I startgroparna
På väg till mamma...
...satt jag och tänkte på hur jag skulle skära ner på drickat, sluta röka, börja träna och leva ett normalare och mindre degenererat liv.
Tio minuter senare satt jag på mammas balkong och åt kräftor och drack en kall Heineken.
Som vanligt
...kan någon typ skjuta mig nästa gång jag får för mig att det är en bra idé att dricka tre femmor vodka med kaffe till som afterwork en torsdag? Liksom, det bara blev så, hej och hå, ett två tre, och så reste man sig upp och märkte att man var bra dragen.
Därefter middag med farsan och bärs. Ja, alltså, vodka på tom mage, det är liksom farligt. Man blir packad. Fort. Nu sitter jag i hemmets lugna vrå och mår skitbra.
Som vanligt.
Men liksom, imorgon? Tur att jag jobbar halvdag. Inte för att jag är speciellt full (än?), men vodka och öl brukar vara en dödlig kombo.
I morgon ska jag förresten försöka vara nykter. Jag skulle inte bli förvånad om jag misslyckades med det.
Bara en bråkdel av all alkohol som rinner, forsar och droppar genom den bloggen.
Är det inte tomt skryt med all fylla, är det en ung alkoholist som borde hejdas. Han beskriver tydliga tecken på sitt redan rotade alkoholberoende. Det finns en lösning på hans problem. Hoppas han hittar den.
På något sätt. Han är alldeles för begåvad för att offra mer av sin hjärna och sitt sinne.
...satt jag och tänkte på hur jag skulle skära ner på drickat, sluta röka, börja träna och leva ett normalare och mindre degenererat liv.
Tio minuter senare satt jag på mammas balkong och åt kräftor och drack en kall Heineken.
Som vanligt
...kan någon typ skjuta mig nästa gång jag får för mig att det är en bra idé att dricka tre femmor vodka med kaffe till som afterwork en torsdag? Liksom, det bara blev så, hej och hå, ett två tre, och så reste man sig upp och märkte att man var bra dragen.
Därefter middag med farsan och bärs. Ja, alltså, vodka på tom mage, det är liksom farligt. Man blir packad. Fort. Nu sitter jag i hemmets lugna vrå och mår skitbra.
Som vanligt.
Men liksom, imorgon? Tur att jag jobbar halvdag. Inte för att jag är speciellt full (än?), men vodka och öl brukar vara en dödlig kombo.
I morgon ska jag förresten försöka vara nykter. Jag skulle inte bli förvånad om jag misslyckades med det.
Ur en blogg skriven av en ung man
Bara en bråkdel av all alkohol som rinner, forsar och droppar genom den bloggen.
Är det inte tomt skryt med all fylla, är det en ung alkoholist som borde hejdas. Han beskriver tydliga tecken på sitt redan rotade alkoholberoende. Det finns en lösning på hans problem. Hoppas han hittar den.
På något sätt. Han är alldeles för begåvad för att offra mer av sin hjärna och sitt sinne.
Mer än tusen ord
Finsk yoga
Utvecklingen från det första glaset till döden
Nån gång artonhundrakallt, närmare bestämt 1846 gjordes denna tänkvärda trappa med nio steg i en drinkares liv, The Drunkards progress. Jämför med vår Ålderstrappa som väl de flesta har sett i någon variant. Redan på 1800-talet (och naturligtvis ännu tidigare) kände man till följderna av alltför ivrigt nyttjande av alkohol. Bilden beskriver hur en drinkares liv startar med det första glaset och sedan går vidare i ett mönster som är sig likt än i dag. Sjukdomen är kronisk, progressiv, det går åt mer och mer sprit för att nå effekt, det slutar i elände, ensamhet, misär och i det här fallet med självmord, ett vanligt slut för en alkoholist.
Har människan lärt sig något sen 1846? Nej, åtminstone inte att man ska vara försiktig med att berusa sig. I datorernas tidevarv super fortfarande en del sig lika redlöst berusade som andra gjorde när man åkte med häst och vagn. Det var inte så farligt att vara aspackad och köra hästekipage, för hästen var åtminstone nykter! Men jag tror människan har blivit dummare, för en del kör bil berusade. Kanske tror de att också bilar hittar hem av egen förmåga.
Har människan lärt sig något sen 1846? Nej, åtminstone inte att man ska vara försiktig med att berusa sig. I datorernas tidevarv super fortfarande en del sig lika redlöst berusade som andra gjorde när man åkte med häst och vagn. Det var inte så farligt att vara aspackad och köra hästekipage, för hästen var åtminstone nykter! Men jag tror människan har blivit dummare, för en del kör bil berusade. Kanske tror de att också bilar hittar hem av egen förmåga.
Det är svårt att läsa texten, men med risk för fel översätter jag den så här:
Steg 1: Ett glas med en vän.
Steg 2: Ett glas för att värma sig.
Steg 3: Ett glas för mycket.
Steg 4: Full och upprorisk (aggressiv).
Steg 5: Kulmen är nådd...Glada fester...En obotlig alkoholist.
Steg 6: Fattig och sjuk.
Steg 7: Övergiven av vännerna.
Steg 8: Förtvivlad och kriminell.
Steg 9: Självmord.
Utvecklingen i stegen stämmer än i dag. På sista trappsteget kunde det lika gärna stå död genom olycksfall, delirium tremens, galenskap, trafikolycka, misshandel, leverscirros, brusten aorta, cancer i bukspottkörteln...
Alkoholisttrappan skiljer sig från ålderstrappan genom att tiden inte finns med i beräkningen. Den här trappan kan man ta i rask takt. En del har kommit till sista trappsteget före trettio års ålder, ibland som tonåringar. Utvecklingen av alkoholism ser ut så här vare sig man super ihjäl sig snabbt eller långsamt.
Alkoholisttrappan skiljer sig från ålderstrappan genom att tiden inte finns med i beräkningen. Den här trappan kan man ta i rask takt. En del har kommit till sista trappsteget före trettio års ålder, ibland som tonåringar. Utvecklingen av alkoholism ser ut så här vare sig man super ihjäl sig snabbt eller långsamt.
En ödesbestämd sjukdom?
Det var en tid då jag drack måttligt, aldrig för ofta eller för mycket. Jag hade roligt, livet var en fest och till festen hörde vin. Starksprit var det aldrig tal om för mig på den tiden. Kanske en nubbe till sillen, men annars var det inga snapsglas på bordet. Hur kunde vi vara så sorglösa? Vi, skriver jag, för jag var inte ensam. Vi lekte med något mycket farligt. En del av oss gick oskadda igenom, fick aldrig några konsekvenser, andra av oss blev beroende och gick obevekligt mot svåra besvikelser, hälsoproblem, relationsproblem och en tilltagande förbrukning. Jag kan inte minnas att jag blev varnad eller fick några tankeställare. Jag var naiv och okunnig och med ungdomligt övermod var jag helt förvissad om att jag skulle leva ett bra, normalt och drogfritt liv. Alkohol räknades och räknas fortfarande inte riktigt som drog fast den är det. Den enda lagliga drogen som vem som helst kan köpa över disk.
Hip, hip, hurra! heter Kröyers konstverk, en glad, idyllisk fest där även barnen är med.
Någon gång passerade kanske det ögonblick då jag hade kunnat vända och kommit undan min sjukdom, men jag betvivlar att jag någonsin hade kunnat dricka på ett normalt sätt, dvs sluta i tid, inte dricka så mycket eller så ofta, inte ta varken det första glaset på festen eller det sista alldeles före stängningsdags. Alkoholism som sjukdom hade nog ändå brutit ut, kanske är den i generna eller "smittas" man via det allra första glaset man tar i unga år. Om det är så, är det skrämmande. Varje dag startar i så fall en alkoholist sin bana bland alla dessa unga som i nyfikenhet och livsglädje prövar att dricka alkohol. De allra flesta blir inte alkoholister eller är det, det är några få som bär på anlagen. Varje generation frambringar sina alkoholister alltsedan människan började tillverka alkohol. Är det ödesbestämt?
