© Torrdockan

Lämna aldrig en berusad kompis, det borde vara en omutlig regel, ändå fungerar det inte. Det är livsfarligt att lämna en berusad kompis, eftersom vad som helst kan hända en ensam full människa: drunkning, att bli överkörd, misshandlad, kvävd av sina egna spyor, rånad, mördad, skändad, oförklarligt för alltid försvunnen. Det händer ideligen. Det är ett glatt stojigt gäng som har haft kul hela kvällen. Nu är det dags att bryta upp. Det är alltid någon som vill fortsätta, som inte fått nog, måste ha mer att dricka för att förlänga festen. Det är då kompisarna sätts på prov.

Nej, det är inte kul att hålla sig uppe och ha en vinglig skrålande fylltratt att leda hem, särskilt inte om man är väldigt rund under fötterna själv. Det är många som tröttnat och dagen därpå insett att det var sista gången de såg kompisen i livet. Eller att de nästa dag måste besöka vännen som ligger misshandlad i koma på sjukhus.

Sann historia: Mats och hans kompisar hade varit ute och ätit middag i staden där de skulle tillbringa sina sista semesterdagar för att handla presenter och titta på utställningar. Mats två kompisar hade turats om att köra hela dagen och var trötta. Mats hade fortfarande energi kvar och kände inte för att gå tillbaka till hotellet. Klockan var omkring två på natten när de skildes åt i ett turistområde med caféer, barer och butiker. Mats ville ta en sista öl och lovade att vara tillbaka inom en halvtimme. Men han kom inte tillbaka och kompisarna blev oroliga. Dagen därpå hade han heller inte dykt upp och de ringde polisen.

Mats fanns på ett sjukhus och han var redan död. Hans svåra skallskador var orsakade av våld men vad som hänt är för alltid ouppklarat. Det är lätt att vara efterklok. Hade kompisarna övertalat honom att följa med hem eller stannat kvar tills han fått i sig den där sista ölen, så hade han varit vid liv i dag. Hade han själv haft vett att inse att kvällen var slut, det var dags att sova, hade han också varit vid liv i dag. Ingen kan lastas för vad som hände, det är inte vänners plikt att fungera dadda åt fullvuxna kompisar, men om det varit en oskriven hederskod att man aldrig lämnar en kompis ensam, särskilt inte en berusad, så hade detta inte hänt. Så, svik aldrig en kompis!

Ordet torralkis står inte i någon ordlista, det är ett ord som används inom alkoholistkretsar liksom ordet torrfylla. Jag kan inte exakt ordens betydelse, jag tolkar dem kanske på mitt eget sätt. En torralkis brukar man kunna kalla en tablettmissbrukare, medicinen har en liknande effekt som alkohol. Jag lägger in en annan innebörd som kanske också finns. För mig är en torralkis en person som har alkoholisters vanliga beteende och sinnesstämningar. Det kan vara den där hetsporren på jobbet som inte tål det minsta motstånd, han har rätt, han vet bäst, han går hur långt som helst för att bevisa att han vet bäst! Han är irriterad, förbannad för småsaker, han visar sitt missnöje tydligt och han skäller ut folk eller pratar skit bakom ryggen på dem. Han uttalar sig gärna smått föraktfullt om olika arbetskamrater som inte kan gå igenom det nålsöga han har konstruerat. Det är en ganska obehaglig person alltså. Han har ofta lite makt också och det gör honom oantastlig. Jag brukar tänka i smyg numera att där har vi nog en med alkoholproblem. Abstinensen svallar i hans kropp och det blir säkert en sväng till Systemet direkt efter jobbet. Jag minns hur bråttom jag själv hade hem till flaskan.

