© Torrdockan

Varför tog det så lång tid för mig att fatta att det var noll alkohol som gällde? Det fanns inga kompromisser, det fanns bara en enda linje att följa - en rak väg utan avsteg. Kanske var det för att jag inte ville sluta dricka. Kanske tyckte jag det fanns så mycket fest och glamour kring drickandet att jag inte var redo att avstå. Varför kunde jag inte ta in budskapet långt tidigare? Det är inget fel på mitt förstånd, jag är inte trögtänkt, jag har inte svårt att fatta. Men budskapet att det var noll promille i all framtid - det kunde jag inte ta in. Det hade sparat mig många års lidande och mental misär om jag hade fattat det hela tidigare. Aldrig mer - det är ett för stort begrepp, för stor tugga för mig. Därför är det så klokt att ta en liten bit i taget av det sura äpplet, som förresten inte är så surt längre. En dag i taget är en förträfflig regel. Det klarar jag utmärkt, det ger mig ingen ångest som löftet "aldrig mer" kan ge.

Nu har jag äntligen förstått. Polletten har trillat ner, det är noll procent, noll promille som gäller. Det finns inga genvägar, det finns inga undanflykter, inga svepskäl. En alkoholist kan aldrig mer dricka alkohol som en normal människa, men behöver bara lova nykterhet en dag i taget. Det är mitt tredje nyår utan alkohol. Jag har köpt en magnum Pommac som jag ska dela med en barndomsvän. Jag är inte ett dugg avundsam på någon som kan skåla i äkta champagne - tvärtom unnar jag alla som kan dricka bubbel att göra det. Samtidigt önskar jag att alla som delar min sjukdom låter bli att smaka på de förrädiska bubblorna. Jag minns vad de ställde till med under millennieskiftet. Jag var en idiot, jag tyckte inte man kunde dricka in ett nytt millennium med vanlig läsk, så jag smuttade på champagnen och sen gick det raka vägen ner i vansinnets blytunga mardröm, lite långsamt först (det här klarar jag...) och sedan med rasande fart och krasch vid dödens port.

Budskapet har äntligen nått fram till mig. Jag kommer aldrig mer att kunna spela ovetande och skylla mitt drickande på någon eller något utom på mig själv. Det är jag som för glaset till munnen och det är jag som kan skjuta det ifrån mig. Så enkelt är det.

Nu önskar jag alla ett gott nytt år vare sig med eller utan champagne! Nyårslöften i all ära, men så mycket krut finns inte i dem vid trettonhelgen. Ett nykterhetslöfte på nyårsafton när champagnen är urdrucken är inte så mycket allvar värt om det inte följs av moget beslut och praktiskt handlingsprogram. Undrar vad 2007 bär med sig.

God jul till alla!

Sorg är ett slags sjukdom. Den har alla symptom som en sjukdom har. Den kommer i skov och lamslår patienten tidvis. Jag vet inte hur jag ska lokalisera den, ibland tycker jag den finns inne i bröstet - ungefär där hjärtat sitter, ibland finns den i händerna som är så tomma och som saknar RB:s varma hud och sträva haka, hans snaggade hår och hans varma, goda händer. Vi gav varandra handen tvärs över köksbordet ibland, ett handslag utan ord, utan krav men med styrka och kärlek och outtalade löften. Att hålla handen är kanske undervärderat, hålla handen är en fin gest, en trygg och god förankring vid en annan människa. Jag saknar hålla handen. Mycket.

Den här sjukdomen bär jag med mig. Jag försöker förstås vara som vanligt, jag skämtar till och med och jag försöker att inte besvära människor med min sorg och saknad. De blir så svarslösa och försvarslösa. Döden är tabu. Det naturligaste av allt är icke berörbart. Det sprids olust ocvh förlägenhet när döden kommer på tal och blickarna flackar och leendena stelnar. Vad är alla så rädda för? Är det inte dags att göra döden rumsren, att ta in den i livet eftersom den är en del av livet? Måste döden vara så hemlig och dold, den kommer ju till alla, rör alla.