Kanske någon tror att om en människa aldrig tar det första glaset, bryter inte sjukdomen ut, men jag tycker att alkoholism för tydlighets skull borde byta namn eller få ett tillägg som visar att symtom på alkoholism kan finnas hos en människa utan att alkohol finns med i bilden. Vi alkoholister blir inte prompt friska när vi inte dricker. Vi är fortfarande sjuka tills vi börjar bearbeta vårt inre så att vi förändras. Den människa som söp hejdlöst måste bytas ut mot en annan personlighet och det kan ske genom att man tar itu med de egenskaper, fel, defekter och karaktärsdrag som styrde och regerade den alkoholiserade människan. Är jag för filosofisk? Kanske det, men jag vet inget enkelt sätt att förklara det här fenomenet. Alkoholism är en helt speciell sjukdom, den liknar ingen annan. Den sitter i hjärnan och om man kan möblera om sitt hjärnkontor, städa i vrårna och börja leva ett andligt liv, finns möjligheten till en förändring och bättring. Annars är man ett hopplöst fall, ett lallande paket som hamnar på dårhus eller bårhus efter ett obeskrivligt lidande.
Detta faktum kan presenteras för vuxna människor som sett andras eller upplevt egna tillkortakommanden med alkohol. Men hur ska någon kunna förklara detta för unga människor som vill leka vuxna och göra som vuxna gör? De unga är som andra nyfikna som ser ett plakat där det står NYMÅLAT men för säkerhets skull måste dit med pekfingret för att övertyga sig. Tillfrisknande alkoholister arbetar frivilligt med att sprida budskapet vidare, ställer upp med föredrag och livsberättelser i skolor, behandlingshem etc. Men jag tror att för att samhället ska kunna påverka ungdomar att ha en sansad relation till alkohol måste icke-alkoholister också engagera sig. Kanske minska sitt intresse och fixering vid att alkohol ska finnas med vid varje högtid som firas i Sverige. Vuxenvärlden står modell för ungdomarna.
Absinth i ensamt glas, Picasso observerar livet på caféerna.
Människan lider av sjukdomar. Lider. Det är ett lidande att vara gravt alkoholiserad. Det är svårt för utomstående att fatta att det som ger andra glädje och befrielse - nämligen alkohol - ger lidande, misär och elände åt andra. De dödsdömda som skrålar i parken lider. Det är svårt kanske att föreställa sig. Kan de där aggressiva skränande tokstollarna lida? De grälar, skrålar och slåss och håller till i snuskiga nästen. Det är självklart att säga att någon lider av cancer, lider av diabetes, lider av hjärtfel. Alkoholisternas lidande kommer i skymundan trots att de lider av en kronisk, progressiv, dödlig sjukdom som ger allvarliga fysiska såväl som psykiska följder. Deras uppförande är annorlunda än andra sjukas, deras lidande blir därför på något sätt kamouflerat. De väcker inget medlidande, mera förakt och avsky. Ingen annan sjukdom får så omfattande sociala konsekvenser och drabbar omgivningen så genomgripande som alkoholism. Den sjukdomen isoleras inte i tysta sjuksalar utan brer ut sig vitt och brett i vanligt socialt liv och arbete. Alkoholism kanske är en ödesbestämd sjukdom, säkert är att den är skamfylld, obotlig och motbjudande. Och att ett tillfrisknande förutsätter mer av patientens egna initiativ och insatser än någon annan sjukdom.
Festen är över.
Torralkisar
Ordet torralkis står inte i någon ordlista, det är ett ord som används inom alkoholistkretsar liksom ordet torrfylla. Jag kan inte exakt ordens betydelse, jag tolkar dem kanske på mitt eget sätt. En torralkis brukar man kunna kalla en tablettmissbrukare, medicinen har en liknande effekt som alkohol. Jag lägger in en annan innebörd som kanske också finns. För mig är en torralkis en person som har alkoholisters vanliga beteende och sinnesstämningar. Det kan vara den där hetsporren på jobbet som inte tål det minsta motstånd, han har rätt, han vet bäst, han går hur långt som helst för att bevisa att han vet bäst! Han är irriterad, förbannad för småsaker, han visar sitt missnöje tydligt och han skäller ut folk eller pratar skit bakom ryggen på dem. Han uttalar sig gärna smått föraktfullt om olika arbetskamrater som inte kan gå igenom det nålsöga han har konstruerat. Det är en ganska obehaglig person alltså. Han har ofta lite makt också och det gör honom oantastlig. Jag brukar tänka i smyg numera att där har vi nog en med alkoholproblem. Abstinensen svallar i hans kropp och det blir säkert en sväng till Systemet direkt efter jobbet. Jag minns hur bråttom jag själv hade hem till flaskan.
Hemma är torralkisen en irriterad och grälsjuk person tills den första ölen slunkit ner. Irritation och ilska är ett ganska säkert tecken på att det inte står riktigt bra till. Självklart finns det människor som är arga och retliga utan att vara alkisar, men det är en speciell sorts vantrivsel som en alkoholist ger uttryck för. Anhöriga känner igen signalerna. Det är ingen tvekan om saken. Ge farsan en öl! Har någon upplevt det där antingen själv eller hos en anhörig är det enkelt att tolka tecknen utanför hemmet också, på jobbet till exempel. En van medberoende har glasklar uppmärksamhet och ser tecknen direkt. En annan sak som väcker misstänksamhet hos personer med erfarenhet av alkoholister eller egen alkoholism är när någon säger sig ta en vit vecka. Hm, jag skulle akta mig för att säga det med den kunskap jag nu har. Det är ungefär som att säga rakt ut att man har problem med alkoholen. Så öppet brukar ingen tala som sitt beroende, men att ta en vit vecka är en kod som verkar oskyldig men som avslöjar en hel del...
Hemma är torralkisen en irriterad och grälsjuk person tills den första ölen slunkit ner. Irritation och ilska är ett ganska säkert tecken på att det inte står riktigt bra till. Självklart finns det människor som är arga och retliga utan att vara alkisar, men det är en speciell sorts vantrivsel som en alkoholist ger uttryck för. Anhöriga känner igen signalerna. Det är ingen tvekan om saken. Ge farsan en öl! Har någon upplevt det där antingen själv eller hos en anhörig är det enkelt att tolka tecknen utanför hemmet också, på jobbet till exempel. En van medberoende har glasklar uppmärksamhet och ser tecknen direkt. En annan sak som väcker misstänksamhet hos personer med erfarenhet av alkoholister eller egen alkoholism är när någon säger sig ta en vit vecka. Hm, jag skulle akta mig för att säga det med den kunskap jag nu har. Det är ungefär som att säga rakt ut att man har problem med alkoholen. Så öppet brukar ingen tala som sitt beroende, men att ta en vit vecka är en kod som verkar oskyldig men som avslöjar en hel del...
Den befängda idén
Det finns en fullkomligt befängd och dödsdömd idé som dyker upp då och då hos oss alkoholister, kanske hos de flesta av oss. Det är att vi ska kunna dricka lite, lite grand. Eller att vi ska kunna återvända till den första tidens drickande, då alkoholen gav glädje och lättnad. Det är en förvånansvärt livskraftig idé. Den får de mest kloka, sansade av alkoholister att göra försök då och då. Detta slutar naturligtvis med katastrof. En alkoholist som dricker lite, lite grand finns inte. En alkoholist dricker utan hejd och kan inte sitta och sippa lättjefullt på ett litet glas. Det är att utmana ödet och att väcka den vansinniga draken som törstar inne i kroppen. Den måste ha sitt och den ser till att den får sitt. Det rår inget snille i världen på. Alltså måste en alkoholist få bort den förödande och meningslösa idén om att någonsin mer kunna dricka alkohol.
Det är omöjligt för en alkoholist att börja dricka utan att det blir ett dånande återfall, kanske det allra sista som leder till död och/eller vansinne. Det här är inget att leka eller experimentera med. Det finns massor av alkoholister som fallit för sin vansinniga idé och de kan berätta. Andra kan inte förmedla någonting eftersom de dog i sitt återfall. De kom aldrig in i någon gemenskap igen.
