© Torrdockan

Länge levde jag på illusionen att alkohol tröstade. Så barnsligt! Men så var det. När något gick mig emot, när allt såg grått ut, allt föreföll meningslöst, då drack jag för att höja min livstemperatur. Det underliga är att det någonsin gick, men det gjorde det. Tidvis. Jag fick lite mod, lite glädje, lite bekymmersfrihet genom alkoholen. Så levde vi lyckliga ett tag, alkoholen och jag. Vi hade vår åratals långa smekmånad och så skulle det väl fortgå trodde jag. Det jag inte förstod var att drogen alkohol är ett lösningsmedel som löser upp allt: relationer, heder, moral, etik, ansvarskänsla, ärlighet, trohet - ja, allt löses upp, pulvriseras, förintas. När jag väl kom upp ur detta pirayabad var jag bara en liten spillra av en människa. Flaskan innehöll ingen tröst längre och hade egentligen aldrig gjort det, fast jag varit för avtrubbad för att ens förstå det.

Tröst och trygghet finns inte i, den finns utanför flaskan, bland människorna, i naturen, under himlens valv, på havets vidd och i den lilla vardagsvärlden med ett gott skratt, en blick av samförstånd, en biljett till nya filmen, en bok i hyllan, en tidning i brevlådan. Småsaker och små saker ger mig tröst och trygghet. De är inte instängda i en flaska! Där finns ingen ersättning för något som saknas mig.