© Torrdockan

För mig känns det viktigt att lokalisera sjukdom och besvär jag drabbas av. Det är lätt att lokalisera de flesta krämpor och sjukdomar. Men var sitter alkoholism? Sista tiden har jag funderat på det. Vilken del av min kropp var mest drabbad av sjukdomen? (Glöm nu inte att jag är utan all medicinsk utbildning, jag för ingen annans talan och jag använder bara min egen erfarenhet av min egen alkoholism som bakgrund till mina funderingar.) När jag hörde talas om konsekvenser av alkoholism tänkte jag förr alltid på leverskador, skrumplever, fel på bukspottskörteln, magsår. Jag visste inga andra konsekvenser. Rökning kunde ge lungcancer, alkohol kunde ge leverskador. Så enkelt var det. Punkt, slut. Jag räknade inte ens med olycksfall och fysiska skador som konsekvenser. Jag hade skygglappar och såg ingenting.

Ingen berättade något eller förklarade. Jag gick i min naiva föreställning att konsekvens av alkohol är leverskador. När husläkaren meddelade att jag hade bra levervärden tog jag det som ett klartecken att dricka vidare, jag till och med ökade min konsumtion i rena lättnaden. Faran var över! Att jag fick andra skador och andra konsekvenser märkte jag inte själv. De kom smygande så sakta och angrep mig tyst på tå och de skrämdes varken med blod eller sår eller smärta. De bara kom och tog över min kropp och mitt sinne. Det fanns mentala konsekvenser som jag inte ens märkte. Själv. Andra kunde nog märka dem, men de fattade inte heller att mitt häftiga humör, min bitterhet, mitt maniska betende, mina humörsvängningar och min uppblossande vrede var konsekvenser av min alkoholism!

Jag brukar likna det vid att mitt blod blev svart, jag möglade inuti. Där själen kunde finnas kändes hopplöshet, ångest, ånger och självömkan. I åratal gödde jag min kropp med alkohol och själen svartnade mer och mer, till slut dog den nästan. Långt senare kom de fysiska konsekvenserna för mig. De var lättare att lägga märke till. Då först blev jag rädd! Att mitt liv kändes meningslöst, tungt och eländigt gjorde mig förbannad, inte rädd. Jag satte det inte i samband med mitt alkoholintag överhuvudtaget. Om jag vetat det jag vet i dag, skulle allt ha blivit annorlunda då? Jag är osäker. Alkoholen gav mig mentala konsekvenser, och den bedövade min förmåga att analysera. Jag blev expert på att bortförklara allting som störde mitt berusade liv. Varje cell i min kropp var angripen och skrek efter alkohol. Jag drunknade och skrek efter mera vatten!

Min alkoholism kunde inte lokaliseras, den fanns överallt i kropp och själ, den var som pest, lämnade inga kroppsdelar och organ intakta. Att tillfriskna från alkoholism är för mig en stor omvälvning som tar tid. Min kropp måste återhämta sig i varje cell, varje blodkropp, varje organ, varje hjärnvindling, varje funktion. Det går inte på en dag eller tusen dagar. Sluta dricka gjorde jag när jag ställde ner mitt sista glas. Då blev jag nykter, men nykter är inte för mig detsamma som frisk. Hela jag, fysiskt och psykiskt måste återskapas och återvända till sitt gamla skick. Det är kanske inte möjligt, men jag känner det angeläget att försöka bli så nära den människa jag en gång var och höll på att utvecklas till, när alkoholen avbröt den naturliga processen och gjorde all positiv utveckling omöjlig.