© Torrdockan

Nu går skam på torra land, sa man i mina barndomstrakter när något skandalöst inträffade. Senare i livet kände jag mig som Skam personifierad där jag gick på torra land. Den som tror att alla alkoholister är omedvetna om sin fylla är naiv. Inne i mig satt alltid en nykter bit kvar som likt en korpral försökte rätta in mig i ledet. Ibland hörde jag mig själv babbla och tänkte: Nu måste jag skärpa mig, nu måste jag lägga av, nu ska jag rycka upp mig! Men den jäkla korpralen ville ha en drink till före utmarschen och så blev det oordning i ledet och jag föll ur. Igen och igen och igen. Alltid med den goda föresatsen att "den här gången ska jag skärpa mig".

Det är mycken skam förknippad med kvinnlig alkoholism. Det är som om det vore värre att en kvinna dricker än en man. Det är tvärtom manligt att ta sig en sup, snacka om whisky, till och med skrattande erkänna att man var bra på lyset. Kvinnor däremot ska ha vett att hålla sig nyktra, de ska inte ertappas med att vingla eller ha baksmälla, de ska sippa på ett glas sherry och se eleganta ut. De ska absolut inte fladdra omkring med tuschet rinnande, håret svettburrigt och ögonen i kors. Det finns absolut ingenting som urskuldar och försvarar det. Det kanske är därför det finns ett etablerat kvinnligt smygsuperi! Hur många kvinnor sitter inte ensamma med sitt vin och "slappnar av".

När Skam gått tillräckligt länge på land, bryr sig Skam till slut inte om att försöka dölja sig. Det spelar liksom ingen roll. Striden är redan förlorad, Skam kapitulerar med vit flagg och säger sig: Jag skiter i vad folk tycker! Vad bryr jag mig om det? Allting är redan  förstört. Jag är värdelös och oduglig, jag är inte som andra.

Skam upphör helt enkelt att visa sig bland folk. Skam sitter hemma och super och tycker synd om sig själv. Till slut finns inget torrt land att sätta fötterna på och Skam drunknar. Ensam.

Finns det någon liten grop någonstans där jag kan gömma mig och skämmas? Jag klarar inte av att gå till jobbet i morgon, jag kan inte se folk i ögonen, jag skäms så förfärligt. (Det är inte jag, Torrdockan som skriver det, utan en vän i gemenskapen. Hon får berätta själv. Namn och detaljer är ändrade.)


Helena: För 3 1/2 år sen genomgick jag en behandling mot alkoholism. Jag var 30+, gift med tre små barn. Behandlingen kom till stånd efter en långvarig nedåtgående spiral, där arbetet reagerade, dagis anmälde till socialen och maken satte ner foten, sluta eller flytta. Jag gick då igenom den smärtsamma processen att bli nykter och framförallt ta de konsekvenser av mitt drickande jag hade fått. Arbetsgivaren betalade behandlingen, jag var rak och ärlig om att jag är alkoholist.

Efter flera år började jag bli självgod, tyckte inte att jag behövde AA (bara en massa återfall), utan jag kunde minsann klara mig på egen hand! För ca 2 månader sen tog jag ett återfall och började dricka. Och till slut rasade korthuset samman igen! Make och arbetsplats reagerade kraftigt. I fredags tog min chef kontakt med min man. Han var här idag och gav mig en muntlig varning. Hur kan jag bara utsätta mig och min omgivning för detta nu igen? Jag hade ordnat upp allt, folk hade förtroende och litade på mig och lik förbannat började jag dricka.

Jag kan inte med ord beskriva hur liten och usel jag känner mig. Varför skall människor ge mig en chans till, de hade ju haft det mycket bättre utan mig, som inte går att lita på.

Jag tog kontakt med två AA-kompisar i fredags och de kom hit igår. Vi har utarbetat en plan, med möten och sponsorskap. Hur skall jag klara av att gå till mitt jobb i morgon och se folk i ansiktet? Jag har mailat dem alla och talat om att jag trillat dit, igen, vilket säkert alla redan har misstänkt. Vill bara gömma mig i ett mörkt hål och försvinna...


