...återfå mitt förstånd
Andra steget lyder: Vi kom till tro att en kraft större än vår egen kunde återge oss vårt förstånd. En kraft större än min egen ska hjälpa mig. Vad ska jag få hjälp med? Att bli nykter? Nej, det står inte ett ord om nykterhet. Jag ska få hjälp med att återfå mitt förstånd. Om jag återfår det, kommer jag att förstå att jag ska sluta dricka, att jag inte ska vara dåraktig nog att någonsin mer dricka. Den som har återfått sitt förstånd kommer att fatta det.
Jag har alltså haft ett förstånd som alla andra människor. Annars kan jag ju inte återfå det. Vart tog mitt förstånd vägen? Det löstes upp och förintades. Alkoholen löste upp mitt förstånd och jag förlorade det. Det är alkoholens effekt på oss människor. Jag skriver inte "oss alkoholister" för alkoholen gör ingen skillnad mellan sina konsumenter. Häll i en ärkebiskop massor av whiskey så blir han också en lallande fåntratt med mitran på sned och alban nerspydd. Det är alkoholens effekt och i ett lindrigt stadium kan alla observera det efter att det första glaset höjts i en skål runt bordet. Sorlet ökar, skratten bli högre, gesterna livligare och stämningen förändras.
Skillnaden mellan oss människor är bara att alkoholen berövar oss alkoholister vårt förstånd permanent, medan den vanliga konsumenten (som den tänkta ärkebiskopen med flera) får tillbaka sitt förstånd dagen efter. Priset är kanske en kraftig baksmälla, medan det för oss alkoholister har ett högre pris. Vi måste skölja bort ännu mer av vårt förstånd med ytterligare alkohol dagen efter och dagen efter i all oändlighet. Om vi inte återfår förståndet.
Alla våra försök att bli förståndiga när det gäller alkohol har misslyckats. Vi är helt medvetna om att vårt beteende är fel och förödande och vi bestämmer ideligen att sluta dricka, inte dricka så mycket, inte så ofta, inte ensam, inte på fest, inte mitt i veckan osv osv. Alla försök misslyckas förr eller senare. Alkoholen har tagit ifrån oss vårt förstånd och vi är kraftlösa när det gäller alkohol.
En kraft större än vår egen kan hjälpa oss. I första hand med att återfå förståndet. Det kommer att återvända bit för bit. För en del går det långsamt, för andra snabbt. Minsta klunk av alkohol gör att förståndet försvinner igen. Det kan inte stanna kvar i alkoholistens kropp när den tillförs alkohol. Alkoholisten kan vara hur begåvad som helst, hur smart som helst i alla andra sammanhang, men när det gäller alkohol säger det bara POFF och så har förståndet smitit ut igen. Sitter kanske på en sten utanför och glor håglöst på token därinne som super och dansar och ramlar och sluddrar.
Kraften är utanför oss, den finns inte inuti en alkoholist. Om så var fallet skulle det inte finnas några alkoholister, eftersom (trots vad många icke-alkisar tror) de flesta har en stark önskan att kunna sluta dricka, men kraften finns inte. Vad vi sen kallar den kraften är i läget oviktigt, vi måste konstatera att vi har den inte själva. Ska jag sluta dricka, och det måste jag om jag inte ska dö av min sjukdom, måste jag tro att en kraft större än min egen kan hjälpa mig. Inte genom att ta bort alkoholen från mig - den måste jag ställa undan själv - utan genom att ge mig tillbaka mitt förstånd som jag förlorat i spritfloden. Då, när jag får förståndet tillbaka, får jag kraft att sluta dricka.
Hej!
Jag vill börja med att tacka för en underbar blogg! Du skriver otroligt bra och jag är ofta här och läser men har inte kommenterat förens nu. Jag har en fundering som jag skulle bli jätteglad om du ville svara på någon gång.
