© Torrdockan

Jamen titta till höger under Twitter-rutan! Där har jag satt in en ruta så att man kan få texten översatt till en massa språk. Det blir förstås lite fel och konstigheter, men man kanske kan förstå mycket av det internationellt obegripliga språk som vi kallar "ärans och hjältarnas". Jättespännande att se sig översatt - riktigt kul. Särskilt kinesiska. Fråga mig inte hur det här går till, jag begriper inte!

Och tro inte jag är så duktig att jag kan fixa sådana här saker själv - jag kopierar och min insats är att putta in html-koden på rätt plats. Bara det är en bragd tycker jag.

Det tog ett bra tag att labba med kodmallar och annat kryptiskt bakom ridån. Resultatet blev till sist den lilla rutan till höger. Där kan man se mina inlägg på Twitter, bläddra om man vill och koppla på Twitter själv. Avsikten med det här är mest att jag vill visa hur duktig jag är på html, minsann jag kan också! Något annat skäl kan jag just nu inte komma på för inte ens i min vildaste fantasi tror jag att det jag gör för stunden är det minsta intressant för någon levande varelse. Det skulle vara för mamma och pappa då, de var så fascinerade av sitt barn, men de ligger under kyrkogårdsmullen sedan många år. Men jag har nu visat mig själv att jag klarade det! Det var inte alls svårt säger jag med illa dold triumf! Jag tror webben är det slutliga målet för alla egotrippade dårfinkar, inklusive mig!

Html i utskrift - det blir den där lilla rutan till höger. Visst ser det avancerat och malligt ut!
<div style="width:176px;text-align:center"><embed src="http://twitter.com/flash/twitter_badge.swf"  flashvars="color1=0&type=user&id=26236267"  quality="high" width="176" height="176" name="twitter_badge" align="middle" allowScriptAccess="always" wmode="transparent" type="application/x-shockwave-flash" pluginspage="http://www.macromedia.com/go/getflashplayer" /><br><a style="font-size: 10px; color: #000000; text-decoration: none" href="http://twitter.com/Torrdockan">follow Torrdockan at http://twitter.com</a></div>

Just nu studsar jag inför varje nytt matargument - obs inte motargument. Nej, det är mat det handlar om. I morse skulle man låta teet svalna för alltför hett te kan orsaka strupcancer. Jag är storkonsument av te, dricker även det kallnade morgonteet som läsk under dagen. Jag kan inte dricka alltför heta drycker, inte alltför kalla heller. Det rör mig inte om forskningen kommit på samband mellan hett te och cancer. Man kan visst hitta samband mellan allting och någon sjukdom. Dessutom har något snille kommit på att medicinering har att göra med utbildning, dvs högutbildade svenskar får bättre och modernare, även dyrare förmodar jag, mediciner. Fan tro´t, sa Rällingen. Som den stora egofixerade hypokondriker jag är så undersökte jag genast mina mediciner och fann att åtminstone min läkare betraktade mig som värdig att knapra i mig dyr och "fin" medicin.

Märit Paulsson menar att vi inte alls ska äta ekologisk mat. Den tar dubbelt så stor yta som växter odlade på vanligt sätt med bekämpningsmedel. Bra, jag har aldrig fallit för ekologiska maten för jag tycker den är för dyr i jämförelse. Nu fick jag en smula bättre samvete.

Finanskrisen drabbar nu rosenodlare i Tanzania för Europa och USA drar ned på rosenuppvaktningen. Inte ens sossarnas ivriga rosendyrkan tycks ha hjälpt. Kanske det är lika onödigt att odla rosor som att odla ekologiskt. Den bördiga jorden borde kunna användas till något bättre, kanske säd. Först nu slog det mig att de vackra raka rosorna flygs hit från Afrika. Det kanske inte är miljövänligt med alla dessa rosor fraktandes hit och dit över klotet för att inte tala om kiwi och meloner som kommer från andra världsdelar. Flygbränsle är inte mer miljövänligt än annat bränsle.