Det är lätt att tro att ett återfall skulle vara så skrämmande och avskräckande att ingen vågade försöka. Men nej, det händer trots det ideligen. Alkoholen har en sådan stark dragningskraft att den mänskliga viljan inte rår över den. Hur lång nykterhet alkoholisten än har bakom sig, tycks det inte spela någon roll. Det finns exempel på personer som haft mer än tjugo års nykterhet och ändå tagit återfall. Idén om att vara den ende i världshistorien som lyckas dricka normalt igen tycks vara odödlig hos många alkoholister. Det är inte okunskap eller dumhet som leder till återfall, det är behovets tvång, envishetens hopp och en spelares chansning.
En människa som i åratal vant sig vid att trösta sig med alkohol, kan inte alltid ta motgångar, missmod och svårigheter utan att famla efter sin krycka. I början av min nykterhet var jag så skrämd av vad jag upplevt vid dödens port att rena skräcken avhöll mig från att ens tänka på alkohol. Jag tog in all lärdom och all erfarenhet från gruppen och terapeuterna på behandlingshemmet. Långsamt byggde jag med hjälp av AA:s program och förslag till problemlösning upp försvar och inre styrka. Det tycktes mig som som om det första glaset promenerade själv allt längre och längre bort från mig. Det är en underbar känsla av frihet att inte längre vara fixerad av alkohol. Jag har lärt mig att tänka på ett annat sätt, jag har lärt mig att leva och hantera mina känslor utan att behöva "Statens medicin".
Det är omöjligt för en alkoholist att börja dricka utan att det blir ett dånande återfall, kanske det allra sista som leder till död och/eller vansinne. Det här är inget att leka eller experimentera med. Det finns massor av alkoholister som fallit för sin vansinniga idé och de kan berätta. Andra kan inte förmedla någonting eftersom de dog i sitt återfall. De kom aldrig in i någon gemenskap igen.
Det är lätt att tro att ett återfall skulle vara så skrämmande och avskräckande att ingen vågade försöka. Men nej, det händer trots det ideligen. Alkoholen har en sådan stark dragningskraft att den mänskliga viljan inte rår över den. Hur lång nykterhet alkoholisten än har bakom sig, tycks det inte spela någon roll. Det finns exempel på personer som haft mer än tjugo års nykterhet och ändå tagit återfall. Idén om att vara den ende i världshistorien som lyckas dricka normalt igen tycks vara odödlig hos många alkoholister. Det är inte okunskap eller dumhet som leder till återfall, det är behovets tvång, envishetens hopp och en spelares chansning.
En människa som i åratal vant sig vid att trösta sig med alkohol, kan inte alltid ta motgångar, missmod och svårigheter utan att famla efter sin krycka. I början av min nykterhet var jag så skrämd av vad jag upplevt vid dödens port att rena skräcken avhöll mig från att ens tänka på alkohol. Jag tog in all lärdom och all erfarenhet från gruppen och terapeuterna på behandlingshemmet. Långsamt byggde jag med hjälp av AA:s program och förslag till problemlösning upp försvar och inre styrka. Det tycktes mig som som om det första glaset promenerade själv allt längre och längre bort från mig. Det är en underbar känsla av frihet att inte längre vara fixerad av alkohol. Jag har lärt mig att tänka på ett annat sätt, jag har lärt mig att leva och hantera mina känslor utan att behöva "Statens medicin".
Läsvärt
Mickes kommentar till Första glaset
Trösten i flaskan
Länge levde jag på illusionen att alkohol tröstade. Så barnsligt! Men så var det. När något gick mig emot, när allt såg grått ut, allt föreföll meningslöst, då drack jag för att höja min livstemperatur. Det underliga är att det någonsin gick, men det gjorde det. Tidvis. Jag fick lite mod, lite glädje, lite bekymmersfrihet genom alkoholen. Så levde vi lyckliga ett tag, alkoholen och jag. Vi hade vår åratals långa smekmånad och så skulle det väl fortgå trodde jag. Det jag inte förstod var att drogen alkohol är ett lösningsmedel som löser upp allt: relationer, heder, moral, etik, ansvarskänsla, ärlighet, trohet - ja, allt löses upp, pulvriseras, förintas. När jag väl kom upp ur detta pirayabad var jag bara en liten spillra av en människa. Flaskan innehöll ingen tröst längre och hade egentligen aldrig gjort det, fast jag varit för avtrubbad för att ens förstå det.
Tröst och trygghet finns inte i, den finns utanför flaskan, bland människorna, i naturen, under himlens valv, på havets vidd och i den lilla vardagsvärlden med ett gott skratt, en blick av samförstånd, en biljett till nya filmen, en bok i hyllan, en tidning i brevlådan. Småsaker och små saker ger mig tröst och trygghet. De är inte instängda i en flaska! Där finns ingen ersättning för något som saknas mig.
Tröst och trygghet finns inte i, den finns utanför flaskan, bland människorna, i naturen, under himlens valv, på havets vidd och i den lilla vardagsvärlden med ett gott skratt, en blick av samförstånd, en biljett till nya filmen, en bok i hyllan, en tidning i brevlådan. Småsaker och små saker ger mig tröst och trygghet. De är inte instängda i en flaska! Där finns ingen ersättning för något som saknas mig.
På hemväg i Tokyo
Fortfarande välklädd med portföljen i behåll, bortom allt i en medvetslös sömn före slutstationen. Läs storyn bakom bilden från tunnelbanan i Tokyo.
I huvudet på en alkis
Så här ser insidan ut på en tvättäkta alkis. Allt utrymme är upptaget av alkohol. Planer för att köpa, gömma, hämta hem. tanka, dricka, smussla, skapa tillfällen att dricka, smyga undan, ta en drink, smussla med fickplunta, leta, låna, stjäla eller tillverka sprit. Det finns ingen plats för något annat. Alla relationer är bortstädade, jobb, vänner, släkt, familj är borta från hyllorna och kvar finns bara sprit. Här är det kanske ganska fina sorter på hyllorna, men en del har utrymmet fyllt av hembränt. Det skvalpar när de går. Städar man bort flaskorna blir det tomrum, ett ekande tomrum. Det ska fyllas med normala saker: ärlighet, förstånd, sinnesro. mod och goda tankar. Det går men kan ta sin tid. Det är ingen idé för andra att plocka i hyllorna, det är ägaren själv som måste städa.
Det första glaset, vad är det med det?
Ta inte det första glaset, säger nyktra alkoholister till nykomlingar. Det är ett bra råd. En alkoholist kan inte nöja sig med ett enda glas, det känns meningslöst. Det första glaset följs av det andra, tredje osv tills flaskan är tömd. Finns det en flaska till öppnas den också. Tar alkoholen slut i huset finns det en bar öppen i närheten eller en granne att låna av. En alkoholist kan inte dricka ett enda glas, det blir alltid flera. Skulle det vara det sista i flaskan som räcker till det där första glaset är det näranog katastrof. Den supen väcker det odjur som sitter och väntar på att få mer alkohol, mer att dricka, mer, mer, mer.
Självklart är det där svårt att förstå för vanliga människor som kan hantera alkohol och mycket väl kan nöja sig med ett enda glas, sen sätta korken i flaskan och ställa in den i skåpet. Om du inte har problem med spriten kan du märka den här tendensen hos dina törstiga vänner. De får aldrig nog. Det öppnas alltid en flaska till, ingen lämnar bordet förrän alla flaskor är tömda, det blir inte en skvätt kvar. En alkoholist tömmer sitt glas och häller upp mer. En alkoholist vill inte avsluta kvällen utan vill fortsätta till en bar som fortfarande är öppen. Det är en sorglig sanning.
