© Torrdockan

...jag skrev. Jag kan inte förklara vad som hände - det tog bara stopp. Jag tyckte kanske att jag var färdig med ämnet, att jag inte hade mer att tillägga, att jag inte kunde låta en blogg om alkoholism vara den enda kanal jag hade för mitt skrivande. Hur jag tänkte minns jag inte. Jag har min femte helnyktra sommar i svit, den femte midsommaren utan snaps och öl till sillen. Jag saknar det inte, och jag kan utan avund och sug se andra höja sina glas och skåla. Jag kan också se och höra dem efter ett antal snapsar och då är det knappast så roligt längre. Jag drar mig tillbaka, för fulla människor är det fånigaste som finns. Det är bara fulla människor som står ut med fulla människor.

Den senaste perioden i mitt liv har jag inte bara lärt mig vara nykter, jag har lärt mig att klara av ensamhet också. Trots att jag varit mycket ensam under mitt liv, har jag den längsta tiden haft familj runt omkring mig. Familj, släktingar, vänner, grannar, arbetskamrater. Nu lever jag ensam sen några år, har enstaka vänner, umgås sporadiskt med släkt och familj, söker inte så ofta kontakt. Det finns en stilla vrå i ensamheten, jag kan tänka mina tankar utan att störas, jag behöver inte prata dygnet runt med någon. Jag trivs ganska bra med min självvalda ensamhet. Jag är ensam, men känner mig inte ensam. Borta är den plågsamma rastlösheten som jagade mig så, borta är lusten att dra iväg till någon plats där "allt" hände, där mitten fanns, festen, vinet, skratten, dansen.

Den jag saknar finns inte. Det finns inte någon jag kan dela mina tankar med, skuldran jag behöver luta mig mot ibland är inte där. Om jag så skulle slänga kilovis med småmynt i önskebrunnen skulle mina önskningar vara förgäves. Min hand som jag sträcker ut över köksbordet är och förblir tom. Sorg är ett kontrakt som gäller livet ut. Jag har lärt mig att vara ensam mitt i ensamhetens rike. I Sverige finns det flest ensamhushåll i världen.Människor från sydliga länder behöver aldrig vara ensamma. Hela tjocka släkten ställer upp som en skyddsmur. Vi kanske är rustade för ensamheten sen långliga tider tillbaka med mil efter mil mellan lador och hus. Går man så ut på förstutrappen där i ensamma torpet, i ensliga byn och skriker, ylar som en varg så svarar bara ekot ödsligt från mörka berget och skogen står svart och taggig mot natthimlen. Inget mänskligt öra hör.

Förr när ensamheten bredde ut sig som ett gravtäcke, tröstade jag mig med alkohol. Nu förstår jag att det finns inget mer tragiskt än ensamt drickande: jag och flaskan, jag och vinboxen. Det är nog bättre att vid behov gå ut på trappen och yla som en varg än att korka upp en flaska och vagga in sig i töcken och förvirring. Allt har ett pris, men det finns ingenting, ingenting som kan betalas med alkohol. Skulden blir större, ensamheten värre.