Att mista sin livskamrat är ett trauma som komplicerar livet för den efterlevande. Det finns en hel del studier som visar hur livet förändras för den som är kvar och leder till sjukdomsliknande tillstånd. Det har gjorts undersökningar som visar att det till och med innebär livsfara eftersom änkor i en grupp led större risk att avlida under det första halvåret efter dödsfallet än gifta kvinnor. Makens död öppnade den egna dödens dörr på glänt. Människor som förlorat sin livspartner slutade äta, de glömde bort att andas, de blev försvagade på grund av dålig syretillförsel, de blev okoncentrerade och drabbades av minnesförlust. Allt det här finns att studera i läkarlitteraturen och den som gjort det åt oss nyligen är den amerikanska författarinnan Joan Didion som i sin bok Ett år av magiskt tänkande berättar om sorgen efter en älskad make och hur efterverkningarna av den har präglat hennes liv. Jag håller just på att läsa den och inser att jag är och har varit sjuk av sorg sen i våras och att det i mycket har präglat min tillvaro och mitt handlande.

Det finns ingen sjukdomsinsikt hos omgivningen när det gäller sorg som en sjukdom. Det är lika ovanligt som oväntat att någon förstår sammanhanget. Inte ens den sörjande själv ser sorgen som sjukdom som har bestämda symptom precis som andra sjukdomar och ett bestämt mönster i grova drag. För mig själv har överlevnadskampen den här tiden handlat om praktiska saker som ekonomi, pappersdjungel, städning och pliktuppfyllelse. Den djupa sorgen, den som gör själva skelettet skört, den kommer i vågor, mest när jag ska sova. Då kommer sorgen i förfärande kraft, jag blir ett litet barn som ingen hör.

Allt har jag förklarat bort med andra anledningar än sorg. Jag har inte alls sett sammanhanget mellan mitt agerande, mina känslor och tankar och att de bottnar i sorg. Min förvirring, mina distraktioner, min rastlöshet, brist på aptit, min håglöshet har jag förklarat med vad som helst men aldrig med sorg. Självklart är det sorgen som ligger som grund till dessa tillstånd. Nu när jag ser sammanhanget känns det lättare. Jag blir inte omedelbart frisk - om jag någonsin kommer att bli det - men jag förstår plötsligt mig själv och mina reaktioner. Jag får till och med en förklaring till mitt ständiga harklande och mitt måttlösa behov av pappersnäsdukar för rinnande ögon och näsa: det är återhålla tårar, återhållen sorg som jag försöker dölja av sociala skäl.

Sorg som sjukdom botas inte i en handvändning. Det kommer att ta tid. En epok av mitt liv är över. Jag kommer så småningom att gå vidare, men just nu dröjer jag vid allt det gamla. Jag kan inte skiljas från en del av hans tillhörigheter, jag kan inte. Jag måste dröja kvar vid tingen. Ännu en tid, ännu en tid. När framtiden börjar i en ny tillvaro, då är jag redo, men inte förr. Det var en stor hjälp för mig att läsa om sorg i boken. Att få förklaring på en del reaktioner och se sammanhang där jag inte anat att det fanns några.

Att sluta supa är hedervärt men dömt att misslyckas om inte alkoholisten börjar bearbeta sitt inre liv och skärskåda sina egenskaper, onda som goda. Det är ett stort arbete och det är inte helt enkelt. Vem vill rota i sitt inre och hitta allt möjligt fult och simpelt? Vem vill förändra sig totalt? Och vem vill ens tillstå att det skulle vara något fel på jaget? Å nej, det sitter hårt åt och långt inne. Men det är nödvändigt för att som alkoholist lyckas med ett nyktert liv. Det nyktra livet är ett nytt liv och det går inte att använda samma gamla trista människa och tro att det bara är att köra på i gamla hjulspår.

Det går inte alls för de hjulspåren leder rakt in i fördärvet och hela ekipaget hamnar i diket förr eller senare. För att lyckas med ett nytt liv måste man ändra sig själv. En del alkoholister fattar ganska snabbt att det är de själva som är problemet, deras eget jag, deras tankar och egenskaper och deras rädslor och tillkortakommanden. De har en bättre chans att lyckas än den som inte tänker ändra sig alls, inte tycker att det är värt ett försök att börja tänka på ett annorlunda sätt och inte vill höra talas om andlighet. Ånej, de är envisa som gamla åsnor som fastnat med Karlssons klister under hovarna och tänker inte ändra sig alls. På med korken i flaskan och så ska det vara klart.