Det låter så enkelt detta: ta inte det första glaset. Men där har vi den så kallade pudelns kärna. Skulle det vara så enkelt som att låta bli det första glaset? Jamen då så! Men med ett slags logisk jävlighet har det första glaset slunkit ner mer som en förströelse, det ska bara bli den här enda drinken eller den här enda ölen. Som alkoholist är jag helt övertygad om det. Jag har bestämt att jag bara ska dricka ett glas. Jag har lovat de andra det. Jag är helt säker på att min vilja styr mitt drickande. Tills glaset är tömt. Då börjar jag famla efter mer. Ett par omgångar till och det är full sving på drickandet och det finns inte en chans att avbryta konsumtionen förrän det går precis som alla andra gånger: slutet är redlös berusning och obehagliga konsekvenser. Alla inälvor genomdränkta med alkohol och en fruktansvärd baksmälla, munnen som en uttorkad öken, strupen som en ut-och-inkrängd igelkott. Och så nya meningslösa löften och beslut: Jag ska aldrig dricka mer.
När det första glaset är tömt glömmer jag alla goda föresatser. Det är skälet till varningen. Ta inte det första glaset. Det är ungefär som att sätta en tändsticka till en krutdurk, det går inte att hejda att det smäller! Som alkoholist har jag äntligen tagit varningen på stort allvar. Jag vet hur det skulle gå om jag tog ett första glas. Jag vill inte, vågar inte försöka, jag vågar inte ens tänka tanken. För en nykter alkoholist går det aldrig mer att ta ett första glas. Det är inte som bantning, det finns inte motsvarigheten till jojo-bantning, att man kan äta gott över helgen och banta i veckorna. Lösningen på alkoholistens problem är total, omutlig nykterhet. Inget första glas alltså.
Är det tråkigt? Nej. Är det svårt? Ibland. Finns det några undantag? Nej. Går det över med tiden? Nej. Kan man dricka lite grand ibland? Nej. Är nykterheten värd priset? Ja. Alltid.
Självklart är det där svårt att förstå för vanliga människor som kan hantera alkohol och mycket väl kan nöja sig med ett enda glas, sen sätta korken i flaskan och ställa in den i skåpet. Om du inte har problem med spriten kan du märka den här tendensen hos dina törstiga vänner. De får aldrig nog. Det öppnas alltid en flaska till, ingen lämnar bordet förrän alla flaskor är tömda, det blir inte en skvätt kvar. En alkoholist tömmer sitt glas och häller upp mer. En alkoholist vill inte avsluta kvällen utan vill fortsätta till en bar som fortfarande är öppen. Det är en sorglig sanning.
Det låter så enkelt detta: ta inte det första glaset. Men där har vi den så kallade pudelns kärna. Skulle det vara så enkelt som att låta bli det första glaset? Jamen då så! Men med ett slags logisk jävlighet har det första glaset slunkit ner mer som en förströelse, det ska bara bli den här enda drinken eller den här enda ölen. Som alkoholist är jag helt övertygad om det. Jag har bestämt att jag bara ska dricka ett glas. Jag har lovat de andra det. Jag är helt säker på att min vilja styr mitt drickande. Tills glaset är tömt. Då börjar jag famla efter mer. Ett par omgångar till och det är full sving på drickandet och det finns inte en chans att avbryta konsumtionen förrän det går precis som alla andra gånger: slutet är redlös berusning och obehagliga konsekvenser. Alla inälvor genomdränkta med alkohol och en fruktansvärd baksmälla, munnen som en uttorkad öken, strupen som en ut-och-inkrängd igelkott. Och så nya meningslösa löften och beslut: Jag ska aldrig dricka mer.
När det första glaset är tömt glömmer jag alla goda föresatser. Det är skälet till varningen. Ta inte det första glaset. Det är ungefär som att sätta en tändsticka till en krutdurk, det går inte att hejda att det smäller! Som alkoholist har jag äntligen tagit varningen på stort allvar. Jag vet hur det skulle gå om jag tog ett första glas. Jag vill inte, vågar inte försöka, jag vågar inte ens tänka tanken. För en nykter alkoholist går det aldrig mer att ta ett första glas. Det är inte som bantning, det finns inte motsvarigheten till jojo-bantning, att man kan äta gott över helgen och banta i veckorna. Lösningen på alkoholistens problem är total, omutlig nykterhet. Inget första glas alltså.
Är det tråkigt? Nej. Är det svårt? Ibland. Finns det några undantag? Nej. Går det över med tiden? Nej. Kan man dricka lite grand ibland? Nej. Är nykterheten värd priset? Ja. Alltid.
Ta inte det första glaset! Det lär inte bli det sista om du har problem med alkohol.
Räck ut en hand!
Det enda du behöver göra när allt har rasat samman, när du knappt orkar komma upp på morgonen, när du inte kan tänka på annat än hur pengarna ska räcka till mer alkohol, hur du ska planera, fixa, smussla, när du inte kan avstå en endaste dag från alkohol utom med sammanbiten beslutsamhet (och den räcker aldrig till läggdags). när ångesten stormar genom din stackars kropp så att det bara finns en medicin och den finns på Systemet - då ska du räcka ut en hand för att få hjälp. Inte till vem som helst, utan till en annan alkoholist, en som lever i nykterhet. En som förstår vad du pratar om och kan berätta hur han eller hon har gjort för att komma ut ur alkoholfällan. Sök på webben efter AA, ring, gå på möte, ta tag i de händer som finns där. Ensam är inte stark. Gemenskapen ger stadga, trygghet, vägledning, skratt och tröst. Goda råd kan du glömma! De brukar komma från sådana som inte kan problemet från insidan. Lyssna på hur vägen ut ur förbannelsen fungerar. Det enda som behövs är en önskan att sluta dricka, och det vill vi alla, men vet inte hur det ska gå till. Följ de nyktra alkoholisternas fotspår.
Jag ångrar ingenting
Är det någon som minns Edith Piafs inspelning!? Tyvärr kan jag inte lägga in musiken till tavlan här nedanför som har samma titel som sången. Vilken underbar bild! Tycker jag. För den intresserade länk till konstnären Ted CoConis som ställer ut på Lanning Gallery. Aldrig har jag sett dekadent alkoholism så vackert återgiven. Picassos hopsjunkna fyllkajor är kanske mer realistiska, men de här har också ett dovt budskap i all sin färgglädje.
Je ne Regrette Rien
Café Mollien
Je ne Regrette Rien
Café Mollien
När dimman lättade
För tre år sedan den 6 november hade jag min första helnyktra dag på åratal. Jag kom ut ur den Lützendimma jag levt i och jag hade fortfarande livet i behåll. Ja, det var ett eget trettioårigt krig eller längre som slutade den dagen för tre år sedan. Jag var på ett öde slagfält och mitt liv låg i ruiner. Jag ville inte leva, jag kunde inte dö. Jag låg på sjukhus, jag var i ett bedrövligt tillstånd, jag hade inga tårar kvar, mitt blod var svart och jag hade möglat inuti. Det fanns bara en väg att gå för att behålla vettet och försöka hålla livet kvar: ett nyktert liv.
En dag i taget. Ibland var det en eftermiddag i taget, en timme i taget. Alkoholen är en listig och stark fiende. Den väntar försåtligt efter svagheter och kan bida sin tid. Dagar gick, blev till veckor, månader, år. Jag gjorde vad jag lärt mig, jag gick på möten, gjorde mina steg i programmet som leder till nykterhet, jag rensade bort min själs värsta ogräs, städade och sopade rent framför egen dörr, lärde mig av andra som gjort programmet och jag försökte mig på att bli en bra människa och leva ett vettigt liv. Det livet har ingen plats för alkohol.
Det är viktigt att ha en bestämd dag att tänka på som dag ett i nykterheten. Minns man inte exakt datum kan man ta ett som stämmer ungefär. Det är viktigt att minnas när man föddes in i det nya, bättre livet. Dagen kan man fira med andra i gemenskapen, det är frivilligt, och jag firade i dag med mina nya vänner. Jag frågar mig vad som hänt om jag inte hittat till AA. Jag vill inte vara dramatisk och säga att jag hade varit död, nej jag hade nog levat det liv som inte var ett värdigt, riktigt liv. Ett liv utan nykterhet, med invant alkoholintag i omåttlig mängd, jag hade stapplat fram med ett enda mål och ett enda livsinnehåll, att se till att jag hade alkohol i tillräcklig mängd. På egen hand hade jag aldrig lyckats hålla mig nykter. Det går inte för någon. Så ser verkligheten ut.
