© Torrdockan

Det viktigaste i en alkoholists liv är alkohol. Intresset för den överskuggar allt annat. Korta perioder kan en alkoholist sätta andra företeelser främst, men är snart tillbaka till sin ensidiga dyrkan av alkohol. Tankarna snurrar envist kring flaskan som en fluga runt en sockerskål. Alkoholen har en enorm dragningskraft och en alkoholist kan inte motstå. En förälskelse kan kortvarigt skingra intresset för alkohol men bara för kort tid. Passionen för alkohol tar över ganska snart.

En alkoholists hjärna är programmerad för alkoholintag, att hitta tillfällen att dricka, att planera inköp, tänka ut gömställen, hitta på undanflykter och svepskäl. En alkoholists tankar är inte här och nu. En alkoholists tankar är där alkoholen finns. En alkoholist kan känna sig ensam i stojet på krogen, mitt på en fotbollsläktare, i kontorslandskapet, på julkvällens släktmöte. Alkoholisten tänker sig bort till där det finns alkohol och har redan i tankarna lämnat festen och sällskapet för att supa mer. Kompisen som inte vill gå hem med de andra utan gå till en sista bar, är inte ute efter sällskap eller dans, han är ute efter mer alkohol. Ett sätt att få hem honom kanske är att erbjuda en egen flaska på hotellet.

En människa som har alkohol i fokus är inte nåbar när behovet slagit till. Det är lönlöst för omgivningen att tjata och protestera. Nu när jag är nykter och sjukdomen är latent hos mig, förstår jag helt hur tragiskt det var i livet då jag satte alkohol framför allt annat. Nu först förstår jag hur tragisk sjukdomen alkoholism är, hur människofientlig den är, hur livsförnekande och hur farlig den är från första dag. Den är ohygglig när den nått sin kulmen och slagit ned en människa till passivitet och död, och den är grym och obeveklig från första klunk. Ju tidigare den drabbar desto hårdare tar den.

När tankar och planering kretsar mycket kring alkohol, när sökandet efter fester och tillfällen känns viktigt och när vinet känns viktigare än vännerna, då är det dags att bromsa. Åtminstone stanna upp en stund och rangordna vad som är viktigast i livet – kommer alkoholen på första plats så är det nödbroms som gäller. Alkoholen ska inte vara i fokus, ska inte spela huvudrollen i ens liv. Den får bara finns med som rekvisita i skymundan, annars är det sjukt!

En del har det, andra inte: en orolig själ. En orolig själ gör också kroppen orolig, rastlös, snabbt irriterad, lätt stimulerad och lika lätt uttröttad. Jag kallar oss för De Ivriga. Vi kastar oss över massor med projekt, allt ska göras på en och samma gång, vi liknar Kulneff, han som kysser och slår ihjäl med samma glada själ i Fänrik Ståhls sägner (om nu någon minns och har läst den). Kanske driver De Ivriga världen framåt; jag kan tänka mig de unga entusiasterna som på bronsåldern introducerade metallyxan och skulle övertyga gammelgänget att de gamla flintyxorna var passé. Hade De Ivriga inte funnits hade vi väl stått och hackat med flintyxor än i dag. Men De Ivriga betalar ett högt pris, deras oroliga själ gör hela livet rastlöst, fyllt av ständiga uppbrott, kursändringar och förhastade beslut. Ett liv i kaos är ofta De Ivrigas pris.

De flesta alkoholister jag träffar tillhör det ivriga sällskapet. De kännetecknas av en orolig själ i en orolig kropp. Dessutom måste den oroliga själen följa sina egna lagar även om de går tvärs emot all erfarenhet och expertis. Leder vägen än till återvändsgränden så leder den automatiskt inte till en vändplan på samma gång. Därför kan de stå vid muren och banka pannan blodig i ren ilska och envishet, men att backa och vända är det inte tal om. Hur gör en sådan människa för att inordna sig i ledet och ta reson? En del klarar det men tappar det ivriga på kuppen. En ivrig utan ivrighet är en sorglig spillra. Andra dämpar sin våldsamma energi med olika droger, alkohol är och har varit den mest lättillgängliga och vanliga. Till och med en ivrig kan dämpas av en smula sprit en kort stund. Sen är effekten tvärtom, ivrigheten tar över och får astronomiska mått, blandas med hybris och övermod och får katastrofen att närma sig.