Och vad har jämlikhet att göra med bolagsstyrelser? Ny kampanj för att få fler kvinnor i bolagsstyrelser är på g. Vad är det för lyxproblem? Så länge inte kvinnor har lika lön för samma arbete och fungerar som städerskor hemma och kaffekokerskor på jobbet, är snacket om bolagsstyrelser som en utopi. Vi har importerat hedersvåld till denna frihetens stamort på jorden, så länge det betraktas med överseende är all påklistrad jämlikhetssträvan som julgransglitter. Förresten, Wanja sitter ju i 22 styrelser, hon kan väl ta några till så blir det bättre balans. Just när hon har dabbat sig så monstruöst så känns det en smula löjligt att kräva fler kvinnor till bolagsstyrelser. Fler kapabla hederliga människor med sunt förnuft och ansvar borde vara kravet.

Jag blev djupt nedstämd i dag. Nu är det knappt jag vågar skriva om det för det kan så lätt missförstås. Jag mötte en djupt beslöjad kvinna i gallerian. Hon hade en svart slöja som dolde allt utom ögonen, inte en skymt av ansiktet syntes. Hon var ung och hade med sig några småbarn och hon talade en klar och tydlig svenska utan brytning. Jag reagerade med sorg, att någon inte får eller vill visa sitt ansikte för andra människor tolkar jag som en obegriplig handling, en rädsla eller ofrihet eller bådadera. Jag förstår det helt enkelt inte. Jag kände mig också bestört över att möta någon som inte kunde visa ett leende eller ge sig tillkänna. Som om hon vore omgiven av fiender eller lystna galningar. För mig som tycker det är självklart med ansiktets minspel som ackompanjemang till det man säger eller hör, känns det skrämmande. Vad är det som finns bakom beslutet att inte visa sitt ansikte i vårt öppna, fria, demokratiska samhälle?

Vad kommer härnäst? Synd att jag inte har min mailväxling med F kvar från 90-talet, då vi diskuterade vad som skulle komma härnäst i bloggosfären. Det var just när bloggen hade tagit fart, det hette blygsamt dagbok först och min startade för evigheter sen, men lades ner för vem orkar skriva varje dag? Eller ens varannan. Det hände inte så mycket heller så det blev knepigt. Nu detta twittrande. 140 tecken har man till förfogande med mellanslag inräknade och det är en utmaning i sig att få till det man vill säga utan att överskrida det antalet. Min erfarenhet av nymodigheter är att de har sin begränsade tid. Mycket få överlever en längre tid. Eller är det någon som såg en massa inliners när det var barmark sist? Eller vindsurfare i somras? Jag tror att bloggen höll på att dö eller tyna bort. Det gällde att hitta på något nytt.

Även om en massa människor tycker det är roligt att berätta en massa strunt, så är det få som orkar läsa. För dem som måste hålla sig i rampljuset är förstås twittrande en bra sak. Det tar inte lång tid, det är ett ständigt rop på uppmärksamhet och bekräftelse, det är ett sätt att få ut sitt namn på dagliga nyhetssidor, för till dem kan man räkna Twitter. Hur länge orkar publiken? För det är alltid den som bestämmer. Och vad ska komma härnäst? Man kan alltid spekulera. Kanske en evigt lysande skylt skylt med Jag finns inte på webben. Det är originellt tillräckligt.

Inför min resa har jag tagit några vaccinationer, det är skönt att kunna känna sig lugn. Jag har hämtat ut mediciner så att jag inte står utan i främmande land. Och jag har varit på ett möte. Det bästa immunförsvaret mot min sjukdom alkoholism är ett AA-möte, det är lika viktigt eller ännu viktigare än alla sprutor. Bryter den sjukdomen ut igen, då är jag hjälplöst förlorad, då hjälper inget gammaglobulin eller häxsalva! Det är det viktigaste av allt: att vara nykter. Det är grunden för ett bra liv, en god tillvaro. Utan den - ingenting.

Nu är jag bra förberedd, jag stärkte mitt immunförtsvar i dag, en lunchtimme fylld av styrka och mod, friskförklaringar och sjukdomsbilder, av kloka ord och roliga ord, av gemenskap och värme men också med tvekan och ånger. Uppriktiga människors goda föresatser och ljusa framtidstro. Det ger styrka, det!

Vi ses snart igen!