Helena behöver inte gömma sig och hon behöver inte skämmas. Hon har tagit konsekvenserna av sitt drickande, hon gör precis rätt saker. Hon är rak och modig, ärlig och försöker göra något åt sitt problem. Hon har en svår sjukdom och hon vet om det. På jobbet i morgon bör hon bli mottagen med respekt och vänlighet. Hon tar upp kampen igen och det är värt all aktning.

Min kloke vän Micke skriver en kommentar som är mycket läsvärd och en tankeställare för det obekymrade alkoholfixerade folket. Läs och begrunda.:

"..I Sverige idag är man oerhört konstig om man inte dricker alkohol. Antingen är man frireligös, töntig torrboll eller så är man gammal alkis..... Vår gemensamma dyrkan av alkoholen som drog är total i Sverige. Jag tror inte det har gått en dag i min nykterhet utan att jag reflekterat över hur otroligt viktigt konsumtion av alkohol är som diskussionsämne.

Det går inte en dag utan en alkoholrelaterad artikel i kvällspressen. Är det inte reportage om billigaste nätspriten, så är det i alla fall tips om bästa vinet till fläskpannkaka eller något annat väsentligt. Alkohol är ytterst viktigt för oss svenskar, upplever jag det som. För mig som numera nykter alkis var alkohol givetvis extremt viktigt tidigare, faktum är att det tog över hela livet. Men så kan det faktiskt gå för vissa av oss om vi nyttjar en sinnesförändrande drog som dessutom är beroendeframkallande. Och just av den anledningen tycker jag att vi alla har ett ansvar att förhålla oss neutrala till om någon INTE vill dricka.

Jag instämmer med Torrdockan och Ante, ifrågasätt inte våra eller andras motiv. Ett gott vin eller en fin whisky kan vara pricken över i:et i livet och en välförtjänt njutning för många. Men för andra kan alkoholen i glasen vara direkt dödlig. Desssutom tycker jag att det kan vara bra för alla barn runt omkring oss att se att det finns ett val. Man MÅSTE inte dricka alkohol!" 

Micke

Nej, jag har inte suttit på parkbänken. Jag har inte varit bostadslös. Jag har inte knarkat. Jag har inga skulder. Jag blev inte övergiven av min familj. Jag fick inte sparken. Jag har inte varit sjukskriven för alkoholproblem. Jag har inte köpt langarsprit. Jag har inte stått och halsat bakom busshållplatsen. Jag har inte vaknat upp i fyllecell. Jag har inte gjort offentlig skandal. Likväl är jag alkoholist. Jag har den sjukdom som fäller människor till marken i misär. Jag hade tillräckligt med pengar, tur, kärlek, trygghet för att kunna leva ett utåt sett normalt liv men med svåra inre problem skapade av mitt alkoholberoende. På ytan var allt polerat och fint, bakom fasaden ett kaos. Det tog många, många år innan allt blev omöjligt att dölja.

Det finns alltså gradskillnader i helvetet. Sjukdomen blir inte mildare för att den drabbade har god ekonomi och stabilitet i sin omgivning. Alkoholism har samma fula tryne var den än finns. Den slår lika hårt mot psyket, den härjar som en gräsbrand och tar död på allt som spirar och växer i en människas inre. Till slut blir bara svedjemark och aska kvar. Det kanske ändå inte är den yttre misären som är alkoholens värsta konsekvens, det är kanske den inre död som till sist drabbar en människa som är aktiv alkoholist. Alkoholen regerar, den drabbade är slav under sitt begär och utan annat livsinnehåll än att planera sitt drickande.

Plågan att vara alkoholist kan inte mätas eller jämföras. Var och en av oss bär sin skuld och skam, sin vrede, sin självömkan och sitt stora ego. Det är bekvämare att supa i skinnsoffan än på bänken, men effekten och konsekvenserna är exakt desamma.

