© Torrdockan

De glimrande ögonblicken är inte så många, inte ens under ett helt liv. När alla minnesrester av triviala händelser, trista rutinjobb, vardagslunk, gråhet och duggregn i höstmörker, snubbeltrådar och stötestenar är borta och de glimrande ögonblicken ska räknas behöver man kanske inte mer än ena handens fingrar, jo kanske en tumme till! Brakfester, äventyrsresor och jordenrunt-tripper räknas inte in. De hör hemma i en helt annan kategori. Nej, de glimrande ögonblicken är de tysta, genomlysta ögonblick då hela ens varelse genomströmmas av nästan överjordisk harmoni. Ögonblicket glimmar till, det finns för alltid kvar i minnet, men det är kort, bara en gnista. Ibland hinner jag inte ens uppfatta det glimrande ögonblicket förrän det redan är förbi. Ett glimrande ögonblick behöver inte delas med någon annan, det kan vara ett helt privat känsloknippe trots att en annan människa är inblandad. Alldeles nyligen kom ett av mina glimrande ögonblick, det skimrade till som en solglimt i ett stycke kristall - och var borta.