© Torrdockan

Österländsk visdom (jag tror indisk) säger att det är omöjligt att stiga ner två gånger i samma flod. Det är inte samma vatten bland annat. Tiden har den egenskapen att tyst och stilla i takt med minuter och sekunder flyta förbi och förändra allting. Också människorna. Jag märker det särskilt väl i min nykterhet att jag förändras. Jag är inte samma människa som då jag drack, inte samma människa som under mitt första eller andra år i nykterhet. Jag är inte samma människa som i går eller förrgår, i morgon är jag förändrad. Allt sker tyst och stilla, lika lugnt som väggklockans tickande. Något händer med det yttre och med det inre.

Den största välsignelsen med min nykterhet är att jag fått sinnesro. Jag visste inte vad det var, jag hade myror i kroppen, jag kunde inte vänta, jag hade inget tålamod. Jag var alltid på språng, alltid på väg, alltid beredd att antingen fly eller kasta mig in i något nytt. Min otålighet märktes, jag spred oro och disharmoni omkring mig. Jag tog för snabba beslut, kom med oöverlagda löften och förslag, avslutade och påbörjade, var alltid på vakt och alltid uppmärksam på signaler från omgivningen. Ändå märkligt innesluten i mig själv som i en glaskupa.

Jag försökte ringa till Kristina Lugn i dag, hon ska ha ett program igen där lyssnarna ställer sina frågor, men jag kom inte fram. Halva riket ringer väl och försöker få tala in meddelanden. Om någon annan vill försöka är numret 08-22 45 00. Det är Sveriges Radio som ordnar det och programmet ska gå i sommar. Det var mycket fint att lyssna till förra omgången,