© Torrdockan

Det är Dan Anderssons text som beskriver svensk landsbygd och svensk mentalitet så träffande. Trots att vi buntar ihop oss i storstäder, sitter vi och trycker i singelbostäder och har mil efter mil mellan dörrarna till grannen. Vi är flest singlar i världen här i Stockholm, ingen annanstans bor folk så mycket för sig själva och isolerar sig mer eller mindre frivilligt från andra. Det är inte automatiskt synd om oss singlar, vi är inte alls beklagansvärda om vi inte själva beklagar oss, så ryck inte ut med hjälpinsatser. Jag bara konstaterar detta underliga inhemska fenomen: att vi lever isolerade från varandra, Dan Anderssons text gäller än i dag.

Ordet ensam har för många en tragisk klang, så tragisk att det numera byts ut mot ordet själv. Det låter kanske inte så ensamt. Jag bor själv, jag reste själv, jag firade nyår själv. Själv är mer sällskap än ensam. så är det nog. Barn är ofta rädda för att vara ensamma, de har svårt för det ordet och säger ofta fel: emsam. Kanske är man mindre ensam om man är emsam.

För mig är inte ensamheten skrämmande, det var längesen jag led av att vara ensam. Jag har alltid något att syssla med, något att planera, att se fram mot, att vänta på. Jag tycker det är skönt att vara ensam om jag har det bekvämt och vad har en nutida människa att klaga på? Vi är omgivna av hjälpmedel som ger oss kontakt med yttervärlden, telefon, radio, tv, internet, tidningar. Det är inte längre mil efter mil till andra levande varelser. Det är bara några knapptryck.  Men det är inte därför vi lever singelliv, före knapparnas tid var det likadant. Människor satt ensamma i sina stugor och glodde envist utåt vägen för att se om det kom någon. Varje landstrykare och vandringsman var välkommen för då fick man veta vad som hänt i världen. Det kunde vara värt en smörgås. 

Alla dessa nutida singlar som sitter och bloggar och redogör varje tanke, minsta impuls, varje måltid eller klädesplagg - hur skulle de klara sig utan den kontakten? De flesta har inte ens sett rimfrostrosor, de vackra mönster, skogar och djungler som bildas på fönsterrutor vintertid, men som fattas på välisolerade treglasfönster. De har kanske aldrig behövt andas på rutan och gnida med tröjärmen för att få en glugg att kika igenom för att se vem som kommer lufsande uppför backen med byskvaller och världsnyheter i bagaget. Ändå är det mil efter mil mellan lador och människor...