I morgon är en ny dag. Jag påbörjar mitt fjärde nyktra år. Jag är tacksam, jag har fått sinnesro, ordning på mitt liv, nya vänner, ett värdigt livsinnehåll, sanningsenlig verklighetsuppfattning och flyttat mitt fokus utanför mig själv. Nykterhet innebär utveckling.
En dag i taget. Ibland var det en eftermiddag i taget, en timme i taget. Alkoholen är en listig och stark fiende. Den väntar försåtligt efter svagheter och kan bida sin tid. Dagar gick, blev till veckor, månader, år. Jag gjorde vad jag lärt mig, jag gick på möten, gjorde mina steg i programmet som leder till nykterhet, jag rensade bort min själs värsta ogräs, städade och sopade rent framför egen dörr, lärde mig av andra som gjort programmet och jag försökte mig på att bli en bra människa och leva ett vettigt liv. Det livet har ingen plats för alkohol.
Det är viktigt att ha en bestämd dag att tänka på som dag ett i nykterheten. Minns man inte exakt datum kan man ta ett som stämmer ungefär. Det är viktigt att minnas när man föddes in i det nya, bättre livet. Dagen kan man fira med andra i gemenskapen, det är frivilligt, och jag firade i dag med mina nya vänner. Jag frågar mig vad som hänt om jag inte hittat till AA. Jag vill inte vara dramatisk och säga att jag hade varit död, nej jag hade nog levat det liv som inte var ett värdigt, riktigt liv. Ett liv utan nykterhet, med invant alkoholintag i omåttlig mängd, jag hade stapplat fram med ett enda mål och ett enda livsinnehåll, att se till att jag hade alkohol i tillräcklig mängd. På egen hand hade jag aldrig lyckats hålla mig nykter. Det går inte för någon. Så ser verkligheten ut.
I morgon är en ny dag. Jag påbörjar mitt fjärde nyktra år. Jag är tacksam, jag har fått sinnesro, ordning på mitt liv, nya vänner, ett värdigt livsinnehåll, sanningsenlig verklighetsuppfattning och flyttat mitt fokus utanför mig själv. Nykterhet innebär utveckling.
Jack är död
Jack är död. Han dog ensam i sin lägenhet av alkohol och narkotika. Han var en liten pojke i en stor vuxen kropp. Vi var på behandlingshemmet tillsammans. De är tre år sedan han muckade därifrån.
Ser ni ingenting? Märker ni ingenting? Människor dör av sina droger. De dör. Han ville precis som vi andra bli kvitt sitt beroende. Han gav allt för att bli nykter och drogfri. Men han klarade det inte. Det finns ingen medicin som hjälper, inget vaccin, inget botemedel. Mänskligheten har supit i tusentals år men det finns inget som hjälper mot druvans gift. Inget som befriar dem som missbrukar. Inget som stoppar det vansinne som kallas beroende.
De som skrålar som luffare i parken, de som "representerar" alkoholisterna, är överlevare. Tro det eller ej. De överlever just nu. De andra ligger i sina hålor och dör. Ensamma. De försvinner tyst och omärkligt. De blir inte ens en notis som trafikoffer blir. Vårt samhälle har nollvision när det gäller trafik, men människor tillåts supa ihjäl sig i ensamhet eller dö av en överdos. Ser ni ingenting?
Jack begravs på fredag. Han försökte bli fri, men han klarade det inte. Det finns fortfarande människor som kallar det för dålig karaktär. De tror att det är viljestyrt. Jack orkade inte. Nu slipper han supa, nu är han fri. Han blev inte ens trettio.
Ser ni ingenting? Märker ni ingenting? Människor dör av sina droger. De dör. Han ville precis som vi andra bli kvitt sitt beroende. Han gav allt för att bli nykter och drogfri. Men han klarade det inte. Det finns ingen medicin som hjälper, inget vaccin, inget botemedel. Mänskligheten har supit i tusentals år men det finns inget som hjälper mot druvans gift. Inget som befriar dem som missbrukar. Inget som stoppar det vansinne som kallas beroende.
De som skrålar som luffare i parken, de som "representerar" alkoholisterna, är överlevare. Tro det eller ej. De överlever just nu. De andra ligger i sina hålor och dör. Ensamma. De försvinner tyst och omärkligt. De blir inte ens en notis som trafikoffer blir. Vårt samhälle har nollvision när det gäller trafik, men människor tillåts supa ihjäl sig i ensamhet eller dö av en överdos. Ser ni ingenting?
Jack begravs på fredag. Han försökte bli fri, men han klarade det inte. Det finns fortfarande människor som kallar det för dålig karaktär. De tror att det är viljestyrt. Jack orkade inte. Nu slipper han supa, nu är han fri. Han blev inte ens trettio.
Nemo har ordet: Möjliggörarnas marknad
Signaturen Nemo har låtit mig publicera en text från hans blogg. Jag har läst och lärt mycket av Nemo, och jag rekommenderar ett besök på hans blogg. Originaltexten återfinns här.
Möjliggörarnas marknad
Att ha ont i tänderna är inte skämmigt...vi går till tandläkaren. Att förlora kontrollen över sitt alkoholintag är inte bara skämmigt. Det är oerhört svårt att inse, acceptera och aktivt tillfriskna. Det skall fan vara alkoholist idag. Fast det beror på, förstås.
Har jag ännu inte begripit att jag sitter fast i, eller är på väg in i ett beroende har jag förmodligen glada dagar.
Spriten forslas billigt in från våra grannländer. Staten funderar på att bemöta attacken genom att sänka skatten så att det blir billigare att handla på systembolaget. Men just nu verkar det gå bra ändå. Systemet sätter rekord i försäljningssiffrorna.
Det är 15 % av befolkningen som står för 90% av alkoholkonsumtionen. På debattsidor ger den ena politikern efter den andra lika suddiga som uddlösa förslag på vad som skall göras för att vi skall få ner totalkonsumtionen av alkohol i landet. Den förhärskande åsikten tycks vara är att en sänkt totalkonsumtion av alkohol minskar alkoholskadorna. Detta är säkert alldeles sant. Lika sant som att ett sänkt sockerintag minskar risken för fetma, högt blodtryck, karies och andra oönskade konsekvenser.
Har jag gått i fällan, sitter jag fast i ett beroende. Hur skall jag göra då? Finns det hjälp? Vill någon se? Alkoholism är en lömsk sjukdom. Så gott som alla fysiska åkommor som den för med sig kan bero på annat. Och vilken läkare vill anklaga sin patient för att ljuga?
Alla höga blodtryck, ångesttillstånd, sömnsvårigheter, diffusa ryggsmärtor och diabetes och annat som kan ha sin förklaring i annat än hög alkoholkonsumtion kan också behandlas utifrån något annat och alkoholisten, som ännu inte vet att hon är en alkoholist tutar vidare...läkaren legitimerade på något vis fortsatt bruk. "Mina krämpor beror uppenbarligen på någonting annat än alkohol. Det borde ju läkaren sett eller frågat om annars..."
Alkoholism är en av de få sjukdomar där endast den som själv har sjukdomen kan ställa sin diagnos. Det är därför de flesta som kallar sig alkoholister inte längre dricker alkohol. Först när jag själv blir medveten om att jag har ett problem som har sin orsak i att jag dricker för mycket kan jag göra något åt det. Eller?
Problemet idag är sammanfattningsvis en felfokusering från samhällets sida - vi bör rikta blicken mot effekterna av konsumtionen istället för att i första hand koncentrera oss på marginalerna; hemlösa och skrumpleversiffror samt ungdom i gemen och införsel i stort.
Den som är i ett missbuk eller har ett beroende kan ofta inte se det förrän konsekvenserna blir övertydliga.