För en darrig nybörjare i nykterhet som har en längre tids sus och dus fortfarande klingande i kroppen är det viktigaste att ta det lugnt. Inte bara med drickat utan med det mesta. Medan kroppen försöker befria sig från promillen - och - bara för att blodprovet visar 0 promille så är inte alkoholens åverkan borta - är det lugnast att ta en dag i taget. Om det räcker med det. Under min första nykterhetstid gällde ibland "en timme i taget", längre tid kunde jag inte uthärda i nyktert tillstånd. Så illa ute var jag.

Att vanka omkring som ett djur i bur därhemma i lägenheten och se timmarna glida mot systemets stängningstid är inget vidare. Ta dig ut, gå gärna på ett AA-möte och lyssna. Säg ingenting själv, du behöver ta in vad andra har att berätta. Skaffa någon av böckerna, om du inte vill satsa på Stora boken direkt välj kanske Dagliga reflektioner. Där finns mycket att hämta dag för dag.

Gör det enkelt för dig. Satsa på nykterhet och starta inte fler projekt samtidigt. Att sluta röka, banta, motionera och börja på gym är berömvärt men inte särskilt bekvämt att starta samtidigt med ditt viktigaste projekt: att bli nykter och fortsätta vara det.

Ta inte det första glaset! Du vet av egen erfarenhet att det är inledningen till mer drickande. Ett glas räcker för att starta din allergi och sen är det si och så med kontrollen. Kom ihåg att du lider av en sjukdom som heter alkoholism och att försöka bota den med alkohol är som att försöka släcka eld med bensin.

Att ha kontakt med nyktra alkoholister är viktigt. Håll dig till vinnarna, de som nått stabil nykterhet. De som svajar är inte till någon hjälp för dig. Ett darrande asplöv blir inte stadigare bland de andra darrande asplöven. När du blivit någotsånär stadig på benen ska du städa. Först bland tomglas och skvättar och allt som ligger i högar runt omkring dig, sen i ditt inre. Det behöver du hjälp med och det får du av andra alkisar på AA. Så enkelt och så svårt är det. Du behöver inte dricka mer, du blir befriad från det vidriga tvånget som fått dig att dricka i alla år. Det är värt ett försök, eller hur?

Nä, nu är jag så trött på dig som läser och läser och inte gör något åt dina problem! Du vet att det finns en lösning och det är inte här du ska hitta den. Du måste börja jobba med dig själv. Ta en liten tur som om du vore en fluga och surra lite runt dig själv. Vad ser du? Du ser inte så fräsch ut i fejset, du har åtminstone lagt på dig några extra rynkor, gråhet och pussighet. Bara en veckas nykterhet brukar ge en synlig förändring.

Hela du är en hopplös katastrof rent ytligt sett. Ingen ordning på någonting, för mycket alkohol vid varje möjligt och omöjligt tillfälle, bakfylla vareviga morgon (nästan) åtminstone på semestern. Om du har supit i fyra, fem veckor i rak följd har du inte mycket charm kvar. Nu har du visst bestämt dig för att dra ner på drickat. Du, det går inte! Du måste sluta helt. Du är alkoholberoende och därför kan du inte dricka alkohol. Du är allergisk mot det. Etanol kallas det. Man kan köra bilar på etanol och det funkar, men människor kan inte ha obegränsat med alkohol som drivmedel. Då blir det dikeskörning och motorhaveri.

Sluta upp med de där fantasierna att du ska kunna dricka normalt. Vad då normalt? De gånger du bestämt att du bara ska dricka ett eller två glas upptäcker du efter några timmar att du sitter där med det nionde glaset och du är fortfarande törstig. Hur en fest ska sluta är rena lotteriet. Festen kan sluta någorlunda hyfsat och du minns ungefär vad du sagt och gjort, men den kan lika gärna sluta i kaos, spyor, slagsmål, fel sällskap, i fel sovrum och med fel partner. Du är ett lullande riskmoment.

Det är nu dags att studera effekterna av ditt semesterdrickande. Till och med som fluga fattar du att den där typen du är står vid vägs ände inom kort. Dagligt superi kanske hörde semestern till men nu är det vardag igen. En dag i taget. Du behöver hjälp och det går att få.

