Det första glaset, vad är det med det?
Självklart är det där svårt att förstå för vanliga människor som kan hantera alkohol och mycket väl kan nöja sig med ett enda glas, sen sätta korken i flaskan och ställa in den i skåpet. Om du inte har problem med spriten kan du märka den här tendensen hos dina törstiga vänner. De får aldrig nog. Det öppnas alltid en flaska till, ingen lämnar bordet förrän alla flaskor är tömda, det blir inte en skvätt kvar. En alkoholist tömmer sitt glas och häller upp mer. En alkoholist vill inte avsluta kvällen utan vill fortsätta till en bar som fortfarande är öppen. Det är en sorglig sanning.
Det låter så enkelt detta: ta inte det första glaset. Men där har vi den så kallade pudelns kärna. Skulle det vara så enkelt som att låta bli det första glaset? Jamen då så! Men med ett slags logisk jävlighet har det första glaset slunkit ner mer som en förströelse, det ska bara bli den här enda drinken eller den här enda ölen. Som alkoholist är jag helt övertygad om det. Jag har bestämt att jag bara ska dricka ett glas. Jag har lovat de andra det. Jag är helt säker på att min vilja styr mitt drickande. Tills glaset är tömt. Då börjar jag famla efter mer. Ett par omgångar till och det är full sving på drickandet och det finns inte en chans att avbryta konsumtionen förrän det går precis som alla andra gånger: slutet är redlös berusning och obehagliga konsekvenser. Alla inälvor genomdränkta med alkohol och en fruktansvärd baksmälla, munnen som en uttorkad öken, strupen som en ut-och-inkrängd igelkott. Och så nya meningslösa löften och beslut: Jag ska aldrig dricka mer.
När det första glaset är tömt glömmer jag alla goda föresatser. Det är skälet till varningen. Ta inte det första glaset. Det är ungefär som att sätta en tändsticka till en krutdurk, det går inte att hejda att det smäller! Som alkoholist har jag äntligen tagit varningen på stort allvar. Jag vet hur det skulle gå om jag tog ett första glas. Jag vill inte, vågar inte försöka, jag vågar inte ens tänka tanken. För en nykter alkoholist går det aldrig mer att ta ett första glas. Det är inte som bantning, det finns inte motsvarigheten till jojo-bantning, att man kan äta gott över helgen och banta i veckorna. Lösningen på alkoholistens problem är total, omutlig nykterhet. Inget första glas alltså.
Är det tråkigt? Nej. Är det svårt? Ibland. Finns det några undantag? Nej. Går det över med tiden? Nej. Kan man dricka lite grand ibland? Nej. Är nykterheten värd priset? Ja. Alltid.
Ta inte det första glaset! Det lär inte bli det sista om du har problem med alkohol.
Ja, så var det och så är det. Det var precis så att jag inte kunde nöja mig med ett glas. Det är precis så, att jag idag vet att jag inte klarar att ta ett enda glas och jag kommer aldrig kunna göra det. Jag har kommit till insikt, jag har förstått hur det ligger till. Får jag in alkohol i mitt system blir det självgående, en slags evighetsmaskin som alltid vill ha mer, mer, mer.... MEN, en sak är viktig att komma ihåg, tycker jag. Man måste passa sig för absoluta sanningar när man har med alkoholister att göra. Jag drack i många år och sköt ifrån mig det som var uppenbart, att jag var beroende, att jag var alkoholist. Ett av argumenten jag använde flitigast i mitt inre resonemang, det pågick många och långa resonemang i min spritindränkta hjärna, var att jag inte var alkoholist eftersom jag kunde sluta. Med kunde sluta menade jag att jag vid en viss grad av berusning la av för kvällen. Jag satte korken i flaskan och övergick till vatten. Sedan levde jag på min berusning den timme eller de timmar som var kvar av kvällen. Mot slutet av min aktiva period kom abstinensen redan under natten, sjöblöta sängkläder och ångest väckte mig vanligtvis runt 0400. Var det helg kunde jag rädda kommande dag med en återställare, var det vardag fick jag bita ihop och hantera ångesten tills eftermiddagen kom. Jag kunde alltså inte sluta, jag måste ha min alkohol förr eller senare, men det faktum att jag inte tömde alla flaskor var beviset för mig att jag inte var alkoholist, PÅ RIKTIGT... Idag tänker jag alltid så här; om man känner på sig att man har ett problem med alkohol, om man tycker man tappar kontrollen, eller dricker för mycket. Då gör man högst sannolikt det. Det handlar inte om hur mycket man dricker, utan vad det man dricker gör med en. Det finns inga skäl i världen att upprätthålla sin relation med alkoholen om man ens börjar fundera kring om den är sund. Börjar alkoholen tillföra något negativt, då är det dags att värdera varför man dricker. Annars är sannolikheten stor att det bara blir värre och svårare att hantera. Och vill/kan man inte upphöra med sin konsumtion, utan söker argument för varför man kan fortsätta dricka, trots att man börjat se negativa konsekvenser. Ja, då är väl det svar nog, då har alkoholen börjat ta för stor plats. Det tar normalt lång tid att utveckla ett alkoholberoende och varningssignaler längs vägen är ofta många. Ta dom på allvar!!!
sant