RB berättade ofta om sin styvfar som var alkoholist med sin tids mått mätt. Dvs söp på lördagen, aldrig i veckorna, men varje helg blev det en kvarting eller mer och den var tom på söndagmorgon och styvpappa bakfull. Under ruset skroderade han på knackig engelska för fru och barn och slog sig för bröstet: "I am Bruno Bengtsson, nothing can stop me!" Han tillhörde De Ivriga, han var född i en svartvit tid då karlar hade överrock och hatt på huvudet, kvinnor inte drack mer än ett glas likör möjligen och folk bodde familjevis i ett eller två rum och kök i hus utan hiss. Då kvinnorna inte var befriade av tvättmaskiner och färdiglagad mat, utan måste vara hemma för att passa familjen med mat och rena kläder. Där i den svartvita tiden, som finns förevigad med lådkameror, levde alkoholisterna vanliga liv och var tvungna att jobba på måndagsmorgonen, vilket hade sin inverkan på nykterheten. Söndagsfylla var kanten till avgrunden, sparken, hemlöshet och sen väntade fattigdom och död. På den gamla svartvita tiden kunde ingen leka obekymrat med alkohol.

De Ivriga är snabba kugghjul som kan driva idéer till realitet. Många klarar att hantera sin oroliga själ och manövrera ivrigheten i perfekta banor. En del gör det inte. De trampar gasen i botten för hårt, ekipagen välter och ligger på rygg som hjälplösa skalbaggar. Några dämpar sin ivrighet hårt med vad som finns närmast till hands: till exempel alkohol. Självklart är inte varje alkoholist ett kraftpaket med energi och idéer, det vore att generalisera. Men den oroliga själen finns där, ivrigheten som behöver tonas ner eller blygheten som måste övervinnas. En orolig själ i en orolig kropp, försök se människan!

Vi är sjuka, vi som är alkoholister. Egentligen är alkoholism en själens sjukdom, egots sjukdom och alkohol blir medicinen som vi hoppas ska dämpa vår ångest, stärka våra egon och göra oss hela. Det är dömt att misslyckas. Alkohol har inte den effekten på oss, alkohol förstärker det onda, gör oss aggressiva, obetänksamma, hänsynslösa. Alkoholen luckrar upp vår moral, vår heder och vårt omdöme. För omgivningen blir vi obehagliga, påträngande, opålitliga, hänsynslösa och demoraliserande. Det är svårt för nära och kära att respektera oss och härda ut med dessa egon som lallar omkring i sin fylla. De flesta av oss som nått långt in i sjukdomen blir övergivna av våra närmaste. De orkar inte, de står inte ut med oss och de ständiga besvikelser vi orsakar.

En alkoholist som lever nykter har tagit bort sin självvalda medicin. Sjukdomen är kvar. För att nå varaktig nykterhet måste därför vi alkoholister som vill börja ett nytt liv förändra oss själva. Vi måste ändra våra attityder och tankar, vi måste arbeta med oss själva och vårt inre för att alkoholen inte ska behålla sitt fäste i vår tillvaro. Vi alkoholister måste välja en annan medicin än alkohol för att vi ska fungera som friska människor. Början på den nya medicineringen heter självkännedom, omutlig ärlighet, ödmjukhet, gottgörelse. Det är en tung drog, man måste vara villig och noggrann för att den ska ha effekt.

En del alkoholister tycker att det är en för besk medicin, de vill hellre ha litet socker i botten. Det betyder att de slarvar, inte följer doseringen, väljer ett annat recept, går till kvackare och helbrägdagörare och framför allt struntar de i sådant som låter obekvämt och tidskrävande. De är otåliga som bara alkoholister kan vara! Så går det som det går med nykterheten. Slarv med medicineringen stjälper projektet och alkoholisten tar till sin gamla beprövade medicin, alkoholen. Tillbaka till ruta ett! Here we go again!