En sån åsna kommer ingen vart och är snart tillbaka i sitt missbruk och sitt elände igen. Om den som vill sluta dricka har litet vett kvar i skallen är det bäst att hålla väldigt låg profil och lyssna på hur andra gjort. Man är utrustad med två öron men bara en mun och det kanske kan vara en liten vink  om vad som är viktigast. Alltså: lyssna och tro inte att du vet allt bäst igen, för det gör du inte, envisa stolle där! Gå på ett öppet möte hos en självhjälpsgrupp och lyssna så kanske du får några aha-upplevelser. Det är ingen kurs i hur man dricker som normala människor, det är en överlevnadsstrategi för människor med ett gemensamt problem: alkohol.

En alkoholist som är illa ute lovar att sluta när chefen säger ifrån, men fortsätter och får sparken. Han lovar sluta när frun hotar att lämna honom, men fortsätter och blir ensam. Han tänker sluta så fort han kan men kanske inte nu. Han ska sluta när han inte kan betala hyran, men gör det inte och blir vräkt. Han tänker sluta när han hamnar på sjukhus, men börjar igen direkt han skrivs ut. Han lånar pengar som han super upp, han har skulder som han aldrig kan betala tillbaka, men han fortsätter. Körkortet är borta för längesen, men han fortsätter dricka. Han har inga pengar men han skaffar sig genom att sälja något eller stjäla eller låna eller pantsätta. Han har inga vänner kvar, han har nya ”vänner” som super i samma takt som han. För en alkoholist finns det i-n-g-e-n-t-i-n-g som är viktigare än alkohol. Inte föräldrar, partners, barn, jobb, rykte, anseende, respekt. En alkoholist kan offra allt för att kunna fortsätta dricka.

En sådan människa är naturligtvis omöjlig att tala till rätta. Det går inte för någon att komma och säga: Du måste sluta dricka. Svaret blir bara en massa tomma löften och sen rullar det vidare igen. Det där vet (eller borde inse) alla som är i närheten av en alkoholist och naturligtvis vet alkoholisten också att det bara är bullshit han snackar. Han kommer inte alls att sluta dricka, han kommer att gång på gång försöka bevisa att han kan dricka som normala människor. Han måste själv fatta att nu går det inte längre, nu orkar han inte mer, nu är vändpunkten. Nu.

Trots detta fortsätter många alkoholister att dricka tills de dör av sin sjukdom eller blir vansinniga. Det är inget att leka och skämta med för det är en ohygglig förnedring som väntar och slutet kan vara ytterst förnedrande och  ömkligt.  Ett gift som kan få människor att bli lallande paket och leva som grisar måste vara ohyggligt förödande. Människor blir lika fastkedjade av alkohol som om de vore bundna med kätting. Samtidigt dricker det glada folket obekymrat vidare. Det är underligt, något av ett mysterium. Inte nog med vad alkoholen kan göra med kroppen, den fräter själen också. En alkoholists själ är en sjuk själ och det är lika viktigt att bota den som att bota levern. Det gäller att fatta det i tid.

Det var glädjande att nyligen läsa att ungdomar är mer försiktiga med sprit nu. Kanske det finns en ljusning. Kanske det kommer en tid då det inte vacklar omkring packade människor som skrålar och ramlar omkull och spyr i rännstenen. Det kanske blir lika skämmigt att dricka som att röka. Rökfria krogar kanske följs upp med alkoholfria krogar! Det blir väl 150 spänn för en Ramlösa som kompensation för krögarna, men det kanske det är värt. Vatten kan vara guld värt.

...läsare som hängde kvar och väntade. Och tack för alla rara kommentarer. Jag börjar klarna i hjärnan och fundera på annat än lussekatter och julklappspapper. Jag har bytt bredbandsföretag från UPC till com.hem och det är nästan bara på kvällarna jag kan komma ut på webben nu. Ringde och fick veta att jag måste ha tre(!) hål i väggen, inte två. Jaha, nu kommer några hem och ska fixa det där men förmodligen blir det inte förrän efter alla helger. Jag tar det lugnt. Om det är något jag lärt mig så är det att ta det lugnt. En förträfflig levnadsregel!

