© Torrdockan

Jag saknar inte mina blöta somrar! Det viktigaste till slut var att tanka hem från systemet "så det skulle räcka". Men det räckte ju aldrig! Det har varit en underbar sommar utan tankar på fester och drinkar och partajer och tillfällen att skåla och fira och trösta sig, uppmuntra sig och plaska i en vinflod! Jag saknar det inte, jag har till och med nästan glömt. Bara nästan. För jag får inte glömma eftersom jag då kan tro att allt inte var så farligt, att jag nog kan dricka lite, lite grand. Jag läser mina böcker, utför mina ritualer, gör vad jag ska. Och jag glömmer inte att vara tacksam.

Det har varit dåligt med skrivandet. Någonting har tagit emot. Kraften har sinat en aning. Jag har varit mycket trött tidvis. Kanske vädret har bidragit till tröttheten. Jag tycker vi är väderfixerade, det är som om vi vore bönder eller skutskeppare hela bunten. Eller hade solguden till härskare. Regnar det låter det trevligt på mitt tak, ett slags trummande som påminner mig om barndomens somrar då det regnade (mycket sällan!) och jag satt inne och ritade eller läste. Jag trivdes med det och sen kom mamma med saft och kanelbullar. I sommar har jag skrivit brev. En av mina barndomsvänner är mycket sjuk. Jag skriver ofta till henne och skickar foton och urklipp, påminner henne om våra gemensamma minnen. Vi lärde känna varandra när vi var fem-sex år. En del minnen är vi helt ensamma tillsammans om nu.

Den här sommaren har varit god. Den var som ett smultronstrå med söta bär som jag kunde njuta av ett efter ett. Och än är inte sommaren slut! Det finns några smultronställen kvar!