Jag förstår att det här är obegripligt för många av våra närstående. Därför kommer repliker som: "Det måste vara något fel på dig som inte kan sluta dricka!" Den som säger det har helt rätt. Det är något fel på oss som är alkoholister. Vi kan inte sluta dricka när vi väl har börjat. Det blir aldrig bara ett glas, det blir fler, det blir hela flaskan. Vi kämpar mot oerhörda krafter i sug och beroende. Vi är sjuka, blir sjukare och dör till sist i vår sjukdom. Det går inte att bota sjukdomen, men det går att sluta med självmedicineringen som bara bestod av alkohol. Vi nyktra alkoholister är inte av med vår sjukdom, den ligger latent, men vi försöker leva ett ärligt liv och dricker inte alkohol.

En alkoholist är otroligt skicklig på att fiffla med flaskorna. Det finns alltid en biflod av alkohol som rinner vid sidan av den gemensamma konsumtionen hemma hos en gift alkoholist vars partner är en normal alkoholkonsument. Det blir många svängar ut för att ”hämta något”, fixa något i köket, kolla om ljuset är släckt i garaget eller dörren ordentligt låst. Hundar vars husse eller matte är alkoholist får mycket motion! En del alkoholister hittar naturligtvis gömställen som ingen i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig. Vanliga gömställen är annars stövelskaft, linneskåp, skåp som inte används så ofta, dunkla vrår, klädkammare, bokhyllor, under kläderna i byrålådor, tvättkorgar, längst in i garderoben och andra lätt genomskådade platser. Men det finns geniala lösningar! Erland berättade en gång om sitt otroliga gömställe som fordrade en hel del planering och arbete. Han grävde ner en flaska i gräsmattan! Lät bara en halvcentimeter sticka upp och använde sugrör när han låg på mage och solade helt oskyldigt! Han fyllde diskret på flaskan så att den aldrig var tom. Partnern anade ingenting, det pågick hela sommaren, men förhållandet tog slut ändå när hösten kom.

En dag när Ruben kom hem stod tre flaskor sprit på köksbordet, en hela vodka och ett par halvor whisky. Han blev jätteglad. Har du varit på systemet, frågade han frun som stod vid spisen och lagade mat.
– Nej, sa frun, jag har städat linneskåpet!

Jag vet inte om någon annan känner igen sig, men jag fick panik inför storhelger. Det gällde att planera och att också försöka undvika fällor. Det var innan buren stängts bakom ryggen på mig, då jag kanske fortfarande kunde hejda mitt drickande. Jag minns att jag försökte slippa en del fester, undvika en del platser, välja sällskap som inte festade så våldsamt för jag var rädd att dras med i något obehagligt. Det var ett lotteri - jag kunde dra en nitlott och bli störtfull på ett par drinkar och sen var det kört, eller kunde jag dricka normalt och hålla färgen. Jag visste aldrig hur en fest skulle sluta.

De obligatoriska nationalfyllorna ställde till problem. Jag var rädd inför Valborg och midsommar. Även nyår kunde få mig att skaka av oro. Någonting var fel med mig, jag kunde inte uppföra mig normalt på fester. Antingen satt jag tyst som en mussla eller levde jag rullan och dansade på bordet. Det var aldrig lagom. Jag fick en ilning av skräck nyss när jag tittade i almanackan och insåg att valborg närmar sig. Det hördes ett gammalt eko från unga dar då Valborg betydde så mycket. Den första våren, sång, eldarna, känslan av Sverige, Sverige Fosterland och blågult slog hjärtat med friska slag. I buskarna låg några och spydde och skratten ekade över berg och dalar. Den svala april gick över i blommande sköna maj och bakfyllan la sig som en strypsnara över landet.

