Den befängda idén
Det finns en fullkomligt befängd och dödsdömd idé som dyker upp då och då hos oss alkoholister, kanske hos de flesta av oss. Det är att vi ska kunna dricka lite, lite grand. Eller att vi ska kunna återvända till den första tidens drickande, då alkoholen gav glädje och lättnad. Det är en förvånansvärt livskraftig idé. Den får de mest kloka, sansade av alkoholister att göra försök då och då. Detta slutar naturligtvis med katastrof. En alkoholist som dricker lite, lite grand finns inte. En alkoholist dricker utan hejd och kan inte sitta och sippa lättjefullt på ett litet glas. Det är att utmana ödet och att väcka den vansinniga draken som törstar inne i kroppen. Den måste ha sitt och den ser till att den får sitt. Det rår inget snille i världen på. Alltså måste en alkoholist få bort den förödande och meningslösa idén om att någonsin mer kunna dricka alkohol.
Det är omöjligt för en alkoholist att börja dricka utan att det blir ett dånande återfall, kanske det allra sista som leder till död och/eller vansinne. Det här är inget att leka eller experimentera med. Det finns massor av alkoholister som fallit för sin vansinniga idé och de kan berätta. Andra kan inte förmedla någonting eftersom de dog i sitt återfall. De kom aldrig in i någon gemenskap igen.
Det är lätt att tro att ett återfall skulle vara så skrämmande och avskräckande att ingen vågade försöka. Men nej, det händer trots det ideligen. Alkoholen har en sådan stark dragningskraft att den mänskliga viljan inte rår över den. Hur lång nykterhet alkoholisten än har bakom sig, tycks det inte spela någon roll. Det finns exempel på personer som haft mer än tjugo års nykterhet och ändå tagit återfall. Idén om att vara den ende i världshistorien som lyckas dricka normalt igen tycks vara odödlig hos många alkoholister. Det är inte okunskap eller dumhet som leder till återfall, det är behovets tvång, envishetens hopp och en spelares chansning.
En människa som i åratal vant sig vid att trösta sig med alkohol, kan inte alltid ta motgångar, missmod och svårigheter utan att famla efter sin krycka. I början av min nykterhet var jag så skrämd av vad jag upplevt vid dödens port att rena skräcken avhöll mig från att ens tänka på alkohol. Jag tog in all lärdom och all erfarenhet från gruppen och terapeuterna på behandlingshemmet. Långsamt byggde jag med hjälp av AA:s program och förslag till problemlösning upp försvar och inre styrka. Det tycktes mig som som om det första glaset promenerade själv allt längre och längre bort från mig. Det är en underbar känsla av frihet att inte längre vara fixerad av alkohol. Jag har lärt mig att tänka på ett annat sätt, jag har lärt mig att leva och hantera mina känslor utan att behöva "Statens medicin".
Det är omöjligt för en alkoholist att börja dricka utan att det blir ett dånande återfall, kanske det allra sista som leder till död och/eller vansinne. Det här är inget att leka eller experimentera med. Det finns massor av alkoholister som fallit för sin vansinniga idé och de kan berätta. Andra kan inte förmedla någonting eftersom de dog i sitt återfall. De kom aldrig in i någon gemenskap igen.
Det är lätt att tro att ett återfall skulle vara så skrämmande och avskräckande att ingen vågade försöka. Men nej, det händer trots det ideligen. Alkoholen har en sådan stark dragningskraft att den mänskliga viljan inte rår över den. Hur lång nykterhet alkoholisten än har bakom sig, tycks det inte spela någon roll. Det finns exempel på personer som haft mer än tjugo års nykterhet och ändå tagit återfall. Idén om att vara den ende i världshistorien som lyckas dricka normalt igen tycks vara odödlig hos många alkoholister. Det är inte okunskap eller dumhet som leder till återfall, det är behovets tvång, envishetens hopp och en spelares chansning.
En människa som i åratal vant sig vid att trösta sig med alkohol, kan inte alltid ta motgångar, missmod och svårigheter utan att famla efter sin krycka. I början av min nykterhet var jag så skrämd av vad jag upplevt vid dödens port att rena skräcken avhöll mig från att ens tänka på alkohol. Jag tog in all lärdom och all erfarenhet från gruppen och terapeuterna på behandlingshemmet. Långsamt byggde jag med hjälp av AA:s program och förslag till problemlösning upp försvar och inre styrka. Det tycktes mig som som om det första glaset promenerade själv allt längre och längre bort från mig. Det är en underbar känsla av frihet att inte längre vara fixerad av alkohol. Jag har lärt mig att tänka på ett annat sätt, jag har lärt mig att leva och hantera mina känslor utan att behöva "Statens medicin".
Kommentarer
Trackback