Jag drabbades av ett slags skrivkramp. Det blev alldeles omöjligt att skriva. Rent fysiskt gick det väl att knacka ner några rader men det fanns ingen kontakt med tankar och känslor. Kanske det inte är så underligt. Det är jul och även om jag numera tar det lugnare än lugnt så smittas jag lite av stressen. Jag undviker att vara ute i den värsta trängseln, sköter mina inköp via webben för att slippa buffa och trängas och jag deltar inte i någon form av hysteri med "jul" som förtecken. Men ändå känner jag vibbar av oro, stress, barndomens besvikelser, uteblivna julklappar, för höga förväntningar, mardrömmar om att ingen kommer ihåg en, att man glömt något, att någon sitter där ensam och gråter och att flickan med svavelstickorna sitter utanför just min dörr.

Det är snart ett år sedan jag började skriva min blogg. Det borde ha blivit 365 inlägg vid det här laget, men det är det inte. Det är 471 - många fler än dagarna på ett år. Jag borde alltså kunna ta det lugnt för jag har varit en flitig bloggare. Jag försöker nu koppla ihop ledningarna igen så att det finns en kontakt mellan fingertopparna och intellektet. Få se hur det går. Jag ber om ursäkt för att jag haft kortslutning och trassel med  ledningarna. 

Trassel med ledningarna är det fler som har. Den 8 december skickade jag iväg min julklappslista till Bokus som har förnämliga priser på böcker. Jag fick ett mail där det stod att jag inte kunde räkna med att få böckerna till jul! Va?!? På dryga två veckor kan de inte skicka ett bokpaket med vanliga böcker ur bästsäljarlistan! Nu är mitt paket på väg. Det har det varit några dagar. Få se vem som nu sitter på det. Det är inte Snabba Greta som jobbar i jul märker jag.

Jag hörde nyligen en man beskriva att han känt sig som inne i en glasbubbla utan att kunna riktigt få kontakt med andra människor. Han kände sig som åskådare och kunde omöjligen delta i tillvaron med de andra. Genom alkoholen kunde han tillfälligt känna sig delaktig av en gemenskap - men sedan var det glasbubblan igen. Jag känner igen mycket av det där.

Redan när jag var mycket liten kände jag mig annorlunda och utanför. Jag var oerhört känslig och lyssnade noga på varje skiftning i andras röster och tog åt mig fruktansvärt om jag trodde någon menade något illa mot mig. Det kunde jag vara ledsen för hur länge som helst. Det var ett stort avstånd mellan mig och andra. Kanske tyckte jag att jag var speciell, åtminstone kände jag mig udda och konstig. Jag försökte härma andra men jag visste inte hur man skulle vara för att passa in. Det blev fel på något sätt. Min flykt var att leva i en fantasivärld befolkad med påhittade människor och spännande händelser där jag naturligtvis var mittpunkten, det jag aldrig upplevde i riktiga livet.

Fantasivärlden var min tillflyktsort och så fort något gick mig emot och jag var ledsen gick jag in i fantasierna och där blev allt som jag ville, allt var lyckligt och bra och jag levde så starkt i den världen att jag ibland hade svårt att inse att den faktiskt bara var på låtsas. Min fantastivärld var hemlig, ingen fick veta vad som hände där. Kanske var det så att jag så småningom ersatte min fantasivärld med den förvrängda värld jag upplevde närt jag var berusad. Jag var så van att fly undan att det kändes självklart att fly också genom alkohol. Tillvaron blev ljus och rolig, jag blev modig och vacker, alla var glada och sorgerna försvann.

Varför kände jag mig så annorlunda? Var jag en annan sorts människa än de andra? Det gjorde mig i så fall både udda och speciell, lite märkvärdigare än andra, utvald på något sätt. Självklart ville jag att den riktiga världen också skulle uppföra sig så som den gjorde i min fantasivärld där jag bestämde och styrde. Jag vet inte när kjag slutade leva i fantasierna. Det höll i långt uppe i vuxen ålder och jag släppte väl aldrig riktight greppet om mitt drömland där allt var möjligt och allt var lyckligt. Det var en skön tillflyktsort när livet kändes tungt och outhärdligt. Det var en lång radda gråa trista vardagar som kunde förgyllas upp med lite spännande fantasi.