Hemma är torralkisen en irriterad och grälsjuk person tills den första ölen slunkit ner. Irritation och ilska är ett ganska säkert tecken på att det inte står riktigt bra till. Självklart finns det människor som är arga och retliga utan att vara alkisar, men det är en speciell sorts vantrivsel som en alkoholist ger uttryck för. Anhöriga känner igen signalerna. Det är ingen tvekan om saken. Ge farsan en öl! Har någon upplevt det där antingen själv eller hos en anhörig är det enkelt att tolka tecknen utanför hemmet också, på jobbet till exempel. En van medberoende har glasklar uppmärksamhet och ser tecknen direkt. En annan sak som väcker misstänksamhet hos personer med erfarenhet av alkoholister eller egen alkoholism är när någon säger sig ta en vit vecka. Hm, jag skulle akta mig för att säga det med den kunskap jag nu har. Det är ungefär som att säga rakt ut att man har problem med alkoholen. Så öppet brukar ingen tala som sitt beroende, men att ta en vit vecka är en kod som verkar oskyldig men som avslöjar en hel del...

Det finns en fullkomligt befängd och dödsdömd idé som dyker upp då och då hos oss alkoholister, kanske hos de flesta av oss. Det är att vi ska kunna dricka lite, lite grand. Eller att vi ska kunna återvända till den första tidens drickande, då alkoholen gav glädje och lättnad. Det är en förvånansvärt livskraftig idé. Den får de mest kloka, sansade av alkoholister att göra försök då och då. Detta slutar naturligtvis med katastrof. En alkoholist som dricker lite, lite grand finns inte. En alkoholist dricker utan hejd och kan inte sitta och sippa lättjefullt på ett litet glas. Det är att utmana ödet och att väcka den vansinniga draken som törstar inne i kroppen. Den måste ha sitt och den ser till att den får sitt. Det rår inget snille i världen på. Alltså måste en alkoholist få bort den förödande och meningslösa idén om att någonsin mer kunna dricka alkohol.

Det är omöjligt för en alkoholist att börja dricka utan att det blir ett dånande återfall, kanske det allra sista som leder till död och/eller vansinne. Det här är inget att leka eller experimentera med. Det finns massor av alkoholister som fallit för sin vansinniga idé och de kan berätta. Andra kan inte förmedla någonting eftersom de dog i sitt återfall. De kom aldrig in i någon gemenskap igen.

Det är lätt att tro att ett återfall skulle vara så skrämmande och avskräckande att ingen vågade försöka. Men nej, det händer trots det ideligen. Alkoholen har en sådan stark dragningskraft att den mänskliga viljan inte rår över den. Hur lång nykterhet alkoholisten än har bakom sig, tycks det inte spela någon roll. Det finns exempel på personer som haft mer än tjugo års nykterhet och ändå tagit återfall. Idén om att vara den ende i världshistorien som lyckas dricka normalt igen tycks vara odödlig hos många alkoholister. Det är inte okunskap eller dumhet som leder till återfall, det är behovets tvång, envishetens hopp och en spelares chansning.

En människa som i åratal vant sig vid att trösta sig med alkohol, kan inte alltid ta motgångar, missmod och svårigheter utan att famla efter sin krycka. I början av min nykterhet var jag så skrämd av vad jag upplevt vid dödens port att rena skräcken avhöll mig från att ens tänka på alkohol. Jag tog in all lärdom och all erfarenhet från gruppen och terapeuterna på behandlingshemmet. Långsamt byggde jag med hjälp av AA:s program och förslag till problemlösning upp försvar och inre styrka. Det tycktes mig som som om det första glaset promenerade själv allt längre och längre bort från mig. Det är en underbar känsla av frihet att inte längre vara fixerad av alkohol. Jag har lärt mig att tänka på ett annat sätt, jag har lärt mig att leva och hantera mina känslor utan att behöva "Statens medicin".

Eftersom jag inte kunde hantera mitt liv där jag satt bland mina urdruckna tomglas och ingen annan människa kunde hjälpa mig med det, blev jag nödd att söka hjälp på annat håll. Jag kunde inte fortsätta i mina gamla fotspår, de ledde till graven, och mitt totala misslyckande med att regissera livsprojektet var det ingen mening att ta upp på nytt. Jag blev tvungen att vända mig till annat håll. Jag insåg att jag måste göra något åt den gamla människotrasan annars skulle fiaskot upprepas intill tids ände. Jag hade underkänts som organisatör - åtminstone av större projekt som levnadsförlopp. Småsaker som att borsta tänderna och betala hyran kunde jag möjligen klara, men för övrigt var det bäst att låta någon annan ta rodret. Jag tog beslutet att överlämna det hela till en yttre kraft, vad eller vem behövde jag inte specifiera. En del människor väljer att vända sig till den kristne guden eller någon annan gud, jag kunde inte helhjärtat väcka upp min barnatro. Det kändes inte äkta.