Man brukar tala om att var och en måste nå en sorts personlig botten. Denna botten är högst individuell. Och samtidigt skör. Trampar jag igenom min botten kan jag falla ännu mycket längre. Rätt åtgärd och rätt uppfångad kan en beroendes personliga botten lyftas och det behöver inte bli en personlig tragedi. Ekonomi, social trygghet, arbete och familj får ofta törnar i en sån här process - men alkoholisten kan bryta sitt missbruk och starta en ny livsföring. Tragedin och sorgen blir tung nog ändå. Tänk - att skiljas från sin bäste vän och följeslagare - alkoholen. I en alkoholistfamilj är förresten de flesta medlemmar beroende. Var och en på sitt sätt. Tommy Hellstens "Flodhästen i vardagsrummet" skildrar detta på ett lättöverskådligt sätt.
Claes Sjöberg, alkoholläkare på Nordhemskliniken, skrev för en tid sedan en debattartikel om de hemlösa. De som lever i marginalen. Var deras personliga botten är kan jag inte föreställa mig, men jag kunde själv varit i den situationen. Skulle jag då vilja leva kvar i det utanförskap som hemlöshet och gravt armod innebär? Så beroende av andras välvilja? Svårt att föreställa sig. Men att ständigt bli omhändertagen, ständigt tas om hand utan krav på motprestation - det är inte något som stärker en individ. Var går gränsen mellan att ta ansvar för sitt eget liv och att låta sig styras av sitt beroende? För så är det...så länge jag inte kommer tillrätta med mitt bereonde och missbruk kommer jag inte att ta ansvar för mitt eget liv. Därtill är beroendet för starkt och min egen vilja för svag. Nykterhet
- sedan arbete - därefter bostad måste vara den enda rätta vägen i en sådan process.
De människor som vi ser som utslagna utgör skrämmande nog endast 5% av alkoholisterna i samhället. Eller
25 000 personer om man så vill. De övriga 475 000 alkoholisterna arbetar, kysser sina barn godnatt, åker på husvagnssemester, skriver skarpsinniga böcker och lever som de flesta. I dessa siffror har jag inte tagit med den knappa miljon som lever i ett skymningsland - på väg in i eller med en konsumtion som gränsar till beroende.
Vi bär dock på rädslor som vi inte kan hantera på annat sätt än med alkohol. Vi vet inte något annat. Och det hjälper. För stunden. Med glas i hand känner vi oss "som vi ska". Lugna. Säkra. Som dom andra.... Vi spritbenägna. Vi som tål att festa och vet att en återställare är en hederssak. Som vet att liera oss med människor av samma skrot och korn, de som dricker som vi.
Och ingen...absolut ingen skall ifrågasätta vårt beteende. Inte så konstigt att ingen förstår oss heller...när vi inte vill bli ifrågasatta. Eller hur?
Nemo
Möjliggörarnas marknad
Att ha ont i tänderna är inte skämmigt...vi går till tandläkaren. Att förlora kontrollen över sitt alkoholintag är inte bara skämmigt. Det är oerhört svårt att inse, acceptera och aktivt tillfriskna. Det skall fan vara alkoholist idag. Fast det beror på, förstås.
Har jag ännu inte begripit att jag sitter fast i, eller är på väg in i ett beroende har jag förmodligen glada dagar.
Spriten forslas billigt in från våra grannländer. Staten funderar på att bemöta attacken genom att sänka skatten så att det blir billigare att handla på systembolaget. Men just nu verkar det gå bra ändå. Systemet sätter rekord i försäljningssiffrorna.
Det är 15 % av befolkningen som står för 90% av alkoholkonsumtionen. På debattsidor ger den ena politikern efter den andra lika suddiga som uddlösa förslag på vad som skall göras för att vi skall få ner totalkonsumtionen av alkohol i landet. Den förhärskande åsikten tycks vara är att en sänkt totalkonsumtion av alkohol minskar alkoholskadorna. Detta är säkert alldeles sant. Lika sant som att ett sänkt sockerintag minskar risken för fetma, högt blodtryck, karies och andra oönskade konsekvenser.
Har jag gått i fällan, sitter jag fast i ett beroende. Hur skall jag göra då? Finns det hjälp? Vill någon se? Alkoholism är en lömsk sjukdom. Så gott som alla fysiska åkommor som den för med sig kan bero på annat. Och vilken läkare vill anklaga sin patient för att ljuga?
Alla höga blodtryck, ångesttillstånd, sömnsvårigheter, diffusa ryggsmärtor och diabetes och annat som kan ha sin förklaring i annat än hög alkoholkonsumtion kan också behandlas utifrån något annat och alkoholisten, som ännu inte vet att hon är en alkoholist tutar vidare...läkaren legitimerade på något vis fortsatt bruk. "Mina krämpor beror uppenbarligen på någonting annat än alkohol. Det borde ju läkaren sett eller frågat om annars..."
Alkoholism är en av de få sjukdomar där endast den som själv har sjukdomen kan ställa sin diagnos. Det är därför de flesta som kallar sig alkoholister inte längre dricker alkohol. Först när jag själv blir medveten om att jag har ett problem som har sin orsak i att jag dricker för mycket kan jag göra något åt det. Eller?
Problemet idag är sammanfattningsvis en felfokusering från samhällets sida - vi bör rikta blicken mot effekterna av konsumtionen istället för att i första hand koncentrera oss på marginalerna; hemlösa och skrumpleversiffror samt ungdom i gemen och införsel i stort.
Den som är i ett missbuk eller har ett beroende kan ofta inte se det förrän konsekvenserna blir övertydliga.
Man brukar tala om att var och en måste nå en sorts personlig botten. Denna botten är högst individuell. Och samtidigt skör. Trampar jag igenom min botten kan jag falla ännu mycket längre. Rätt åtgärd och rätt uppfångad kan en beroendes personliga botten lyftas och det behöver inte bli en personlig tragedi. Ekonomi, social trygghet, arbete och familj får ofta törnar i en sån här process - men alkoholisten kan bryta sitt missbruk och starta en ny livsföring. Tragedin och sorgen blir tung nog ändå. Tänk - att skiljas från sin bäste vän och följeslagare - alkoholen. I en alkoholistfamilj är förresten de flesta medlemmar beroende. Var och en på sitt sätt. Tommy Hellstens "Flodhästen i vardagsrummet" skildrar detta på ett lättöverskådligt sätt.
Claes Sjöberg, alkoholläkare på Nordhemskliniken, skrev för en tid sedan en debattartikel om de hemlösa. De som lever i marginalen. Var deras personliga botten är kan jag inte föreställa mig, men jag kunde själv varit i den situationen. Skulle jag då vilja leva kvar i det utanförskap som hemlöshet och gravt armod innebär? Så beroende av andras välvilja? Svårt att föreställa sig. Men att ständigt bli omhändertagen, ständigt tas om hand utan krav på motprestation - det är inte något som stärker en individ. Var går gränsen mellan att ta ansvar för sitt eget liv och att låta sig styras av sitt beroende? För så är det...så länge jag inte kommer tillrätta med mitt bereonde och missbruk kommer jag inte att ta ansvar för mitt eget liv. Därtill är beroendet för starkt och min egen vilja för svag. Nykterhet
- sedan arbete - därefter bostad måste vara den enda rätta vägen i en sådan process.
De människor som vi ser som utslagna utgör skrämmande nog endast 5% av alkoholisterna i samhället. Eller
25 000 personer om man så vill. De övriga 475 000 alkoholisterna arbetar, kysser sina barn godnatt, åker på husvagnssemester, skriver skarpsinniga böcker och lever som de flesta. I dessa siffror har jag inte tagit med den knappa miljon som lever i ett skymningsland - på väg in i eller med en konsumtion som gränsar till beroende.
Vi bär dock på rädslor som vi inte kan hantera på annat sätt än med alkohol. Vi vet inte något annat. Och det hjälper. För stunden. Med glas i hand känner vi oss "som vi ska". Lugna. Säkra. Som dom andra.... Vi spritbenägna. Vi som tål att festa och vet att en återställare är en hederssak. Som vet att liera oss med människor av samma skrot och korn, de som dricker som vi.
Och ingen...absolut ingen skall ifrågasätta vårt beteende. Inte så konstigt att ingen förstår oss heller...när vi inte vill bli ifrågasatta. Eller hur?
Nemo
Var sitter det onda?
