Vänner som sophinkar
Efter samtalet kände jag mig som en sophink där osorterat avfall låg och jäste. Med ett nytt ord kallas de där människorna för energitjuvar och det stämmer. Jag blev trött och ledsen, började själv deppa över diverse otrevligheter, jag blev verkligen nere! Samtidigt fick jag lågvattenvarning! Sjökortet stämde inte. Det som var en rolig seglats hade plötsligt blivit ett trist kryssande mellan undervattensfällor, när som helst kunde jag kapsejsa. Förr visste jag direkt vad som skulle trösta och hjälpa: det första glaset vin ur dunken! Så enkelt det var på den tiden. Och så trist och förutsägbart!
Nu fick jag arbeta mig bort från olusten med egna krafter. Det var en aning segt. Min väns olust hade klibbat av sig, jag var nedslagen en lång tid efteråt. Inte ens festmaten som stod på lut i kylskåpet kunde trösta särskilt effektivt. Tänker vi på hur känsligt vårt umgänge med andra är, hur lätt det är att smitta av sig olust och dåligt humör. Vad har vi vänner till? frågar sig någon. Jag håller med om att vi har vänner för att få stöd i svåra stunder, att känna trygghet i trofasta relationer och att kunna skratta och gråta tillsammans. Men det betyder inte att man kan använda sina vänner som sophinkar för tillfälliga depressioner och dåligt humör. Det är ens förbaskade skyldighet att ha personlig censur för gnäll och gnat, att hejda sig själv när klagovisorna blir för entoniga. Ingen vän vill vara tillfällig sophink för dåligt humör!
Hallå härliga torrdocka!
Känner med dig! Jag hade en gammal granne i ett otal år, som kom och sällskaperade minst en gång i veckan. Han skrattade själv hela tiden, när han berättade sina historier, samma gamla hela tiden. En riktig levnadskonstnär! Men historierna handlade om gamla misslyckanden för ANDRA, för mig okända personer. Och de flesta handlade om hur gärna vissa okända personer kom för att få "kaffehalv" hos hans far.
I början skrattade jag med, men med åren, så blev det så påfrestande för mig, eftersom jag avskyr sladder, där föremålet inte kan försvara sig. Då bloppade försvarsadvokaten inom MIG upp. Och jag satt och försvarade totalt okända, ointressanta människor. KORS! vad det frestade på. Nu bor han på servicehus, och kontakten är mkt glesare. Det var en riktig ENERGITJUV för mig. (Ändå måste jag sympatisera med honom, över 90 år nu, och fortfarande skrattar han.)
Tack för dina rader, och titta gärna in på min blogg, så ser du hur roligt JAG har! Ha det gott! önskar hatcho
Hej härliga hatcho!
Du är en välkommen gäst här på min blogg!
Jag var just och kikade på dina bilder från sommarauktionen. Jag hade bjudit på flera saker, men
jag har nog redan allting jag behöver. Borde sälja
i stället!
Din granne besannar ordspråket att skratt förlänger livet med sina dryga 90 nu. Men han var nog påfrestande med sitt skvaller.
Hälsningar
Torrdockan