Andlighet är inte detsamma som religiositet. Religiösa människor har ett andligt liv, människor med ett andligt liv behöver inte nödvändigtvis vara religiösa. Jag överlåter åt var och en att ta ställning till livsgåtorna, ingen kan bevisa sina teorier och gåtorna förblir olösta medan vi är i detta liv. De som tror annat och försöker pådyvla andra sin övertygelse kan aldrig vinna framgång. Våld ger inga frivilliga anhängare - våld har ingen plats i ett andligt liv.

Vad är då ett andligt liv? Jag ger min tolkning eftersom det är den enda jag har mandat att framföra. Det är klokt att påminna sig att allt vad en människa framför som åsikt, tyckande eller övertygelse är just detta: en enda människas uppfattning. Och denna blogg är min plats att framföra den, min egen Speaker´s corner i rymden. Andligt liv enligt min uppfattning är att låta det vardagliga och kommersiella vika undan (inte upphöra) och ge plats åt stilla stunder av eftertanke, begrundan och värdering. En del kallar det meditation. För mig är det att flytta fokus från jagets egoistiska centrering över till omvärlden, uppleva sig delaktig i ett gigantiskt sammanhang utan gränser, försöka bereda plats i sitt hjärta för goda känslor, fylla sin hjärna med goda tankar och låta sig vaggas till ro i den lugna förvissningen att det finns en yttre kraft som välvilligt kommer att ta uppgiften som regissör och organisatör på djupaste allvar. Det enda jag behöver göra är att överlämna rodret och njuta av den sinnesro det ger att inte behöva styra sig själv och världen runt omkring. Inse att den egna överblicken är begränsad, fångad som den är i grodperspektiv. Det kommer att bli en bättre planering med den yttre kraftens överblick och erfarenhet.

Mitt resultatlösa kommando och min strävan att organisera och styra, ledde till kaos och förvirring. Alkoholen blev min flykt från den verklighet jag inte kunde hantera. Den tog över mitt liv och gjorde allt ännu mer tilltrasslat. Nu var jag vid vändpunkten. Det fanns ingen tvekan om det. Jag var tvungen att bygga upp mitt liv på nytt och det fick inte bli på ruinerna av mitt gamla liv. Allt skulle då fortsätta som förut efter ett tag. Jag gjorde mig beredd att förändra mig själv, göra en inventering av mina förvirrade tankar, ouppfyllda drömmar och upplevda oförrätter. Sen kunde jag bygga upp mig själv och mitt liv igen. Det var inte ett jobb jag kunde utföra själv utan hjälp. Jag behövde vägledning. Det första jag behövde göra var att hålla mig nykter. Hur skulle det gå till? Jag hade gjort mängder av försök, men misslyckades ständigt efter en tid. Till slut hittade jag en lösning på problemet.

PS (Detta är det första inlägget i en serie som inte kommer att publiceras i obruten helhet, andra inlägg kommer att bryta serien. Jag räknar med att det kommer att ta lång tid innan jag analyserat och inventerat vad begreppet  Ett andligt liv betyder för mig.)

Är jag alltid glad? Nej, nej, nej. Långt därifrån. Jag är nykter och har många olika sinnesstämningar som jag kan hantera på ett lugnt och värdigt sätt. Det kunde jag inte förr. Jag var gladare än glad och ledsnare än ledsen. Det fanns ingen hejd på mig. Jag rusade iväg och tog beslut på en sekund, jag blev arg och började skrika, jag skrev brev i ilska, jag surade och jag klarade inte av starka känslor för dem måste jag dämpa med alkohol. En del dråpslag fällde mig totalt till marken och jag ville bara dö. Eller åtminstone supa till. Jag var fylld av självömkan.

Jag får mina råsopar nu också. Underligt nog är jag lugn för det mesta. Någon enstaka gång känner jag hur jag hamnar på minus 14° - minst. Att ta det lugnt var ingenting för mig, men jag har lärt mig. Jag tänker innan jag talar, jag funderar innan jag tar beslut, jag är inte så överkänslig längre och jag tror inte att det är nödvändigt att alla tycker om mig. Jag är så vänlig och trevlig jag kan, duger inte det så är det inte mycket att göra åt saken. Alla behöver inte tycka om mig. Det som jag tyckte var oerhört viktigt förut.