För mig känns det viktigt att lokalisera sjukdom och besvär jag drabbas av. Det är lätt att lokalisera de flesta krämpor och sjukdomar. Men var sitter alkoholism? Sista tiden har jag funderat på det. Vilken del av min kropp var mest drabbad av sjukdomen? (Glöm nu inte att jag är utan all medicinsk utbildning, jag för ingen annans talan och jag använder bara min egen erfarenhet av min egen alkoholism som bakgrund till mina funderingar.) När jag hörde talas om konsekvenser av alkoholism tänkte jag förr alltid på leverskador, skrumplever, fel på bukspottskörteln, magsår. Jag visste inga andra konsekvenser. Rökning kunde ge lungcancer, alkohol kunde ge leverskador. Så enkelt var det. Punkt, slut. Jag räknade inte ens med olycksfall och fysiska skador som konsekvenser. Jag hade skygglappar och såg ingenting.
Ingen berättade något eller förklarade. Jag gick i min naiva föreställning att konsekvens av alkohol är leverskador. När husläkaren meddelade att jag hade bra levervärden tog jag det som ett klartecken att dricka vidare, jag till och med ökade min konsumtion i rena lättnaden. Faran var över! Att jag fick andra skador och andra konsekvenser märkte jag inte själv. De kom smygande så sakta och angrep mig tyst på tå och de skrämdes varken med blod eller sår eller smärta. De bara kom och tog över min kropp och mitt sinne. Det fanns mentala konsekvenser som jag inte ens märkte. Själv. Andra kunde nog märka dem, men de fattade inte heller att mitt häftiga humör, min bitterhet, mitt maniska betende, mina humörsvängningar och min uppblossande vrede var konsekvenser av min alkoholism!
Jag brukar likna det vid att mitt blod blev svart, jag möglade inuti. Där själen kunde finnas kändes hopplöshet, ångest, ånger och självömkan. I åratal gödde jag min kropp med alkohol och själen svartnade mer och mer, till slut dog den nästan. Långt senare kom de fysiska konsekvenserna för mig. De var lättare att lägga märke till. Då först blev jag rädd! Att mitt liv kändes meningslöst, tungt och eländigt gjorde mig förbannad, inte rädd. Jag satte det inte i samband med mitt alkoholintag överhuvudtaget. Om jag vetat det jag vet i dag, skulle allt ha blivit annorlunda då? Jag är osäker. Alkoholen gav mig mentala konsekvenser, och den bedövade min förmåga att analysera. Jag blev expert på att bortförklara allting som störde mitt berusade liv. Varje cell i min kropp var angripen och skrek efter alkohol. Jag drunknade och skrek efter mera vatten!
Min alkoholism kunde inte lokaliseras, den fanns överallt i kropp och själ, den var som pest, lämnade inga kroppsdelar och organ intakta. Att tillfriskna från alkoholism är för mig en stor omvälvning som tar tid. Min kropp måste återhämta sig i varje cell, varje blodkropp, varje organ, varje hjärnvindling, varje funktion. Det går inte på en dag eller tusen dagar. Sluta dricka gjorde jag när jag ställde ner mitt sista glas. Då blev jag nykter, men nykter är inte för mig detsamma som frisk. Hela jag, fysiskt och psykiskt måste återskapas och återvända till sitt gamla skick. Det är kanske inte möjligt, men jag känner det angeläget att försöka bli så nära den människa jag en gång var och höll på att utvecklas till, när alkoholen avbröt den naturliga processen och gjorde all positiv utveckling omöjlig.
Ingen berättade något eller förklarade. Jag gick i min naiva föreställning att konsekvens av alkohol är leverskador. När husläkaren meddelade att jag hade bra levervärden tog jag det som ett klartecken att dricka vidare, jag till och med ökade min konsumtion i rena lättnaden. Faran var över! Att jag fick andra skador och andra konsekvenser märkte jag inte själv. De kom smygande så sakta och angrep mig tyst på tå och de skrämdes varken med blod eller sår eller smärta. De bara kom och tog över min kropp och mitt sinne. Det fanns mentala konsekvenser som jag inte ens märkte. Själv. Andra kunde nog märka dem, men de fattade inte heller att mitt häftiga humör, min bitterhet, mitt maniska betende, mina humörsvängningar och min uppblossande vrede var konsekvenser av min alkoholism!
Jag brukar likna det vid att mitt blod blev svart, jag möglade inuti. Där själen kunde finnas kändes hopplöshet, ångest, ånger och självömkan. I åratal gödde jag min kropp med alkohol och själen svartnade mer och mer, till slut dog den nästan. Långt senare kom de fysiska konsekvenserna för mig. De var lättare att lägga märke till. Då först blev jag rädd! Att mitt liv kändes meningslöst, tungt och eländigt gjorde mig förbannad, inte rädd. Jag satte det inte i samband med mitt alkoholintag överhuvudtaget. Om jag vetat det jag vet i dag, skulle allt ha blivit annorlunda då? Jag är osäker. Alkoholen gav mig mentala konsekvenser, och den bedövade min förmåga att analysera. Jag blev expert på att bortförklara allting som störde mitt berusade liv. Varje cell i min kropp var angripen och skrek efter alkohol. Jag drunknade och skrek efter mera vatten!
Min alkoholism kunde inte lokaliseras, den fanns överallt i kropp och själ, den var som pest, lämnade inga kroppsdelar och organ intakta. Att tillfriskna från alkoholism är för mig en stor omvälvning som tar tid. Min kropp måste återhämta sig i varje cell, varje blodkropp, varje organ, varje hjärnvindling, varje funktion. Det går inte på en dag eller tusen dagar. Sluta dricka gjorde jag när jag ställde ner mitt sista glas. Då blev jag nykter, men nykter är inte för mig detsamma som frisk. Hela jag, fysiskt och psykiskt måste återskapas och återvända till sitt gamla skick. Det är kanske inte möjligt, men jag känner det angeläget att försöka bli så nära den människa jag en gång var och höll på att utvecklas till, när alkoholen avbröt den naturliga processen och gjorde all positiv utveckling omöjlig.
Konstnären Irving Norman (1906 - 1989) tolkar sjukdomen så här i sin akvarell
Alcoholic från 1946. Jag tycker bilden av den som drunknar och vill ha mer vatten
är en bra illustration till den ohyggliga sjukdomen alkoholism och dess besinningslösa tvång.
Dagens repris: Om det hade med förnuft att göra
Om det hade med förnuft att göra skulle naturligtvis inte en medelålders framgångsrik musiker riskera sitt rykte, sin hälsa, sitt liv genom att sätta sig kanonfull bakom ratten och köra bil. Den folkkära sångerskan skulle inte gång på gång överraskas i tvättstugan med att stå och pimpla vin. Den populäre skådespelaren skulle inte sitta aspackad på krogen och sen vingla iväg till sin bil med en lika aspackad dambekantskap. Partiledaren skulle inte göra skandal på biografen och företagsledaren skulle inte göra bort sig på alphotellet. Om det hade med förnuft att göra skulle folk inte slåss på krogen, hamna i säng med okända, ramla utför trappor, tappa omdömet, förnedra sig, göra bort sig, stå och le fånigt och säga pinsamma saker eller kissa på gatan. Men det har inte med förnuft att göra.
De som stämmer in i exemplen ovan är inte nödvändigtvis alkoholister. De kan vara helt oförvitliga medborgare som druckit alkohol och tillfälligt tappat omdömet. Alkohol har denna effekt. En moralens förebild kan bete sig som ett svin efter några glas för mycket. Förnuftet tycks försvinna med alkoholen.
Där vin går in, går vettet ut skriver Eddan. Redan på den tiden visste man hur alkohol fungerar. De flesta människor tar varning av en fylla som slutat pinsamt eller i katastrof. De aktar sig i fortsättningen. En alkoholist tänker också akta sig, men kan inte sluta dricka i tid. Efter ett antal glas är alla varningar som bortblåsta och det finns inga skyddsanordningar i behåll. Gång efter gång dricker alkoholisten och resultatet blir detsamma. Uppvaknandet är pinsamt och förnedrande. Nya löften. Nya nederlag.
