© Torrdockan

Vasaloppet dånade i mitt barndomshem. Pappa satt som klistrad första söndagen i mars och jag hörde på avstånd hur de slet i spåret. Den söndagen kunde det börja droppa från istapparna längs taket. Det var dagsmeja. Det första tecknet på att vintern var på tillbakamarsch och jag såg bilden av Elsa Beskows Gumman Tö framför mig. Det skulle bli vår, vintern var bruten, nu var det redan ljusare och isarna skulle gå upp, drivorna krympa och rinna bort. Jag var i dag på AA-möte och firade ett femtonårsjubileum och två ettårsjubileer! Vasaloppet kom i skymundan men när jag blev påmind om det, mindes jag pappa. Han kunde alla segrare från första loppet och framåt, han kunde tider och målgång och näranog kranskullans namn. Själv var han en ivrig längdåkare, säkert snabb i unga dagar, och han åkte skidor långt upp i åren.

Ja, nu är det vår, åtminstone är den i faggorna. Skönt, jag har saknat ljuset.