© Torrdockan

Micke skriver ofta kommentarer till mina inlägg. Här är den senaste. Tänkvärt, eller hur?

Alkoholism som sjukdom är ett intressant ämne tycker jag. Precis som Torrdockan skriver är alkoholism klassat som sjukdom med uppfyllnad av en mängd kriterier, så det faktumet behöver väl inte diskuteras. Däremot kan det vara intressant, tycker jag, att fundera kring vad som omfattas av sjukdomsdefinitionen. Nu är inte jag vare sig terapeut, läkare, psykolog eller i övrigt yrkesmässigt kompetent att framföra några vetenskapligt förankrade synpunkter. Däremot är jag själv alkoholist och har därför funderat mycket kring detta med sjukdomsbegreppet.

Enligt definitionen av alkoholism är detta ett fysiskt och psykiskt beroende av alkohol, en beroendesjukdom alltså. Denna sjukdom får en lång rad negativa effekter för individen. Dels med anledning av den sjukliga fixeringen kring drogen, allt annat blir oväsenligt. Dels ger drogen i sig fysiska och psykiska effekter på hälsan. Det tycker jag är lätt att acceptera. Men när börjar sjukdomen? Börjar den redan innan jag blivit beroende? Har jag en sjukdom som gör att jag häller i mig sådana mängder alkohol att jag utvecklar ett beroende? Innebär sjukdomen att jag väljer att fly livets svårigheter med hjälp av en drog? Eller börjar sjukdomen först när jag etablerat ett beroende? Jag vet inte, jag har såklart inga svar. Men nog är det så att många människor använder alkohol för att hantera stress, ångest, oro, besvikelser och så vidare, utan att bli beroende.

Är dessa människor alkoholister? För min egen personliga del tror jag att det krävs en genetisk disposition för att utveckla ett beroende, det går i alla fall mycket snabbare då än om man inte är "genetiskt känslig". Kombinerar man denna känslighet med en hög konsumtion riskerar man att utveckla ett beroende. För mig är beroendet i sig sjukdomen, det tvångsmässiga beteendet. Det som ledde fram till beroendet har enligt mitt sätt att se på det andra orsaker. För att upprätthålla nykterheten måste man såklart hantera alla faktorer, men om jag inte tillför kroppen alkohol så ligger sjukdomen latent.

Jag tror att det är viktigt att skilja på orsaker till varför man väljer att dricka innan man utvecklat ett beroende och varför man dricker när beroendet väl utvecklats. Inte minst om man ska skapa trovärdighet kring och acceptans för sjukdomsbegreppet hos den stora "massan" av människor. Mycket står att vinna med en sådan acceptans tror jag. Alkoholism är oerhört skamligt. Alkoholist är något man är, inte något "man kan bli". Blir alkoholism accepterat som sjukdom tror jag mycket av skammen försvinner och då kanske fler skulle kunna ta till sig hjälp och få leva nyktra. Men jag menar att det även följer med ett eget ansvar under hela livet. Jag är skyldig att hantera mitt liv på bästa sätt. Det finns nästan alltid ett val.

Före ett beroende är utvecklat har jag valet att hantera mitt liv utan att dränka mina sorger och när jag fått hjälp ut ur beroendets akuta faser har jag åter valet att fortsätta leva nykter. Här står mycket att vinna med en debatt kring alkoholens betydelse i samhället. Idag tycker jag vi är på väg mot ett väldigt alkoholliberalt samhälle. Är det så vi vill ha det? Ju mer accepterat och utbrett användandet av alkohol är, desto fler människor kommer att hamna i svårigheter. Fler kommer att utveckla beroendesjukdomen alkoholism.