Så fick vi då snö sent omsider här i Stockholm. Jag tycker det är i senaste laget, nu vill jag ha vår. När Vasaloppet är kört då är det dags för vår! Jag reser bort ett tag, inte för snöns skull, men för luftens. Jag behöver andas varm, torr luft, för kall fukt är det värsta för mina luftrör. En vinter i Egypten borde jag ha, ett beduintält i öknen kanske vore det bästa. Jag har faktiskt letat efter ett vinterboende vid Röda havet, men det är svårt att lämna Sverige. Jag har inte alls längtan efter att bo i värmen. Det är för svettigt mestadels och så lätt att ta till drinkar! Nu åker jag snart iväg ett tag och hoppas att våren snabbar på. Det finns inget bättre än blåsippsdags! Och sen är det rutschkana ner till sommaren!

Österländsk visdom (jag tror indisk) säger att det är omöjligt att stiga ner två gånger i samma flod. Det är inte samma vatten bland annat. Tiden har den egenskapen att tyst och stilla i takt med minuter och sekunder flyta förbi och förändra allting. Också människorna. Jag märker det särskilt väl i min nykterhet att jag förändras. Jag är inte samma människa som då jag drack, inte samma människa som under mitt första eller andra år i nykterhet. Jag är inte samma människa som i går eller förrgår, i morgon är jag förändrad. Allt sker tyst och stilla, lika lugnt som väggklockans tickande. Något händer med det yttre och med det inre.

Den största välsignelsen med min nykterhet är att jag fått sinnesro. Jag visste inte vad det var, jag hade myror i kroppen, jag kunde inte vänta, jag hade inget tålamod. Jag var alltid på språng, alltid på väg, alltid beredd att antingen fly eller kasta mig in i något nytt. Min otålighet märktes, jag spred oro och disharmoni omkring mig. Jag tog för snabba beslut, kom med oöverlagda löften och förslag, avslutade och påbörjade, var alltid på vakt och alltid uppmärksam på signaler från omgivningen. Ändå märkligt innesluten i mig själv som i en glaskupa.

Jag försökte ringa till Kristina Lugn i dag, hon ska ha ett program igen där lyssnarna ställer sina frågor, men jag kom inte fram. Halva riket ringer väl och försöker få tala in meddelanden. Om någon annan vill försöka är numret 08-22 45 00. Det är Sveriges Radio som ordnar det och programmet ska gå i sommar. Det var mycket fint att lyssna till förra omgången,

Ingen sprit efter klockan 3 på morgonen har nu myndigheterna kommit fram till. De allra flesta människor har redan kommit fram till det, men det fanns väl några snobbar som försökte få Sverige att verka kontinentalt! Det blir snart omöjligt i Sverige att ta sig ett stärkande järn sådär framåt femtiden - om man inte har något hemma förstås. Det där drabbar inte särskilt många, eftersom de allra flesta har lagt sig att sussa på örat vid det laget, bakrusiga eller ej, men då sover folk som tycker att morgondagen är värd att rädda.

Jag skulle vilja påstå att den som söker efter en drink efter klockan tre är alkis eller på god väg att bli det. Det finns nämligen inget vettigt skäl att dricka vid det klockslaget. Festen är sedan länge över, det sprudlar inte några spirituella samtal, ingen orkar flirta, allt är bara en håglös väntan på att det ska bli morgon och man ska få morgontidning och kaffe! I vems intresse har det varit att få servera sprit efter klockan 3 på natten? I stupfulla gästers plus barägares?

När bestämmelsen om indragen utskänkningstid trätt i kraft kan den som känner suget se sig själv i spegeln och säga: Jag behöver dricka klockan tre på morgonen, jag är alltså alkis! Jag behöver ingen drink, jag behöver hjälp!

Det är Dan Anderssons text som beskriver svensk landsbygd och svensk mentalitet så träffande. Trots att vi buntar ihop oss i storstäder, sitter vi och trycker i singelbostäder och har mil efter mil mellan dörrarna till grannen. Vi är flest singlar i världen här i Stockholm, ingen annanstans bor folk så mycket för sig själva och isolerar sig mer eller mindre frivilligt från andra. Det är inte automatiskt synd om oss singlar, vi är inte alls beklagansvärda om vi inte själva beklagar oss, så ryck inte ut med hjälpinsatser. Jag bara konstaterar detta underliga inhemska fenomen: att vi lever isolerade från varandra, Dan Anderssons text gäller än i dag.