Jag har haft en lite trist helg. Jag har inte varit så uppsluppen precis. Tankarna har snurrat och jag har känt mig rastlös. Ett livsfarligt tillstånd för mig förut. Nu kan jag ta det på ett annat sätt. Jag behöver inte något att dricka, som jag kände behov av förut när allt inte var så lustigt. Det blev aldrig lustigare av att dricka, men det kom jag inte ihåg från gång till gång. Alkohol var en medicin som jag tyckte hjälpte mot allt och den självmedicineringen höll på att kosta mig livet.

En ny vecka börjar i morgon. Jag ska starta min vecka med ett blodprov på vårdcentralen, sen blir det lunchmöte på AA och sen blir det jobb vid datorn till kvällen. Nej, jag var inte så glad i helgen, men det gör ingenting. Jag behöver inte alltid vara glad. Huvudsaken är att jag är nykter. Det räcker.

Så skulle sagan sluta, så var det för alla prinsessorna: Snövit, Askungen och Törnrosa. Självklart. Alla noveller hakade på och flickböckerna och Mitt livs novell. Blev det inte så, var det fel på sagan. Och naturligtvis blev det inte så. Lycka är korta glimtar, inte ett statiskt tillstånd. Föreställningen sitter djupt rotad. Fortfarande har jag kanske någon idé som fladdrar till ibland om den där märkliga "lyckan". Men jag har blivit bekvämare med åren och bläddrar fram en bok ur hyllan, kryper upp i älsklingsfåtöljen insvept i en pläd och mår fruktansvärt bra. Tycker jag är mycket nära det svårfångade begreppet lycka men med enkla medel. Jag behöver ingen galaföreställning, jag kan nöja mig med en favoritfilm på teve.

Min nyvunna sinnesro gör att jag kan stanna i nuet även om det har gråtoner. Jag längtar inte bort, flyr inte till någon drömvärld och måste nödvändigtvis inte "roas". Förr hände allt någon annanstans och min panik över att "inte vara där" var påtaglig. Den så kallade lyckan är kanske betydligt vardagligare än jag någonsin föreställt mig. Enkla saker gör mig faktiskt lycklig och det som skrämde mig förut - vardagen utan fest och skoj - känns lugn, trygg och rofylld. Kanske det är precis vad jag gör nu med enkla medel: "lever lycklig i alla mina dar".

Länge levde jag på illusionen att alkohol tröstade. Så barnsligt! Men så var det. När något gick mig emot, när allt såg grått ut, allt föreföll meningslöst, då drack jag för att höja min livstemperatur. Det underliga är att det någonsin gick, men det gjorde det. Tidvis. Jag fick lite mod, lite glädje, lite bekymmersfrihet genom alkoholen. Så levde vi lyckliga ett tag, alkoholen och jag. Vi hade vår åratals långa smekmånad och så skulle det väl fortgå trodde jag. Det jag inte förstod var att drogen alkohol är ett lösningsmedel som löser upp allt: relationer, heder, moral, etik, ansvarskänsla, ärlighet, trohet - ja, allt löses upp, pulvriseras, förintas. När jag väl kom upp ur detta pirayabad var jag bara en liten spillra av en människa. Flaskan innehöll ingen tröst längre och hade egentligen aldrig gjort det, fast jag varit för avtrubbad för att ens förstå det.

Tröst och trygghet finns inte i, den finns utanför flaskan, bland människorna, i naturen, under himlens valv, på havets vidd och i den lilla vardagsvärlden med ett gott skratt, en blick av samförstånd, en biljett till nya filmen, en bok i hyllan, en tidning i brevlådan. Småsaker och små saker ger mig tröst och trygghet. De är inte instängda i en flaska! Där finns ingen ersättning för något som saknas mig.

