Moses berättar om sin alkoholism
Moses läste det utdrag ur en ung mans blogg som jag citerade för en kort tid sedan. Detta är utdraget:
Följande konversation utspelade sig på en krog i centrala R igår vid 14-tiden:
- Men alltså, jag är 23. Du är 24.
- Mmm
- Och vi är redan gravt jävla alkoholiserade.
- Mmm
- Vi lever som degenererade och dekadenta jävla drägg.
- Mmm
- Det är inte normalt någonstans. Jag sitter här på en vardag och krökar ner mig när jag egentligen borde varit på jobbet.
- Mmm
- Och du är lika jävla alkad själv.
- Mmm
- Hur fan blev allt så jävla skevt? När fan gick allt så snett?
- Äh, jag säger bara en sak: skål!
Sedan blev vi fullare och fullare. Festen tog slut runt 23-tiden då jag somnade. Idag har jag mått katastrofalt ända tills jag drack två tedrinkar till lunchen. Nu mår jag bra igen. Det är skevt, skrämmande och vidrigt. Och jag vill inte ens veta hur jag kommer må när jag ska försöka avbryta en drygt månadslång period av alkohol vareviga dag.
Moses kommentar: Jag blir gripen av den här berättelsen. Jag var 25 år när jag körde in i bergväggen. De funderingar som de här ynglingarna hade, levde jag med några år innan jag kraschade. När jag vaknade upp på psyket i november 1993 så hade jag förlorat alla mina vänner, min självrespekt, mitt eget och andras förtroende. Huruvida jag hade något arbete att gå till visste jag inte.
Nåväl, slutade jag att dricka? Nä då! Jag blev erbjuden hjälp, jag fick gå på behandling, två stycken på två år. Jobbet gav mig chans på chans. Men jag gav mig inte själv chansen. Jag håller med dig Torrdockan, jag vill inte se ynglingar kravla omkring som amöbor. Men vad skall vi göra?
Jag var drygt 20 år när jag började kravla på bottnen och i dag är jag 39 år, men jag tror inte jag kravlat klart än. Jag börjar förstå att man på AA-möten säger "jag ÄR alkoholist" och inte "jag har alkoholism". För jag har ingen sjukdom, jag ÄR en sjukdom. Min egen totala oförmåga att värdera konsekvenserna av mitt eget liv är sinnessjuk. Jag har läst liknelsen i Stora boken om han som hoppar framför bilar, jag är han. Men nu är jag stelopererad i ryggen och funderar på att ställa mig på E4:an.
Det här blev långt, det väckte känslor. Jag känner en kollektiv maktlöshet, både inför mig själv och de här ungdomarna. Om alkohol hade upptäckts i dag, så hade det förbjudits, det kanske börjar bli dags!?
Följande konversation utspelade sig på en krog i centrala R igår vid 14-tiden:
- Men alltså, jag är 23. Du är 24.
- Mmm
- Och vi är redan gravt jävla alkoholiserade.
- Mmm
- Vi lever som degenererade och dekadenta jävla drägg.
- Mmm
- Det är inte normalt någonstans. Jag sitter här på en vardag och krökar ner mig när jag egentligen borde varit på jobbet.
- Mmm
- Och du är lika jävla alkad själv.
- Mmm
- Hur fan blev allt så jävla skevt? När fan gick allt så snett?
- Äh, jag säger bara en sak: skål!
Sedan blev vi fullare och fullare. Festen tog slut runt 23-tiden då jag somnade. Idag har jag mått katastrofalt ända tills jag drack två tedrinkar till lunchen. Nu mår jag bra igen. Det är skevt, skrämmande och vidrigt. Och jag vill inte ens veta hur jag kommer må när jag ska försöka avbryta en drygt månadslång period av alkohol vareviga dag.
Slut citat
Moses kommentar: Jag blir gripen av den här berättelsen. Jag var 25 år när jag körde in i bergväggen. De funderingar som de här ynglingarna hade, levde jag med några år innan jag kraschade. När jag vaknade upp på psyket i november 1993 så hade jag förlorat alla mina vänner, min självrespekt, mitt eget och andras förtroende. Huruvida jag hade något arbete att gå till visste jag inte.
Nåväl, slutade jag att dricka? Nä då! Jag blev erbjuden hjälp, jag fick gå på behandling, två stycken på två år. Jobbet gav mig chans på chans. Men jag gav mig inte själv chansen. Jag håller med dig Torrdockan, jag vill inte se ynglingar kravla omkring som amöbor. Men vad skall vi göra?
Jag var drygt 20 år när jag började kravla på bottnen och i dag är jag 39 år, men jag tror inte jag kravlat klart än. Jag börjar förstå att man på AA-möten säger "jag ÄR alkoholist" och inte "jag har alkoholism". För jag har ingen sjukdom, jag ÄR en sjukdom. Min egen totala oförmåga att värdera konsekvenserna av mitt eget liv är sinnessjuk. Jag har läst liknelsen i Stora boken om han som hoppar framför bilar, jag är han. Men nu är jag stelopererad i ryggen och funderar på att ställa mig på E4:an.
Det här blev långt, det väckte känslor. Jag känner en kollektiv maktlöshet, både inför mig själv och de här ungdomarna. Om alkohol hade upptäckts i dag, så hade det förbjudits, det kanske börjar bli dags!?
Skrivet av Moses
Torrdockan
Tack Moses för din allvarliga och ärliga text! Den griper mig djupt. Jag tror inte den så kallade allmänheten kan föreställa sig det här eller tills nu vet så mycket om hur alkoholism fungerar och ödelägger liv. Därför är det viktigt att du och jag och andra alkoholister berättar hur verkligheten ser ut. Vi har ett viktigt budskap att förmedla. Tack för ditt. Det bör väcka många tankar hos dem som läser....
Torrdockan
Kommentarer
Trackback