Kanske levde jag alltför mycket i drömvärlden - jag fick mindre och mindre fast förankring i verkligheten. Jag trodde allt var möjligt och blev ytterligt besviken när jag upptäckte att allt var vardag och stilla lunk. Alkoholen blev en snabb genväg till ett slags lyckans land. Med lite vin i kroppen kunde jag glömma att jag var pank, levde i ett trassligt äktenskap, hade jobbigt på arbetet, stressade för mycket, längtade bort, ville åka till Medelhavet, ville shoppa i New York, drömde om att en drömprins skulle komma och parkera utanför fönstret, att jag skulle bli upptäckt, uppmärksammad, få beröm, bli berömd. Askungen satt vid spisen och drömde sig bort. Men det kom ingen fe med trollstav, det kom ingen prins, det kom ingenting, bara en djupare känsla av främlingsskap och isolering. Jag simmade i glasbubblan och nådde inte någon med mina rop på uppmärksamhet.

Nej, jag kan inte gå omkring och be om ursäkt hela tiden. Jag måste gå vidare. Jag har vänt på de flesta stenar både en och två gånger. Nu vill jag räta på ryggen och se bortom horisonten. Jag fick en chans och tog den - det var det bästa jag gjort. Jag var så tyngd av all sorg och smärta som jag åsamkat mig själv att jag knappt kunde gå. Allt var svart. Nu är jag i ljuset igen.

Jag får aldrig glömma att jag är alkoholist. Jag är inte botad för det går inte att bli botad. Min sjukdom ligger latent i kroppen (eller i själen) och det är min sak att inte väcka den till liv. Detta är möjligt genom att jag inte tar det första glaset, följer programmet, gör som de säger - de som gått före - går på möten och läser texterna och litar på en kraft som är större än min.

Ställer jag mig framför spegeln och försäkrar att jag är störst, det finns ingenting större än jag, då är jag en  dåre. Det är i själva verket nästan omöjligt att besegra alkoholen på egen hand. Alla som försökt vet att det är som att strida med ett rasande oväder och försöka härska över det. Vad som är den yttre kraften behöver jag inte diskutera, jag kan kalla den gud om jag så vill. Jag kunde inte hantera mitt liv. Det försökte jag bota med alkohol och det blev ännu mer kaos. Jag kan fortfarande inte hantera alkohol, därför befattar jag mig inte med den. Utan alkoholen kan jag bättre hantera mitt liv, det börjar reda upp sig och jag har kommit till lugn och besinning. Jag har inte fixat det själv, jag kan inte tacka mig själv och slå mig för bröstet och berömma mig. Jag hade aldrig fixat det här på egen hand.

Jag har börjat bli ödmjuk och tacksam, jag som tyckte jag var bäst och alltid hade rätt, jag som som bara tog emot allt utan att fråga om jag var värd det, jag har äntligen börjat fatta vad allt handlar om. Och det handlar inte om mig. Det här var ingen avslutad kurs som ger intyg och poäng, det är en evig lektion och det ringer aldrig ut till rast. Jag fortsätter en dag i taget...

En av de viktigaste sakerna jag gjorde när jag var nynykter var att ändra mina rutiner. En del rutiner och vanor ändrade sig själva. Jag undvek platser där jag hade druckit, tog omvägar för att inte gå förbi det systembolag där jag mest brukade handla. Jag gick inte på pizzerian på många månader, gick till en annan och tog en hämtpizza i stället. Det var massor av saker jag ändrade på, jag bytte plats vid bordet, jag placerade en fåtölj där jag  brukade dåsa i ett annat hörn.

Jag blev tvungen att undvika en del vänner, men jag kom snart underfund med att vi nog bara hade drickandet gemensamt och nu var det inte så viktigt att träffas längre. Jag fick ganska snart nya kontakter i självhjälpsgrupperna och så småningom blev de mina vänner. Jag tackade nej till en del bjudningar eftersom jag ansåg jag var för svag ännu, jag var helt enkelt inte mogen för att stå och sippa fruktjuice medan de andra drack alkohol. Nu går det utmärkt, men i början var det lite svajigt.

En rutin som upphörde av sig självt var TV-tittandet som mest varit av slentrian. Jag slog mig ner i TV-soffan vid Rapport, försedd med glas, och där satt jag sen kvällen ut tills jag somnade. Då och då gjorde jag mig ärende ut i köket för att fylla på vinglaset ur boxen som jag så påpassligt hade ställt upp på micron. Det var skönt att sitta i halvskymningen och slötitta och sippa rödvin medan kvällen gick. När jag slutade dricka blev det inte av att titta så mycket på tv. Jag skaffade en liten frukost-tv som står i köket och ser morgonprogrammen där och tidiga eftermiddagsprogram när jag har tid. Kvällarna ägnar jag mestadels åt annat.