Tycker du att jag är för sträng och burdus?  Kanske är jag det.  Du måste först och främst fatta och erkänna att du är alkoholist. Det finns en massa tabeller och sånt. Jag tror inte riktigt på dem. Jag fuskade alltid och erkände aldrig exakt hur mycket jag drack - inte ens för mig själv. Det som till sist övertygade mig om att jag var alkoholist var att jag aldrig fick nog. Jag somnade eller fortsatte dricka tills jag somnade. Saken var klar. Jag har äntligen fattat att jag har en sjukdom, en farlig, dödlig sjukdom, och jag behöver hjälp eftersom jag inte kan sluta dricka av egen kraft. Så ser sanningen ut, käre vän. Nu är det dags att ställa ned glaset. Upp-och-ner.

Hög alkoholkonsumtion är alltid ett riskabelt beteende. Dels omedelbart eftersom det alltid finns risk för olyckor, rattfylla, misshandel och till och med självmord och mord. Också på sikt eftersom alkohol minst av allt är något hälsobringande extrakt även om många vill låta påskina det. Mellan ett hejdlöst supande och måttlighet finns många grader på skalan. Dagligt drickande är en och jag räknar det till riskdrickande, dvs det kan leda till ökad och okontrollerbar konsumtion så småningom.

Att vänja sig vid att dricka öl eller vin varje dag, ta en drink varje kväll, skapa ritualer kring alkohol är ett riskdrickande och kan vara inledningen till missbruk. Det är svårt för alla att riktigt uppfatta när gränsen överskrids. Det kan ske smygande och omärkligt, plötsligt är det en vana som inte går att bryta utan stor ansträngning och kamp. För många går det inte att återgå till "normalt" drickande.

Riskdrickarna leker med något mycket farligt. Jag tillhörde dem och var bekymmerslös, uppfattade inte alls att något farligt var att vänta. Jag fortsatte obekymrat med min höga alkoholkonsumtion, i början märkte jag inte ens att jag ökade dosen successivt. Jag mådde inte särskilt bra, men det botade jag genast med att dricka något med alkohol. Så korkad var jag. Eller är fortfarande för om jag tog det där första glaset skulle jag igång igen och nu med ännu mer förödande konsekvenser. Jag kan inte dricka för jag är alkoholist. Riskdrickare var jag i början, sen blev det ganska snabbt allvar av den bekymmerslösa leken.

Hade jag tagit varning om någon sagt mig det här? Jag vet inte. Kanske var jag tvungen att kravla på jordens hjärta utan ett enda fäste att hålla mig i, för att fatta hela vidden av mitt elände. Jag var för kaxig för att kunna ta varning och få råd av andra. Jag visste själv bäst! En alkoholist hittar alltid ursäkter för att dricka och allting kan firas med alkohol.

En trettonåring som smakar alkohol är alltid en riskdrickare. Tonåringarna som dricker sig genom Europa är riskdrickare. Det kanske hör ungdomen till. Men den ambitiöse yrkesmannen i karriären som tar en rejäl whisky om kvällen kan också vara en riskdrickare liksom småbarnsmamman som tar sig en vinare vid köksbordet. För en riskdrickare är det alltid möjligt att minska konsumtionen, ta vita perioder eller avbryta vanor. Det finns ett sanningens ögonblick då tiden väntar och ödet står och väger. När ögonblicket är förbi är framtiden avgjord åt ena eller andra hållet. Riskdrickandet är en tid då eftertanke och besinning fortfarande är möjlig.

...och en vecka till har jag varit nykter och då menar jag 100%-igt. Inte ens något "smakprov" eller vad man kallar det man inte kan avstå. Min nykterhet har inte varit förhandlingsbar. Total eller ingen  alls. Det har inte med min vilja eller kraft att göra, det är med hjälp av den yttre kraft som hjälper mig att se perspektiv och sammanhang. Tusen dagar! Vad skulle jag ha gjort om jag inte valt nykterhet där vid vägskälet? Jag vill inte verka patetisk och säga: "Jag hade varit död." På något sätt tror jag inte det. Jag hade levt ett liv som liknade ett dött liv, för min alkoholism gjorde att jag levde i en glaskupa, jag såg och kände ingenting annat  än sådant som hade med alkohol att göra. En veckohelg var ett matematiskt problem för att köpa hem tillräckligt mycket vin i stället för att planera samvaro med familj och vänner.

