© Torrdockan

Nej, jag har inte suttit på parkbänken. Jag har inte varit bostadslös. Jag har inte knarkat. Jag har inga skulder. Jag blev inte övergiven av min familj. Jag fick inte sparken. Jag har inte varit sjukskriven för alkoholproblem. Jag har inte köpt langarsprit. Jag har inte stått och halsat bakom busshållplatsen. Jag har inte vaknat upp i fyllecell. Jag har inte gjort offentlig skandal. Likväl är jag alkoholist. Jag har den sjukdom som fäller människor till marken i misär. Jag hade tillräckligt med pengar, tur, kärlek, trygghet för att kunna leva ett utåt sett normalt liv men med svåra inre problem skapade av mitt alkoholberoende. På ytan var allt polerat och fint, bakom fasaden ett kaos. Det tog många, många år innan allt blev omöjligt att dölja.

Det finns alltså gradskillnader i helvetet. Sjukdomen blir inte mildare för att den drabbade har god ekonomi och stabilitet i sin omgivning. Alkoholism har samma fula tryne var den än finns. Den slår lika hårt mot psyket, den härjar som en gräsbrand och tar död på allt som spirar och växer i en människas inre. Till slut blir bara svedjemark och aska kvar. Det kanske ändå inte är den yttre misären som är alkoholens värsta konsekvens, det är kanske den inre död som till sist drabbar en människa som är aktiv alkoholist. Alkoholen regerar, den drabbade är slav under sitt begär och utan annat livsinnehåll än att planera sitt drickande.

Plågan att vara alkoholist kan inte mätas eller jämföras. Var och en av oss bär sin skuld och skam, sin vrede, sin självömkan och sitt stora ego. Det är bekvämare att supa i skinnsoffan än på bänken, men effekten och konsekvenserna är exakt desamma.