© Torrdockan

Hemmastadd känns som ett märkligt ord. Jag vet inte om jag ens skrivit det någon gång. Sagt det har jag säkert gjort. "Här känner jag mig hemmastadd" låter som något jag kan ha sagt någon gång. Jag vet inte varför ordet kom flygande till mig. Kanske för att jag suttit en morgonstund och pratat med min dotter som kom med färskt bröd och juice och jag bjöd på kaffe. Hon kommer ibland när hon lämnat barnen i skolan och då har vi en skön pratstund om ditt och datt. Vi talade om att barn numera så sällan är hemma. De kanske bara är ett par timmar hemma innan de ska sova. Hemmet är en plats att sova på, en massa aktiviteter äger rum utanför hemmet och skoldagarna är långa. Det är viktigt att ha en fast plats att vara hemmastadd på. Jag har förstått det på djupet av min erfarenhet.

Jag fick en flackande skoltid med vistelse än här, än där. Jag bodde inte hemma utan var inackorderad på annan ort och det var inte självklart att resa hem till veckohelgerna. Det var bara skolloven som jag kunde tillbringa i mitt hem. Mitt inackorderingsrum försökte jag göra mig hemmastadd i, men det lyckades inte riktigt. Sen blev det fler och fler hyresrum och tillfälliga bostäder innan jag äntligen fick en egen bostad som jag kunde kalla "hemma". Förmodligen har allt detta flackande och byte av bostad påverkat resten av mitt liv. Hemma, längta hem, vara hemmastadd är viktiga ord och begrepp med djup och allvarlig innebörd för mig.

För mig och många andra har AA-gruppen fått en betydelse av "hemma". Vi talar om hemmagrupp, dvs den grupp där man oftast går, gör service, kanske deltar i planeringsmöten och med tiden lär känna fler och fler. Det känns tryggt i hemmagruppen, de flesta vet vem man är och har lärt känna en. Vi anstränger oss att hälsa nykomlingar varmt välkomna och försöker hjälpa dem att känna sig hemma hos oss och att komma tillbaka. Många har nästan alla sina vänner inom hemmagruppen och känner stark samhörighet med gruppen.  Det som från början kändes ovant och främmande har för mig nu blivit symbol för trygghet, gemenskap och tillit. Andra kanske inte upplever det så utan känner sig som en främmande fågel, trots att de andra försöker göra allt för att överbrygga främlingsskap och rotlöshet.

På senare tid har jag tyvärr känt av en brist på hemkänsla i gruppen. Någonting fattas eller någonting har tillkommit som gör att det känns annorlunda mot förut. Jag försöker analysera vad det är, om jag själv förändrats eller om det är yttre omständigheter som påverkar min känsla. Jag har inget svar. Jag går inte så ofta som förut längre, jag undviker en del dagar, jag bär mig åt som en bortskämd och snorkig barnunge. Varför passar inte en del av mina lekkamrater längre? Jag blir förtvivlad när jag märker att stämningen av gemenskap och öppenhet har fått andra gränser. Jag är inte så självklart öppen och glad längre, jag är försiktig och en smula rädd. Jag känner ett obehag av att tala om känsliga ting, jag tycker att jag låter som en falsk hycklare. När jag får de tankarna är jag nära panik. Jag är djupt sorgsen. Många av de "klippor" som jag vant mig vid att träffa på möten, kommer inte längre eller mycket sällan. Med den hybris som är en äkta alkoholists kan jag ibland få för mig att det är jag som skrämmer bort andra. Så skrattretande enkelt är det nog inte. Många vill nog förklara det hela som slump eller tillfälligheter och det kanske är så nära sanningen man kan komma.