Jag har själv haft alkoholproblem under ganska många år. Det började som för många andra, i och med första fyllan i tonåren insåg jag att det fanns ett mirakelmedel mot dålig självkänsla, blyghet och komplex. Jag älskade att vara full från första gången jag läppjade på den där Absolut Citron som jag stulit ur mammas barskåp när jag var tretton. Jag festade hårt under tonårstiden (drack till och med i skolan), fortsatte i tjugoårsåldern och vid 27 var jag i helvetet. Jag var urtypen för en ”lådvinsalkis”. Bra jobb, barn, radhus, sambo, stort umgänge och full varje kväll. Jag söp mig genom semestrar, föräldramöten, kalas och gud vet allt. Min kropp och mitt psyke tog mycket stryk och efter åtskilliga besök på både akuten och psyket remitterades jag till en beroendeklinik. Jag gick i intensiv terapi i över ett år där jag drog upp allt det jobbiga som hänt under min uppväxt till ytan, fick hjälp med mina psykiska besvär och bryta destruktiva mönster i mitt liv mm. Jag fick också rådet att gå till AA och det gjorde jag, i nästan ett halvår.
AA vill att vi helt lämnar över oss själva till den högre makten, erkänner att vi är hjälplösa värnlösa offer som inte kan freda oss mot alkoholens käftar men jag hävdar att de har fel. I mitt fall och säker många andras. Problemet är det att så fort jag yttrade något liknade på ett möte eller med en sponsor blev jag avfärdad som en typisk alkoholist med förnekelsesymtom. Enligt AA är alla alkoholister lika och sanningen för alla alkoholister är att de aldrig kan bli friska och aldrig mer kan dricka en droppe utan att ta ett förödande återfall. Jag emotsatte mig att alla skulle dras över en kam. Vissa, kanske de flesta, kan aldrig mer dricka men för vissa är alkoholismen ett symtom på något annat. Blir man fri från detta kan man inte då bli fri från alkoholismen?
När jag äntligen fått bearbeta allt som hänt mig och fick behandling för min psykiska sjukdom (fick diagnosen Borderline) började jag må bättre och bättre dag för dag. Jag drack inte en droppe på två år. Jag var hjärntvättad med att om jag så mycket som åt en punschpralin skulle jag ta ett återfall och hamna i rännstenen. Jag kunde dock inte göra mig av med den gnagande känslan inombords som sa ”jag är faktiskt inte som ni”. Förnekelse enligt AA, jag kallar det självkännedom.
När jag fyllde trettio drack jag champagne. Första alkoholen på över två år. Jag var så glad och lycklig, alla mina vänner och familj var där och jag tog det där förbjudna första glaset. Varför? Vet inte, jag valde det bara. Jag drack två glas den kvällen. Efter det bestämde jag mig för att lyssna på mig själv och ingen annan. Det är nu fem år sedan och jag kan dricka socialt. Jag har lärt mig det. Suget och ångesten är borta. Jag kan dricka några glas vin då och då och har till och med varit på fest och blivit lite berusad. Jag slutade dricka när jag kände att det snurrade och drack vatten resten av kvällen. Återfallet dröjer, jag har total kontroll och vill aldrig mer uppleva en baksmälla, en pinsam situation eller ett tillfälle som går mig förbi pga. alkohol. Jag håller mitt gamla jag färsk i minnet. Jag vet att jag måste vara försiktig och känna varningssignalerna. Det gäller dock inte bara alkoholen utan mitt välmående i största allmänhet.
Varför ”måste” jag dricka då kanske du undrar? Saken är ju den att det måste jag inte! Jag väljer att göra det lite då och då för att det är gott, trevligt och socialt. Jag älskar att laga god mat med min sambo och öppna en flaska och dela på. Ibland. Jag är helt öppen med hur mycket jag dricker, jag drar inte ifrån tre flaskor som jag gjorde förut. Säger jag att jag har druckit två glas vin så har jag druckit två glas vin och säger jag att jag drack en cider när vi grillade så drack jag en cider när vi grillade.
Jag vet att du förmodligen inte tror på det här men det är en sak, det jag vill åt är hur skrämmande AA kan verka för vissa. För mig, med tanke på hur jag lever nu, är det en sekt som helt tar bort människans egen vilja och kraft med att säga till henne att hon ingen har. Jag har träffat på många som har missbruksproblem som inte vågar gå till AA pga. den väckelserörelsementaliteten som råder. Skulle inte AA kunna hjälpa många fler om man accepterade att alla är olika och alkoholism är en sjukdom som alla andra sjukdomar, inget fall är det andra likt?
Jag önskar dig all lycka i framtiden och en nykter dag idag.