Så här ser insidan ut på en tvättäkta alkis. Allt utrymme är upptaget av alkohol. Planer för att köpa, gömma, hämta hem. tanka, dricka, smussla, skapa tillfällen att dricka, smyga undan, ta en drink, smussla med fickplunta, leta, låna, stjäla eller tillverka sprit. Det finns ingen plats för något annat. Alla relationer är bortstädade, jobb, vänner, släkt, familj är borta från hyllorna och kvar finns bara sprit. Här är det kanske ganska fina sorter på hyllorna, men en del har utrymmet fyllt av hembränt. Det skvalpar när de går. Städar man bort flaskorna blir det tomrum, ett ekande tomrum. Det ska fyllas med normala saker: ärlighet, förstånd, sinnesro. mod och goda tankar. Det går men kan ta sin tid. Det är ingen idé för andra att plocka i hyllorna, det är ägaren själv som måste städa.

Rubriken betyder ingenting, jag bara skrev så. Jag var ute på sightseeing i bloggosfären efter att ha hört ett program på P1 och jag hittade bloggen som en som var med i programmet skriver. Bloggen ligger i topp i besöksstatistik och läses av en massa tonårstjejer som vill ut och bli lika fria som andra runt Stockholms inneställen. Tja, om man inte har någon väninna att sladdra med kan man väl både skriva och läsa bloggar av det slaget. För mig blev det lite vemodigt, sorgset på något sätt. Jag vill inte veta det jag fick veta, inte se det jag såg. Jag följde en snitslad bana med länkar till andra bloggar som handlade om fylla, spyor, fest, knull, skor, mode, glitter.

Jag blev nedslagen. Kan det vara så där? Är tonårslivet en stor barrunda? Jag blir inte indignerad, jag blir ledsen. Det är så mycket som ska påbörjas, förberedas, mogna i tonåren, livet i fortsättningen handlar väldigt lite om en ytlig glittervärld. Kanske man ska bli chockerad över språket - jag blir inte det, jag blir bara ledsen över torftigt, slarvigt språk och jag blir ledsen över det tomma ytliga liv som de goda tonåren innehåller för en del tjejer. Hon som är en bra bit över 20 och fortfarande lever kvar i föreställningsvärlden Stureplan borde närmast vara skrämmande exempel för de yngre, inte idol. Bäst-före-datum är sedan länge överskridet.

Det är så ytligt och falskt, ett desperat jagande efter kickar. Kanske det var så tonårstiden var, jag har nog glömt. Generationsklyftan känns som ett ginnungagap. Jag bestämmer mig för att jag inte begriper någonting, är insnöad fossil och borde gå en verklighetskurs. Finns det något litet reservat där man kan få sitta insvept i sina illusioner?

Det enda du behöver göra när allt har rasat samman, när du knappt orkar komma upp på morgonen, när du inte kan tänka på annat än hur pengarna ska räcka till mer alkohol, hur du ska planera, fixa, smussla, när du inte kan avstå en endaste dag från alkohol utom med sammanbiten beslutsamhet (och den räcker aldrig till läggdags). när ångesten stormar genom din stackars kropp så att det bara finns en medicin och den finns på Systemet - då ska du räcka ut en hand för att få hjälp. Inte till vem som helst, utan till en annan alkoholist, en som lever i nykterhet. En som förstår vad du pratar om och kan berätta hur han eller hon har gjort för att komma ut ur alkoholfällan. Sök på webben efter AA, ring, gå på möte, ta tag i de händer som finns där. Ensam är inte stark. Gemenskapen ger stadga, trygghet, vägledning, skratt och tröst. Goda råd kan du glömma! De brukar komma från sådana som inte kan problemet från insidan. Lyssna på hur vägen ut ur förbannelsen fungerar. Det enda som behövs är en önskan att sluta dricka, och det vill vi alla, men vet inte hur det ska gå till. Följ de nyktra alkoholisternas fotspår.

För tre år sedan den 6 november hade jag min första helnyktra dag på åratal. Jag kom ut ur den Lützendimma jag levt i och jag hade fortfarande livet i behåll. Ja, det var ett eget trettioårigt krig eller längre som slutade den dagen för tre år sedan. Jag var på ett öde slagfält och mitt liv låg i ruiner. Jag ville inte leva, jag kunde inte dö. Jag låg på sjukhus, jag var i ett bedrövligt tillstånd, jag hade inga tårar kvar, mitt blod var svart och jag hade möglat inuti. Det fanns bara en väg att gå för att behålla vettet och försöka hålla livet kvar: ett nyktert liv.

