Helena: Var kan jag gömma mig?
Helena: För 3 1/2 år sen genomgick jag en behandling mot alkoholism. Jag var 30+, gift med tre små barn. Behandlingen kom till stånd efter en långvarig nedåtgående spiral, där arbetet reagerade, dagis anmälde till socialen och maken satte ner foten, sluta eller flytta. Jag gick då igenom den smärtsamma processen att bli nykter och framförallt ta de konsekvenser av mitt drickande jag hade fått. Arbetsgivaren betalade behandlingen, jag var rak och ärlig om att jag är alkoholist.
Efter flera år började jag bli självgod, tyckte inte att jag behövde AA (bara en massa återfall), utan jag kunde minsann klara mig på egen hand! För ca 2 månader sen tog jag ett återfall och började dricka. Och till slut rasade korthuset samman igen! Make och arbetsplats reagerade kraftigt. I fredags tog min chef kontakt med min man. Han var här idag och gav mig en muntlig varning. Hur kan jag bara utsätta mig och min omgivning för detta nu igen? Jag hade ordnat upp allt, folk hade förtroende och litade på mig och lik förbannat började jag dricka.
Jag kan inte med ord beskriva hur liten och usel jag känner mig. Varför skall människor ge mig en chans till, de hade ju haft det mycket bättre utan mig, som inte går att lita på.
Jag tog kontakt med två AA-kompisar i fredags och de kom hit igår. Vi har utarbetat en plan, med möten och sponsorskap. Hur skall jag klara av att gå till mitt jobb i morgon och se folk i ansiktet? Jag har mailat dem alla och talat om att jag trillat dit, igen, vilket säkert alla redan har misstänkt. Vill bara gömma mig i ett mörkt hål och försvinna...
Helena behöver inte gömma sig och hon behöver inte skämmas. Hon har tagit konsekvenserna av sitt drickande, hon gör precis rätt saker. Hon är rak och modig, ärlig och försöker göra något åt sitt problem. Hon har en svår sjukdom och hon vet om det. På jobbet i morgon bör hon bli mottagen med respekt och vänlighet. Hon tar upp kampen igen och det är värt all aktning.
Jag känner igen det där. Den fasansfulla skammen. I ens huvud har man förstorat upp allting, man tror att hela världen pratar om en fast det inte är så. Utom i ens huvud. Det finns inga genvägar ur en sådan situation. Vad jag tänkte var "jag har iallfall inte gjort någon illa, utom mig själv" Det tar tid att läka men man läker. Ninni
Ja fy vad jag känner igen mig! Självcentreringen gjorde som sagt att jag tyckte/trodde att alla var intresserade av just MIG och mina problem. Men så var det ju inte alls. När jag väl tog modet till mig och "kröp" tillbaka till jobbet, så gick det hur bra som helst.
Men visst är det läskigt.
Hälsa den berörda personen att jag skickar med mod o styrka o kärlek! En stark kontakt med en Högre Kraft hjälper mycket när jag är rädd!
Kram!
Det är ofta i Torrdockans blogg som tårarna kommer, man känner igen sig utan att man faktiskt vill. Jag har gått på beroendeenhet i snart tio månader, fortfarande känns allt lika svårt. Jag var nitton år när jag fick diagnosen alkoholism, då mindes jag inte när jag sist var nykter.
När återfallen kommer, då jag knapprande framför datorn tar en kall öl och har den mest sorliga musik på i bakgrunden kommer ångesten. Inte över att jag svikikt mig själv, utan att jag svikit den man som lever med mig och mitt missbruk. Jag hatar honom dom stunderna, hatar att jag måste ta hänsyn. Hatar att jag inte kan dricka för då sårar jag honom.
Vi är starka tillsammans, vi som har trillat dit!