Ordet ensam har för många en tragisk klang, så tragisk att det numera byts ut mot ordet själv. Det låter kanske inte så ensamt. Jag bor själv, jag reste själv, jag firade nyår själv. Själv är mer sällskap än ensam. så är det nog. Barn är ofta rädda för att vara ensamma, de har svårt för det ordet och säger ofta fel: emsam. Kanske är man mindre ensam om man är emsam.

För mig är inte ensamheten skrämmande, det var längesen jag led av att vara ensam. Jag har alltid något att syssla med, något att planera, att se fram mot, att vänta på. Jag tycker det är skönt att vara ensam om jag har det bekvämt och vad har en nutida människa att klaga på? Vi är omgivna av hjälpmedel som ger oss kontakt med yttervärlden, telefon, radio, tv, internet, tidningar. Det är inte längre mil efter mil till andra levande varelser. Det är bara några knapptryck.  Men det är inte därför vi lever singelliv, före knapparnas tid var det likadant. Människor satt ensamma i sina stugor och glodde envist utåt vägen för att se om det kom någon. Varje landstrykare och vandringsman var välkommen för då fick man veta vad som hänt i världen. Det kunde vara värt en smörgås. 

Alla dessa nutida singlar som sitter och bloggar och redogör varje tanke, minsta impuls, varje måltid eller klädesplagg - hur skulle de klara sig utan den kontakten? De flesta har inte ens sett rimfrostrosor, de vackra mönster, skogar och djungler som bildas på fönsterrutor vintertid, men som fattas på välisolerade treglasfönster. De har kanske aldrig behövt andas på rutan och gnida med tröjärmen för att få en glugg att kika igenom för att se vem som kommer lufsande uppför backen med byskvaller och världsnyheter i bagaget. Ändå är det mil efter mil mellan lador och människor...

Ibland försöker jag hitta ett ord som täcker en hel känsla eller egenskap eller någon företeelse. I morse försökte jag hitta ordet, ett enda ord att beskriva min nykterhet med. Till slut fastnade jag för ordet frihet. Min befrielse från alkoholtvånget är just frihet. Att göra sig av med en vana, ett behov, en last - det är frihet. Underligt nog färgas allt av den känslan. Friheten sprider sig till alla områden. Allt som rör behov och tvingande beroende är brist på frihet, totalt slaveri. Nu är jag fri. Det finns annat som jag är beroende av, kanske ligger det i min natur att jag blir beroende, att jag inte kan avstå. Så länge det beroendet inte plågar mig är jag ändå inte frihetsberövad. Allt jag kan välja eller välja bort innehåller frihet. Alkoholen lät mig aldrig välja. Jag gick i bojor, Jag hade snitslad bana till Systemet. Jag var helt upptagen med att planera mitt drickande och att räkna ut hur jag skulle kunna skaffa alkohol och att få den att räcka till nästa öppettid. Frihet är ett bra ord, det täcker mitt liv som nykter alkoholist. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna slå mig fri från alkoholismen. Jag är inte botad, det går inte att bli botad från denna sjukdom, men jag håller den i schack, jag har den under ett slags kontroll, jag har erkänt den, hanterat den, jag vågar vara ärlig, jag vågar vara rädd, ensam och ledsen utan att bedöva mig med alkohol. Jag vågar vara fri.

Vasaloppet dånade i mitt barndomshem. Pappa satt som klistrad första söndagen i mars och jag hörde på avstånd hur de slet i spåret. Den söndagen kunde det börja droppa från istapparna längs taket. Det var dagsmeja. Det första tecknet på att vintern var på tillbakamarsch och jag såg bilden av Elsa Beskows Gumman Tö framför mig. Det skulle bli vår, vintern var bruten, nu var det redan ljusare och isarna skulle gå upp, drivorna krympa och rinna bort. Jag var i dag på AA-möte och firade ett femtonårsjubileum och två ettårsjubileer! Vasaloppet kom i skymundan men när jag blev påmind om det, mindes jag pappa. Han kunde alla segrare från första loppet och framåt, han kunde tider och målgång och näranog kranskullans namn. Själv var han en ivrig längdåkare, säkert snabb i unga dagar, och han åkte skidor långt upp i åren.

Ja, nu är det vår, åtminstone är den i faggorna. Skönt, jag har saknat ljuset.