Just nu behöver jag inte vara rädd. Just nu är det inte min tur. Kanske finns det andra därute som ser fram mot Valborg med samma skräck som jag kände. Om det är en nyhet att alkoholister känner rädsla för att dricka, för vad alkoholen kan ställa till med, vilka konsekvenser som kan följa - så röjer jag den nu. Tro inte att vi är lika modiga när vi är nyktra som när vi är berusade. Alkoholen är en farlig fiende, visst måste vi känna rädsla och ångest inför den kraften som besegrar oss så ömkligt och förnedrande.

En fundering som jag haft en tid är att vi kanske har för generösa gränser för vad som anses alkoholproblem. En del lever kvar i tron att en alkoholist sitter på bänken i parken och de har inte fattat någonting. De lever kvar i en värld som aldrig har funnits. Och de har definitivt inte fattat att de träffar tonåriga alkoholister på stan, att bästa kompisen har alkoholproblem och att det finns minst fyra alkisar på jobbet. Som ser lika prydliga och effektiva ut som alla andra...

När jag tänker tillbaka på en del personer som jag träffade på fester tycker jag nu att de väl uppfyller alla kriterier på alkoholism. Visst, de skötte jobbet och hade en godkänd fasad, men de drack kopiöst när de drack. De balanserade på kanten på något sätt. De hade ännu inte riktigt tagit det obevekliga steget över den. Likväl var de alkoholister. De var storkonsumenter, de drack varje weekend, de tog en öl efter jobbet flera dagar i veckan, de drack vin till middagarna och de tackade aldrig nej till ett glas. De pratade om vita veckor, ett tecken på att allt inte står riktigt rätt till, men att den som säger det har slagits av en tanke.

Nu, efter den process mot nykterhet jag gått igenom, ser jag att alkoholism finns i många stadier. Det går alldeles utmärkt att dricka och hålla masken, det går i många, många år, det kanske går för alltid. Någonting stjälper det för en del och deras alkoholproblem kommer i öppen dager. De andra "klarar sig". Dvs undslipper social utslagning och skammen att vara alkoholist, de slinker undan och kan fortsätta dricka utan att någon egentligen reagerar. Men, de fysiska konsekvenserna undslipper de naturligtvis inte. Även ett relativt måttligt drickande kan ge inre skador som kräver vård, kan ge orsak till olyckor, depression, utbrott och okloka beslut. Alkoholen verkar på samma sätt även på den som inte är alkoholist i ordets vedertagna mening.

De olika stadierna av alkoholism vill vi inte gärna se. Det tar lång tid att erkänna att något med det egna drickandet är fel. Vägen till insikt är lång och vägen till nykterhet är inte bara lång, den har uppförsbacke hela tiden. Slinter man, ramlar man ända ner i ravinens botten direkt, det finns ingenting som hejdar fallet. Alkohol har en lömsk kemi, ju mer man dricker, desto törstigare kan man bli. Jag skulle inte drömma om att hävda att alkohol skulle ransoneras, att allt drickande är fel och av ondo. Så är det ju inte. Men det vore en bra utveckling om alla blev medvetna om vilka faror det finns och är vaksamma på sitt eget intag, inser riskerna och inte bara viftar bort det med "det händer inte mej". Så har alla tänkt, säkert också Berra på Bänken.

Enklaste sättet att mäta sitt eget alkoholbehov är att upphöra dricka ett tag, kanske ett par veckor. Gör man det utan att känna sug och längtan och utan att fuska, så är kanske inte risken så stor att man har eller får problem med alkohol. De allra flesta människor har en naturlig inställning till alkohol, för dem är det inga bekymmer. Människor som tror sig vara i riskzonen bör se klarögt och ärligt på sin konsumtion och ägna en stund åt eftertanke - innan det är för sent.

Representanterna för alkoholism så som vi vill se dem är A-laget. Där finns inga tvivel. De super öppet under bar himmel för de har inget hem för det mesta. De har supit bort all social standard och är hänvisade till sina gemensamma platser eller huttrar i övergivna bilar och portgångar. De flesta ser bilden av en trashank när de hör ordet alkoholism. Det tar för det mesta lång tid att hamna på parkbänken. Verkligheten är en helt annan.

