Till slentrianläsaren med alkoholproblem
Hela du är en hopplös katastrof rent ytligt sett. Ingen ordning på någonting, för mycket alkohol vid varje möjligt och omöjligt tillfälle, bakfylla vareviga morgon (nästan) åtminstone på semestern. Om du har supit i fyra, fem veckor i rak följd har du inte mycket charm kvar. Nu har du visst bestämt dig för att dra ner på drickat. Du, det går inte! Du måste sluta helt. Du är alkoholberoende och därför kan du inte dricka alkohol. Du är allergisk mot det. Etanol kallas det. Man kan köra bilar på etanol och det funkar, men människor kan inte ha obegränsat med alkohol som drivmedel. Då blir det dikeskörning och motorhaveri.
Sluta upp med de där fantasierna att du ska kunna dricka normalt. Vad då normalt? De gånger du bestämt att du bara ska dricka ett eller två glas upptäcker du efter några timmar att du sitter där med det nionde glaset och du är fortfarande törstig. Hur en fest ska sluta är rena lotteriet. Festen kan sluta någorlunda hyfsat och du minns ungefär vad du sagt och gjort, men den kan lika gärna sluta i kaos, spyor, slagsmål, fel sällskap, i fel sovrum och med fel partner. Du är ett lullande riskmoment.
Det är nu dags att studera effekterna av ditt semesterdrickande. Till och med som fluga fattar du att den där typen du är står vid vägs ände inom kort. Dagligt superi kanske hörde semestern till men nu är det vardag igen. En dag i taget. Du behöver hjälp och det går att få.
Tycker du att jag är för sträng och burdus? Kanske är jag det. Du måste först och främst fatta och erkänna att du är alkoholist. Det finns en massa tabeller och sånt. Jag tror inte riktigt på dem. Jag fuskade alltid och erkände aldrig exakt hur mycket jag drack - inte ens för mig själv. Det som till sist övertygade mig om att jag var alkoholist var att jag aldrig fick nog. Jag somnade eller fortsatte dricka tills jag somnade. Saken var klar. Jag har äntligen fattat att jag har en sjukdom, en farlig, dödlig sjukdom, och jag behöver hjälp eftersom jag inte kan sluta dricka av egen kraft. Så ser sanningen ut, käre vän. Nu är det dags att ställa ned glaset. Upp-och-ner.
Det är svårt att erkänna att man är alkoholist. Jag var nykter (=promillefri) säkert ett helt år innan jag insåg att det var alkoholist jag var. Innan dess tyckte jag bara att "jag hade problem med alkoholen", vad det nu är för skillnad. Jag var nog rädd för det definitiva i benämningen. Ändå blev det så att först när jag insåg att jag var alkoholist så blev jag fri. Jag kan göra allt jag vill idag utom att dricka alkohol, det känns härligt.
Vilken bra uppmaning. Det var ju precis så det var för mig. Nu så här efteråt har jag funderat på hur länge jag EGENTLIGEN visste att jag var alkoholist... Många, många år var det. Läste på nätet gjorde jag, mycket och ofta, samtidigt som jag drack något alkoholhaltigt och fyllnade till mer och mer. Ju mer berusad jag blev, desto mer säker blev jag över att jag skulle sluta. Jag skulle söka mig till AA, jag skulle göra en det ena och en det andra. Storvulna och storslagna planer smidda av en alkoholist under ruset. Men sedan slocknade jag och sov fyllots ångestladdade och svettiga sömn. Släpade mig till jobbet på morgonen och undrade hur jag skulle överleva dagen. På lunchen blev det bolaget för att säkra kvällens ranson....
Så höll jag på..... Inte förrän jag söp sönder psyket nästan totalt insåg jag i darrande panikångest att jag MÅSTE söka hjälp, måste SLUTA! Det var 13 månader sedan och idag är mitt liv helt annorlunda. Men jag håller helt med Mona, det var först när jag accepterat att alkoholen blivit mig övermäktig som jag kunde ta mig ur mitt beteende.
Härligt konstaterande förresten Mona. "Jag kan göra allt jag vill idag utom att dricka alkohol." Det är ju faktiskt precis så! :)
/Micke
Visst är det så som du skriver, när man är nykter alkoholist kan man göra allt man vill utom att dricka. När jag drack som mest vågade jag inte göra någonting för att inte riskera att misslyckas och bli avslöjad eller göra bort mig. Nykterhet är frihet!
Det är härligt att läsa din text, du har verkligen lyckats att beskriva kärnan i alkoholism. Så där ser det ut för de flesta av oss alkoholister. Skönt att veta att du redan har dryga året med nykterhet. Starkt jobbat!
Glad jag blir när jag läser vad ni tre skriver. Glad för ER skull, glad för era anhöriga. Ledsen för min egen och "min" alkoholists skull, som inte är där än ... inte än .... Men det värmer mitt hjärta att läsa det NI skriver. Det finns hopp! Det är inte hopplöst! Kramar
Om alla bara visste vad alkohol och droger ställer till med. Om man kunde stoppa det.
Visst finns det hopp, vännen! Man får inte förlora tron på att allt kan förändras till det bättre.
Tack för ditt besök på min blogg. Jag tittade in hos dig och läste din gripande text. Du har det svårt. Andra som läser det du skriver får kunskap och kanske styrke av det, försök att tänka så.
Det kan ta tid att förstå, det hjälper mycket att bli speglad och påmind på AA möten. Jag gick till AA för att jag var rädd för 1,5 år sedan. Viljan att vara nykter var liten, men rädslan för att dricka var större. Jag pratade med en vän i gemenskapen om mina problem med att släppa taget. Han hänvisade till en text där det stod: är du beredd att göra ALLT för att uppnå nykterhet? Jag har följt minsta motstånds lag tidigare, men nu bestämde jag mig för att göra allt. Nu har jag varit nykter över 1 år och saker börjar falla på plats, lite i taget. Jag trodde att befrielsen från alkohol skulle komma som en orkan och svepa bort. För mig har det snarare varit en varaktig bris som har svept bort tvivlen och lärt mig acceptera vem jag är. Hade inte jag stannat upp och gett nykterheten tid så tror inte jag att jag nått min botten, jag hade fortfarande inte fattat något. Jag hade grävt mig rakt ned i helvetet. Jag började med att bestämma mig för att vara nykter i dag, till vilket pris som helst, sedan blir dagar veckor, veckor månader och månader år. Sedan blir man inte nykter, man jobbar sig nykter. Tack för en bra blogg och till alla som läser och skriver i den. En oändlig hjälp för mig i mitt arbete att vara nykter i dag med.