Söndagsångest
Så här dags på söndageftermiddagen var det dags för ångest. Jag hade kvicknat till efter lördagskvällens ganska häftiga drickande, jag hade vacklat omkring lite för att komma igång. I morgon startade den nya arbetsveckan och det var den jag var rädd för. Jag hade ett bra jobb, jag gillade det, men det ställde stora krav. Jag måste vara skärpt hela dagen, det fanns inte särskilt många tillfällen att slappa. Veckan krävde sitt. Framförallt krävde veckan nykterhet. Det var på den tiden jag inte drack i veckorna utom någon enstaka gång. I stället för att dricka och dämpa min ångest var jag irriterad, ilsken, trött, ledsen, allmänt risig. Jag hade abstinens men var ännu inte medveten om det.
Jag hade inte kommit på att alkoholen kunde ha gjort söndagen en aning lättare åtminstone temporärt. Det var för att dämpa min ångest jag drack, för att göra mig mindre rädd för allt och alla. För att försvinna bort från en ganska trist och enahanda verklighet. Att köpa hem ett par flaskor vin till helgen var en vana, liksom att vardagarna var alkoholfria förutom lättölen till middagen. Så såg det ut på den gamla "goda" tiden då ännu inte alkoholismen hade slagit till med full kraft och börjat styra mitt liv.
Hur skulle jag då kunna ana att jag hade en långvarig alkoholkonsumtion framför mig? En ödesdiger ökande konsumtion som slutade i en ständig promillehalt, sjukdom och hotande död? Jag var fullkomligt trygg i min värld av måttligt drickande, jag märkte inte ens att jag drack på ett glupskt sätt och jag noterade inte att jag till slut drack mer för att nå samma effekt av välbehag. Glaset vin blev två, en halv flaska, hela flaskan och även ett glas av flaska två utan att jag fick några varningstecken. Jag blev lugn och sov bra. Jag hade hittat min medicin mot ångest och oro, jag hade fått lite guldkant på en ensam lördagskväll och jag var aningslös om att jag lekte med någonting som var mycket mycket farligt för mig. Inte för Gun eller Birgitta eller Nina, men för mig. Jag var alkoholist, det kunde jag inte föreställa mig eller misstänka. Att dricka alkohol var farligt för mig och jag var okunnig och naiv.
Jag hade inte kommit på att alkoholen kunde ha gjort söndagen en aning lättare åtminstone temporärt. Det var för att dämpa min ångest jag drack, för att göra mig mindre rädd för allt och alla. För att försvinna bort från en ganska trist och enahanda verklighet. Att köpa hem ett par flaskor vin till helgen var en vana, liksom att vardagarna var alkoholfria förutom lättölen till middagen. Så såg det ut på den gamla "goda" tiden då ännu inte alkoholismen hade slagit till med full kraft och börjat styra mitt liv.
Hur skulle jag då kunna ana att jag hade en långvarig alkoholkonsumtion framför mig? En ödesdiger ökande konsumtion som slutade i en ständig promillehalt, sjukdom och hotande död? Jag var fullkomligt trygg i min värld av måttligt drickande, jag märkte inte ens att jag drack på ett glupskt sätt och jag noterade inte att jag till slut drack mer för att nå samma effekt av välbehag. Glaset vin blev två, en halv flaska, hela flaskan och även ett glas av flaska två utan att jag fick några varningstecken. Jag blev lugn och sov bra. Jag hade hittat min medicin mot ångest och oro, jag hade fått lite guldkant på en ensam lördagskväll och jag var aningslös om att jag lekte med någonting som var mycket mycket farligt för mig. Inte för Gun eller Birgitta eller Nina, men för mig. Jag var alkoholist, det kunde jag inte föreställa mig eller misstänka. Att dricka alkohol var farligt för mig och jag var okunnig och naiv.
Kommentarer
Trackback