Tack för din kommentar, den är lång och utförlig och beskriver väldigt väl hur en alkoholists tillvaro kan vara. Du vet att det finns problem med alkoholen för din del och du är mycket försiktig. Det är att gratulera. Många andra alkoholister har inte samma "tur" som du, de kan inte ens äta en likörpralin utan att väcka det rasande begäret inom sig. Många har försökt att återgå till ett socialt drickande, men hamnat i återfall, de kommer aldrig tillbaka. Vi talar om en dödlig sjukdom och den är ingenting att nonchalera. För min del ledde beroendevårdens liberala inställning till alkohol till att jag tog ett återfall, det tog flera år innan jag kunde bli nykter igen och det höll på att sluta med min död. Det var en förtvivlans tid.
Ditt budskap är giltigt för dig men inte för många andra. Du kan, men de flesta andra alkoholister kan inte, fortsätta att dricka så som du beskriver att du gör. Det är så där vi alla egentligen vill ha det, att få uppleva alkoholens feststämning, att dricka för glädjens och gemenskapens skull. Men vi andra kan inte, törs inte ens pröva.
Jag håller med om att sjukdomen vi har drabbar olika. En del vill skylla allt på den, även kriminalitet, otrohet, förräderi, brutalitet och känslokyla. Jag delar inte den uppfattningen och tror att vi är olika och har olika förutsättningar och till och med olika symtom.
Om du träffar på olika teorier inom AA är det för att just alla är olika. En del är bokstavstrogna och kan inte höja blicken från texterna, andra är ansvarslösa och tycker att man kan göra lite hur som helst. Det är upp till var och en att ta ställning. Utan vilja att bli nykter (inte bara en flyktig tillfällig önskan) blir det inget mer än prat och fantasier. AA ger en ledstång i den branta trappan och den kan man greppa om man vill, eller man kan ta sig upp utan stöd och hjälp. Erfarenheten visar att AA för de flesta är tryggare än egen vandring.
Men AA:s framtoning beror på hur enskilda grupper fungerar. Det ärt ledsamt om någon blir skrämd för AA och budskapet de får där. Kanske de inte har blivit tillräckligt skrämda av den andra situationen: att redlöst, förtvivlat och sargat kravla i djupaste dy och förlora all sin värdighet och självrespekt. Och den enda lösningan av deras problem är död eller vansinne om de inte väljer nykterhetens halmstrå. Är inte det mer skrämmande än vad några alkoholister säger på ett AA-möte?
Men den som inte vill ha AA:s program är aldrig tvingad att ta emot det. Du skriver att du väljer själv och det ska du vara tacksam för att du kan. De flesta alkoholister kan inte välja, de har ett inre tvång att dricka och de kan inte stå emot. Var glad att du inte har det tvånget. Just nu lever du ett bra och harmoniskt liv, du ska vara vaksam över hur du känner när det blåser motvind. Särskilt då är risken stor för en alkoholist att tulla lite extra i flaskorna.
Tills vidare tycker jag att du ska leva i nuet, vara nöjd och lycklig, tacksam över att du kommit ganska lindrigt undan denna dödliga, tragiska sjukdom som förstör så många liv. Var glad över att AA finns för de som inte klarar sig på egen hand, gå någon gång på ett möte med öppna sinnen och var försiktig med att leta efter olikheter. Det finns många likheter och det är ibland en stor tröst för många att hitta människor med samma problematik och känslor.
Lev och låt leva är en av AA:s deviser. Vi plockar ju alla med vårt så populärt kallade livspussel, ingen har ett som är det andra likt. Jag tror att du är förnuftig och sansad och kommer att klara ditt. Tack än en gång för din kommentar!
Hej!
Jag är nykter alkoholist sedan 10 år och har funnit den kraft du skriver om. Jag kan hålla med om att den "Kraften är utanför oss, den finns inte inuti en alkoholist" som du skrev. Men det var när jag var aktiv. Den här kraften är vad som hjälpt mig att bli nykter och det var sedan JAG ÖPPNADE MIG för den. Den kom ändå överraskande och mycket kännbart. Sedan dess finns den INOM och GENOM mig likaväl som utanför mig och i allt som finns.
Så beskriver jag Kraften som jag kan känna rent fysiskt och för mig är det inte en tro, det är en erfarenhet lika sann som andra erfarenheter.
Det är när man GER UPP och ÖPPNAR SIG som kraften och nykterheten har en chans att verka inombords!
Varma hälsningar,
Ulla.