Tusen dagar betydde för mig femtonhundra flaskor vin - minst! Dessutom en massa gin och whisky (för säkerhets skull, om vinet skulle ta slut). Dessutom en massa folköl om inte det fanns annat att tillgå. Jag stannade utanför Systemet i dag och tittade in, försökte föreställa mig tusen flaskor eller så många boxar som jag skulle ha burit hem om jag valt fel väg där vid vägskälet. Jag mådde illa vid tanken.

De tusen dagarna har inte bara varit lyckliga dagar. Livet har rullat på som vanligt med glädje och sorg, lycka och besvikelser. Men jag har varit nykter! Jag fick mitt liv tillbaka, bit för bit. Jag valde rätt. Varje dag är en en ny start. Dag läggs till dag och blir till år. Nyktra år. Bra år. Ingen nykter dag är meningslös.

...att man fick träffa sina kära efteråt. Ibland önskar jag det, men jag har svårt att föreställa mig att två krukor med aska kan ha någon relation. Kanske det finns en andlig tillvaro där vi är vindar, dofter, ljus, tankar och minnen. Att det enda vi aldrig kan få svar på med säkerhet har så många tvärsäkra vapendragare!  Ingen har svar på de eviga frågorna, ändå kan människor ta till vapen och döda varandra för att bevisa att de har rätt. Underligt, underligt. Det är bäst att böja sin nacke och se mot jorden och känna ödmjukhet över att få tillhöra de levande en kort stund. Jag fick ett dödsbud i dag. En av RB:s vänner har gått bort, alldeles för ung och av en brutal slump. Han var på fel plats vid fel tidpunkt. Kan det vara så att de möts någonstans i den blå rymden för att uttrycka sin starka vänskap och väcka sina gemensamm minnen?  Om det ändå vore så.  Jag önskar att alla barnsliga föreställningar om ett liv efter detta är sanna. Det tröstar.

Jag saknar inte mina blöta somrar! Det viktigaste till slut var att tanka hem från systemet "så det skulle räcka". Men det räckte ju aldrig! Det har varit en underbar sommar utan tankar på fester och drinkar och partajer och tillfällen att skåla och fira och trösta sig, uppmuntra sig och plaska i en vinflod! Jag saknar det inte, jag har till och med nästan glömt. Bara nästan. För jag får inte glömma eftersom jag då kan tro att allt inte var så farligt, att jag nog kan dricka lite, lite grand. Jag läser mina böcker, utför mina ritualer, gör vad jag ska. Och jag glömmer inte att vara tacksam.

Det har varit dåligt med skrivandet. Någonting har tagit emot. Kraften har sinat en aning. Jag har varit mycket trött tidvis. Kanske vädret har bidragit till tröttheten. Jag tycker vi är väderfixerade, det är som om vi vore bönder eller skutskeppare hela bunten. Eller hade solguden till härskare. Regnar det låter det trevligt på mitt tak, ett slags trummande som påminner mig om barndomens somrar då det regnade (mycket sällan!) och jag satt inne och ritade eller läste. Jag trivdes med det och sen kom mamma med saft och kanelbullar. I sommar har jag skrivit brev. En av mina barndomsvänner är mycket sjuk. Jag skriver ofta till henne och skickar foton och urklipp, påminner henne om våra gemensamma minnen. Vi lärde känna varandra när vi var fem-sex år. En del minnen är vi helt ensamma tillsammans om nu.

Den här sommaren har varit god. Den var som ett smultronstrå med söta bär som jag kunde njuta av ett efter ett. Och än är inte sommaren slut! Det finns några smultronställen kvar!