Det har inte med förnuft att göra. Det har inte med vilja att göra. Alkoholism är en sjukdom som slår ut förnuft och vilja hos den som är drabbad. Eller tror verkligen någon att en person med allt att förlora väljer att göra bort sig och hamna på löpsedlarna? Viljan är bortkopplad och den berusade autopiloten har tagit över. Förnuftet är bedövat och har ingenting att bestämma. Alkoholister kan lära sig, steg för steg, att få och bevara nykterhet. Det går att tillfriskna från denna kroniska sjukdom. Tusentals nyktra alkoholister är villiga att leda och guida andra till befrielse från tyngden och smärtan som det innebär att vara aktiv alkoholist. Det finns en lösning på alkoholisternas gemensamma problem. Det enda som behövs är en önskan att sluta dricka och kontakt med andra alkoholister som berättar hur man ska göra för att lyckas med det.
Micke har ordet
Micke skriver ofta kommentarer till mina inlägg. Här är den senaste. Tänkvärt, eller hur?
Alkoholism som sjukdom är ett intressant ämne tycker jag. Precis som Torrdockan skriver är alkoholism klassat som sjukdom med uppfyllnad av en mängd kriterier, så det faktumet behöver väl inte diskuteras. Däremot kan det vara intressant, tycker jag, att fundera kring vad som omfattas av sjukdomsdefinitionen. Nu är inte jag vare sig terapeut, läkare, psykolog eller i övrigt yrkesmässigt kompetent att framföra några vetenskapligt förankrade synpunkter. Däremot är jag själv alkoholist och har därför funderat mycket kring detta med sjukdomsbegreppet.
Enligt definitionen av alkoholism är detta ett fysiskt och psykiskt beroende av alkohol, en beroendesjukdom alltså. Denna sjukdom får en lång rad negativa effekter för individen. Dels med anledning av den sjukliga fixeringen kring drogen, allt annat blir oväsenligt. Dels ger drogen i sig fysiska och psykiska effekter på hälsan. Det tycker jag är lätt att acceptera. Men när börjar sjukdomen? Börjar den redan innan jag blivit beroende? Har jag en sjukdom som gör att jag häller i mig sådana mängder alkohol att jag utvecklar ett beroende? Innebär sjukdomen att jag väljer att fly livets svårigheter med hjälp av en drog? Eller börjar sjukdomen först när jag etablerat ett beroende? Jag vet inte, jag har såklart inga svar. Men nog är det så att många människor använder alkohol för att hantera stress, ångest, oro, besvikelser och så vidare, utan att bli beroende.
Är dessa människor alkoholister? För min egen personliga del tror jag att det krävs en genetisk disposition för att utveckla ett beroende, det går i alla fall mycket snabbare då än om man inte är "genetiskt känslig". Kombinerar man denna känslighet med en hög konsumtion riskerar man att utveckla ett beroende. För mig är beroendet i sig sjukdomen, det tvångsmässiga beteendet. Det som ledde fram till beroendet har enligt mitt sätt att se på det andra orsaker. För att upprätthålla nykterheten måste man såklart hantera alla faktorer, men om jag inte tillför kroppen alkohol så ligger sjukdomen latent.
Jag tror att det är viktigt att skilja på orsaker till varför man väljer att dricka innan man utvecklat ett beroende och varför man dricker när beroendet väl utvecklats. Inte minst om man ska skapa trovärdighet kring och acceptans för sjukdomsbegreppet hos den stora "massan" av människor. Mycket står att vinna med en sådan acceptans tror jag. Alkoholism är oerhört skamligt. Alkoholist är något man är, inte något "man kan bli". Blir alkoholism accepterat som sjukdom tror jag mycket av skammen försvinner och då kanske fler skulle kunna ta till sig hjälp och få leva nyktra. Men jag menar att det även följer med ett eget ansvar under hela livet. Jag är skyldig att hantera mitt liv på bästa sätt. Det finns nästan alltid ett val.
Före ett beroende är utvecklat har jag valet att hantera mitt liv utan att dränka mina sorger och när jag fått hjälp ut ur beroendets akuta faser har jag åter valet att fortsätta leva nykter. Här står mycket att vinna med en debatt kring alkoholens betydelse i samhället. Idag tycker jag vi är på väg mot ett väldigt alkoholliberalt samhälle. Är det så vi vill ha det? Ju mer accepterat och utbrett användandet av alkohol är, desto fler människor kommer att hamna i svårigheter. Fler kommer att utveckla beroendesjukdomen alkoholism.
Alkoholism som sjukdom är ett intressant ämne tycker jag. Precis som Torrdockan skriver är alkoholism klassat som sjukdom med uppfyllnad av en mängd kriterier, så det faktumet behöver väl inte diskuteras. Däremot kan det vara intressant, tycker jag, att fundera kring vad som omfattas av sjukdomsdefinitionen. Nu är inte jag vare sig terapeut, läkare, psykolog eller i övrigt yrkesmässigt kompetent att framföra några vetenskapligt förankrade synpunkter. Däremot är jag själv alkoholist och har därför funderat mycket kring detta med sjukdomsbegreppet.
Enligt definitionen av alkoholism är detta ett fysiskt och psykiskt beroende av alkohol, en beroendesjukdom alltså. Denna sjukdom får en lång rad negativa effekter för individen. Dels med anledning av den sjukliga fixeringen kring drogen, allt annat blir oväsenligt. Dels ger drogen i sig fysiska och psykiska effekter på hälsan. Det tycker jag är lätt att acceptera. Men när börjar sjukdomen? Börjar den redan innan jag blivit beroende? Har jag en sjukdom som gör att jag häller i mig sådana mängder alkohol att jag utvecklar ett beroende? Innebär sjukdomen att jag väljer att fly livets svårigheter med hjälp av en drog? Eller börjar sjukdomen först när jag etablerat ett beroende? Jag vet inte, jag har såklart inga svar. Men nog är det så att många människor använder alkohol för att hantera stress, ångest, oro, besvikelser och så vidare, utan att bli beroende.
Är dessa människor alkoholister? För min egen personliga del tror jag att det krävs en genetisk disposition för att utveckla ett beroende, det går i alla fall mycket snabbare då än om man inte är "genetiskt känslig". Kombinerar man denna känslighet med en hög konsumtion riskerar man att utveckla ett beroende. För mig är beroendet i sig sjukdomen, det tvångsmässiga beteendet. Det som ledde fram till beroendet har enligt mitt sätt att se på det andra orsaker. För att upprätthålla nykterheten måste man såklart hantera alla faktorer, men om jag inte tillför kroppen alkohol så ligger sjukdomen latent.
Jag tror att det är viktigt att skilja på orsaker till varför man väljer att dricka innan man utvecklat ett beroende och varför man dricker när beroendet väl utvecklats. Inte minst om man ska skapa trovärdighet kring och acceptans för sjukdomsbegreppet hos den stora "massan" av människor. Mycket står att vinna med en sådan acceptans tror jag. Alkoholism är oerhört skamligt. Alkoholist är något man är, inte något "man kan bli". Blir alkoholism accepterat som sjukdom tror jag mycket av skammen försvinner och då kanske fler skulle kunna ta till sig hjälp och få leva nyktra. Men jag menar att det även följer med ett eget ansvar under hela livet. Jag är skyldig att hantera mitt liv på bästa sätt. Det finns nästan alltid ett val.
Före ett beroende är utvecklat har jag valet att hantera mitt liv utan att dränka mina sorger och när jag fått hjälp ut ur beroendets akuta faser har jag åter valet att fortsätta leva nykter. Här står mycket att vinna med en debatt kring alkoholens betydelse i samhället. Idag tycker jag vi är på väg mot ett väldigt alkoholliberalt samhälle. Är det så vi vill ha det? Ju mer accepterat och utbrett användandet av alkohol är, desto fler människor kommer att hamna i svårigheter. Fler kommer att utveckla beroendesjukdomen alkoholism.
Dåligt ölsinne
En del som berusar sig och blir aggressiva sägs ha dåligt ölsinne. Konstigt. Man skyller på personen och inte på drogen. De som bara blir lummiga, trillar omkull och somnar, har de gott ölsinne, tro?