En dag i taget. Ibland var det en eftermiddag i taget, en timme i taget. Alkoholen är en listig och stark fiende. Den väntar försåtligt efter svagheter och kan bida sin tid. Dagar gick, blev till veckor, månader, år. Jag gjorde vad jag lärt mig, jag gick på möten, gjorde mina steg i programmet som leder till nykterhet, jag rensade bort min själs värsta ogräs, städade och sopade rent framför egen dörr, lärde mig av andra som gjort programmet och jag försökte mig på att bli en bra människa och leva ett vettigt liv. Det livet har ingen plats för alkohol.

Det är viktigt att ha en bestämd dag att tänka på som dag ett i nykterheten. Minns man inte exakt datum kan man ta ett som stämmer ungefär. Det är viktigt att minnas när man föddes in i det nya, bättre livet. Dagen kan man fira med andra i gemenskapen, det är frivilligt, och jag firade i dag med mina nya vänner. Jag frågar mig vad som hänt om jag inte hittat till AA. Jag vill inte vara dramatisk och säga att jag hade varit död, nej jag hade nog levat det liv som inte var ett värdigt, riktigt liv. Ett liv utan nykterhet, med invant alkoholintag i omåttlig mängd, jag hade stapplat fram med ett enda mål och ett enda livsinnehåll, att se till att jag hade alkohol i tillräcklig mängd. På egen hand hade jag aldrig lyckats hålla mig nykter. Det går inte för någon. Så ser verkligheten ut.

I morgon är en ny dag. Jag påbörjar mitt fjärde nyktra år. Jag är tacksam, jag har fått sinnesro, ordning på mitt liv, nya vänner, ett värdigt livsinnehåll, sanningsenlig verklighetsuppfattning och flyttat mitt fokus utanför mig själv. Nykterhet innebär utveckling.

Nu är jag så trött, trött, trött på alla de samvetslösa bovarna som köpt svarta tjänster, Fy skäms vilka bufflar! Hur kan de göra på detta sätt? Det måste finnas något skäl. Kan det vara för att de tycker det är för dyrt att betala vitt pris? Usch, usch, usch. Jag tänker inte bli minister! Det säger jag bara!

Det är som med ett annat olagligt hanterande: de där som köper sex. Man får sälja, men inte köpa. Straffet  drabbar bara köparen, inte säljaren.  I det här fallet med svart städning och svart barnpassning och svart målning eller snickeri så är det den som köper som är Boven. Den som säljer drabbas inte av undersökande journalistik. Nu vill jag att de där skenheliga journalisterna som nosar upp allting tar reda på vilka det är som jobbar svart! Varför gör de det? När de vet att det är Olagligt. Gör de det för att vara snälla mot andra eller gör de det för att det lönar sig?

Jag vet och det kan jag berätta! De gör det för att det lönar sig så ini pepparn!  Att vara hantverkare och jobba svart är den mest lönsamma affär du kan göra. Det är därför det går att köpa svarta tjänster. Om det inte lönade sig för hantverkaren eller städaren skulle det inte finnas svarta tjänster att köpa. Varför lönar det sig?

Därför att den som har en firma och ska ta ut lön ur den måste betala sociala avgifter med över 30% på lönesumman, sen skatta för resten. Det måste flyta in massor av pengar! Att jobba svart innebär att det blir lättförtjänta pengar som man kan åka till Kanarieöarna för med hela familjen eller skaffa sig något extra lyxigt utan att få spara och snåla! De flesta hantverkare kallar det att ta betalt  "utan moms" och det är en stor skrattretande bluff för alla som vet hur skattereglerna är i detta land. De allra flesta vet inte ens om att utöver lönen betalar arbetsgivaren de sociala avgifterna. De allra flesta har inte heller en chans att arbeta svart. De arbetar vitt och deras samvete är vitt som snö. Men nu vill jag läsa vilken firma det är som sålt sina svarta, olagliga tjänster till ministrar och andra som inte anonymt kan sticka åt en hantverkare en nätt summa "utan moms".