Det är i hemmet de flesta alkoholister dricker. Från början kanske drickandet sker på barer och krogar, men det är så länge det finns gott om pengar - och kompisar. En alkoholist lämnar ganska snart vanliga socialdrickare bakom sig. En alkoholist dricker omåttligt och har snart förlorat sina vänner. Det är hemma bakom nerfällda persienner som alkoholisten dricker till slut. Ensam. Än är det långt till parkbänken. Till och med för alkoholisten själv är det A-laget som är de riktiga alkisarna. Alkoholisten själv tror att han/hon dricker normalt, kan hantera alkoholen, kan sluta när som helst och att ingen annan märker vad som står på. En alkoholist är den största livslögnaren av alla, lever i ett berusat ingenmansland och bor i ett ruckel byggt av tomglas. Alkohol är en medicin som gör sjukdomen värre och till slut dödar, men alkoholisten märker ingenting, vill inte, orkar inte, vågar inte ställa ifrån sig glaset för gott.

Alkoholister bor inte på särskilda platser eller jobbar i särskilda företag. Vi finns överallt. Vi bor bland alla andra och visar inte på utsidan att vi är alkoholister förrän långt fram i sjukdomsförloppet, kanske aldrig. Många behåller fasaden och håller skenet uppe till det bittra slutet. Vi alkoholister är vanliga människor, vi är till och med ibland mycket skickliga och driftiga, tjänar bra med pengar, kan ha flott standard och leva ett på ytan helt normalt familjeliv. Till och med hemma i sin egen familj smusslar alkoholisten med sina flaskor och försöker dölja sin konsumtion för en partner som inte är alkoholist. Det finns en så djupt rotad skam över sjukdomen alkoholism, att inte ens en gravt alkoholiserad människa tappar greppet förrän sjukdomen slagit ut all social hänsyn. Till dess kan en normalalkis supa en lång tid, kanske flera decennier.

Det sägs att en alkoholist måste nå sin botten för att vakna till och försöka bli nykter. Det är då lätt att återigen föreställa sig parkbänkens utslagna som modeller för alkoholister som nått botten. Delvis rätt. De är naturligtvis på botten. Men alkoholism är en sjukdom, inte en social belägenhet. Bottnen är inte lika med misär. Bottnen kan vara när förtvivlan står som högst, när självmordstankarna kommer, när tröttheten över drickandet slår till, när fasans demoner härjar, när vreden kokar och det inte finns ord, bara nävar. Bottnen för en alkoholist är inte lika med misär, den kan lika gärna vara den mentala ohälsa som finns med i sjukdomen, den förtvivlan och hopplöshet som kan komma efter en tids hårt drickande. En alkoholist kan vara mentalt utslagen och hitta sin botten. Och ändå ha slips och kostym.

Niklas skrev en kommentar som jag vill "lyfta upp i ljuset" så att fler läser den. Glöm förresten inte att kolla kommentarerna då och då. Där finns en hel del guldkorn!

"...Själv är jag nykter sen drygt två år tillbaka och dyker ofta in här och hämtar idékraft och visdomsord... Ville även passa på att inflika en liten kommentar kring fenomenet vit vecka... Som jag ser det kan detta i många fall vara ett rop på hjälp. Så var det i alla fall för mig i slutet av min avskyvärda spiralfärd mot botten. Jag tror jag insåg vilka signaler jag skickade ut till mina nära genom att prata om en vit period. Däremot vet jag med säkerhet att jag inte visste vad jag ville uppnå genom att göra detta. Hade jag bara gett upp allt och sket i hur det gick för mig eller hoppades jag på att att någon person i min närhet skyndsamt skulle komma till min undsättning? Jag kan idag inte svara på detta men det är heller inte det enda som inte är helt kristallklart från denna period i mitt liv...

