© Torrdockan

Att skriva är för mig en stark drivkraft. Jag tror att en del som läser här anar att jag är en flitig skribent, att jag arbetat med ord länge och att jag har det i min yrkesverksamhet. Det stämmer. Eftersom det är så skamligt att vara alkoholist så alla alkoholister jorden runt vill vara anonyma, så vill förstås inte jag heller gå ut med namn och adress och berätta att jag är alkis. Det är för skambelagt. Några offentliga personer har gått ut ur den garderoben, vinkällaren kanske, och berättat hur det är, men de flesta smygsuper eller smusslar med sin svaghet och aktar sig noga för att det ska bli offentligt. En del kan inte hejda skandalen för de blir ertappade på bar gärning och det blir genast stora löpsedlar. Ju mer känd, ju större rubriker. Min alkoholism skulle inte orsaka en enda rubrik, jag rör mig inte i kändisskapet, men det skulle väcka ganska stor uppmärksamhet ändå och jag skulle efter det betrakats som fylltratt och min yrkesgärning skulle inte värderas seriöst efter det, befarar jag.

Jag har haft en smula problem med skrivandet här en längre tid. Jag tyckte jag inte hade mer att tillägga i det här ärendet och jag tyckte jag upprepade mig och att jag var färdig med det här. Bloggen speglade inte hela min tillvaro, herregud mitt liv är inte bara ett enda ältande om hur det är att vara alkis. Jag har fått en underbar gåva: att vara nykter och jag vill gå vidare, lämna det bakom mig. Jag tänker alltmer sällan på alkohol, jag har fått sinnesro och jag lever ett harmoniskt liv, där det just för tillfället inte händer något uppseendeväckande.  Jag har vanliga vardagsbekymmer som alla andra och jag följer debatter och händelser som alla andra. Men skrivlusten finns kvar. Den har vaknat till liv igen efter det här uppehållet. Jag har skrivit annat under tiden, inte alls för webben, och jag har arbetat med det jag trivs bäst med: trycksaker.

Jag har gjort 978 inlägg här under åren som gått, det är inte något rekord, men ändå en ganska imponerande siffra. En del av inläggen finns i min bok Alkisar som går att beställa på Vulkan. Den säljer inte särskilt mycket, antagligen för den blir dyr med porto och allt. Jag tjänar inte en krona på den, jag får betala som alla andra. Och jag skulle nog inte heller köpa den för det priset.  Jag tycker det är problematiskt. Ska jag fortsätta här och skriva om alkoholproblem som Rakel Torrdocka eller ska jag öppna en ny blogg. Eller ska jag skriva på ställen? Eller vad ska jag göra. Att jag har lämnat det eviga tugget om alkohol är ett friskhetstecken. Så blir man när nykterheten har slagit rot, det finns en massa annat att intressera sig för och det händer hela tiden nya saker att engagera sig i. Nykterheten gör att man blir som normala människor. Normala människor är inte fixerade vid alkohol, de tänker inte ständigt på den och de domineras inte av den. Det är kanske helt logiskt att jag efter flera års nykterhet inte längre engagerar mig i problemet på samma sätt som förut.

Just nu känns det som att jag ska fortsätta skriva här men att jag kanske lämnar det ständiga alkoholpratet. Jag ska försöka göra en lista, en handledning med länkar till de inlägg i min blogg som jag tror har stor betydelse för andra alkoholister och för deras anhöriga. Och så skruvar jag på kapsylen och skriver om andra saker! Bara någon gång om det blir aktuellt om alkohol.