träd.
Den som behöver hjälp och bara behöver sträcka ut sin hand för att få den, kanske kan känna ibland som Adam. Jag har det bekvämt som det är. Jag stannar kvar i mitt gamla. Jag orkar inte. Inte nu, senare. En annan dag. Jag väntar. Låt det gå en tid. I morgon passar bättre.
Känner någon igen sig? Tvekan, tvivel, håglöshet, flyktbegär, rädsla, nonchalans, konflikträdsla, lättja. "Visst vill jag bli nykter. Visst ska jag bli det. Nån gång. Senare. Inte nu, senare. En annan dag. I morgon kanske. Eller nästa vecka. Det har jag bestämt mig för. Men inte i dag. Det blir nog bra. Man får inte ha för bråttom. Tids nog ska jag sluta dricka. Om jag behöver hjälp? Nej, nej, jag klarar mig på egen hand. Just nu passar det bara inte. Kanske i sommar. Eller i höst. Vi får se." När det enda du behöver göra är att sträcka ut din hand för att ta emot livet som erbjuds dig!