Hursomhelst så har (och hade) jag en fin grupp av varma och generösa familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater där inte någon plockade upp dessa signaler från min sida. Det blev slutligen andra saker och problem som fick mina nära att börja påtala mina problem för mig och då var jag mycket nära den totala kollapsen.

Jag vill absolut inte skuldbelägga någon för detta och jag tror inte heller att någon person i världen hade kunnat få mig att tidigarelägga min totala kapitulation inför alkoholen. Det är ju som de flesta alkoholister känner till först när man nått sin egen botten som man är redo att börja rannsaka sig själv och verkligen i grund och botten särskåda sina otillräckligheter. Först när man gör detta kan man hitta kraften och ödmjukheten att bygga upp en varaktig nykterhet..."

Behovscentrum eller vad man ska kalla det, sitter i hjärnan. Det är där vår lust finns, vårt begär efter olika stimulantia, sex, alkohol, mat , spel, tävlingar med mera. Alla beteenden som inte kan kontrolleras med viljan. I hjärnan!! Det är hjärnkirurgi som kan befria oss eller medicin som förändrar detta beroendecentrum. Det känns mer hopplöst än om det varit en vanlig fysisk sjukdom. Det är en defekt eller brist i min hjärna som gör att jag inte kan kontrollera min alkoholism. (Det gäller att inte helt tappa modet vid denna tanke!) Jag kunde ha börjat med någon annan drog eller last, i mitt fall blev det alkohol för det låg närmast till hands. Det är väl den enda av hjärnans sjukdomar som orsakar den sjuke så mycket förakt och avsky. Är man bara vanligt tokig blir man ändå sedd som en person man kan tycka synd om, men jag har aldrig hört att någon tyckt synd om en alkoholist! I alla fall inte för sjukdomen. Den är den sjukes eget fel, så har vi vant oss att betrakta detta problem. Eller också är det ingen sjukdom! Senast hörde jag en tjugofemåring bestämt hävda att alkoholism inte är en sjukdom.

Många sjukdomar har motbjudande förlopp, men de som är sjuka brukar tas om hand och vårdas. Alkoholister kan komma in på avgiftning, men det är just vad det är, avgiftning. Sen bär det ut i kylan igen. Att alkoholism är en hjärnans sjukdom är särskilt skrämmande när man vet att ungdomar dricker mer och mer och att de ofta dricker starksprit. Vad än de övermodiga tonåringarna tror om sin hjärnkapacitet (att de vet allting så mycket bättre än äldre och att de är oövervinnliga) så har hjärnforskningen belagt att den mänskliga hjärnan inte är fullt utvecklad förrän upp i tjugoåren. Desto farligare alltså att bedöva den med sprit! Ju tidigare alkoholdebut desto farligare. Att få ungdomar att skjuta upp sin alkoholdebut så länge som möjligt är de vuxnas ansvar och uppgift. Teorin som en del föräldrar har att de kan bjuda sina ungdomar på alkohol hemma så att de får ett "normalt" förhållande till sprit är alltså helt förkastlig. Men hur ska man få ungdomar att sluta berusa sig bortom vett och sans? Skrämselpropaganda har aldrig varit effektivt, även om nu hjärnans hotande utveckling är ett skräckscenario, så vad återstår? Att vädja till dem att inte dricka, muta dem med belöningar, hota dem, förbjuda dem, anmäla dem?

Det enda jag nu kan komma på är att hela samhället förändrar attityden till alkohol, att vi upphör att glorifiera alkohol, slutar med att hävda att alkohol måste vara med vid alla tillfällen. Jag hör själv att det låter helt verklighetsfrämmande. Det borde inte vara någon större uppoffring för måttlighetsdrickarna att dra ner på mängden och frekvensen, men jag har svårt att föreställa mig en allmän förändrad attityd med stramare alkoholbruk. Bacchus ska nog ha sitt liksom Systemet och så rullar vi på kuttingen igen. Hur ska vuxna kunna få ungdomar att nobba nubben om de inte själva gör likadant?