Att jag såg så mycket på tv berodde mest på att det gav chansen att smyga med vinet och att inte behöva göra något annat än att långsamt fyllna till. När mitt drickande upphörde blev jag mer kräsen när det gällde tv-program. Att välja ut det allra bästa ur tv-tablån känns skönt, det var för mycket tid som gick åt att följa en massa skräpprogram som ingenting gav mer än chansen att ta ett glas till. Att sitta i tv-soffan och pimpla Loka eller knäppa upp en burk Fanta känns inte angeläget. Jag ändrade rutiner och jag följer med vad som händer via tidningar och radio i stället. Medan jag lyssnar behöver jag inte vara sysslolös. Det är säkert mer som jag kan ändra vartefter tiden går.

Det står i självhjälpsgruppens texter att alla som önskar sluta dricka är välkomna att bli medlemmar. Önskar sluta. Det står inte att man måste ha bestämt sig, måste ha slutat, måste lova att sluta, måste vara drogfri, måste ditt och datt. Det står ö-n-s-k-a-r sluta. Och vilken alkoholist gör inte det? Jag önskade i åratal att kunna sluta dricka, men jag fattade inte hur det skulle gå till. Alkoholen var en del av mig och mitt liv. Jag kunde inte föreställa mig att leva utan alkohol. Men önskade bli kvitt från tvånget att dricka, det gjorde jag.

När jag hade kommit till stadiet då jag tvångsdrack önskade jag så innerligt att kunna sluta. Jag drack och samtidigt längtade jag efter att slippa dricka. Det var vansinne. Jag var galen. Jag var instängd i en flaska, i en vinbox, jag drack varje dag och jag önskade att jag inte gjorde det. All den viljestyrka och envishet som jag kunde sätta emot i alla andra situationer, var verkningslösa. Jag hade inte kraft och inte mod att sluta. Varje försök misslyckades och jag trodde till slut att det enda som kunde få slut på mitt drickande var döden.

När jag ibland kunde hålla upp någon dag eller två fick jag sådan ångest att jag genast måste dämpa den med alkohol. Oftast kunde jag inte härda ut mer än fram mot kvällen. Då kände jag mig tvingad att dricka för att få ro. Naturligtvis fick jag inte ro, dämpade jag inte min ångest. Jag fick mer ångest av alkoholen och jag var inne i en förtvivlans dödsdans. Barmhärtigt nog brukade jag somna och försvinna in i nästan medvetslöshet. Jag var en sådan olycklig människa som går att titta på i stadens parker, den hjälplösa och motbjudande varelsen som saknar all respekt, men jag satt hemma i mitt eget hem i en soffa och hällde i mig alkohol. Borta var all guldkant, det var inga bord med vita dukar, vackert upplagd mat och bästa kristallglasen. Det var ingen mat alls, bara vin i en box med kran på köksbordet och stort dricksglas.

När jag skriver det här, känner jag en smula av den fasa som rådde i mitt sinne då. Att det kunde vara så svart och förtorkat! Och det märkligaste av allt: hur kunde jag komma ut ur det med vettet i behåll. För det gjorde jag. Det finns ett ljus längst bort i tunneln och dit måste man ta sig om man ska kunna komma ut i friska livet igen. Det finns en väg ut, många vittnar om det. Den önskan jag hade att bli nykter blev uppfylld, men det var ingenting som bara gavs mig. Jag fick vackert sträcka ut min hand och be om hjälp. Ställa upp med min knäckta vilja och få den  till hjälp att stappla de sista stegen ut i ljuset och friheten. Jag slipper dricka nu. Det var inte döden som befriade mig, det var det nyktra livet.

Skulle det inte vara reklamfritt i public service? Det finns reklamfinansierade kanaler och det trodde jag  uteslöt reklam i statens. I går kväll lyssnade jag  på ett matprogram i P 1.  Mig veterligt får man inte göra reklam för var man kan köpa ingredienserna till maträtterna och vad de kostar och smakar och jag har heller aldrig hört något sådant. Men kan det verkligen vara fritt fram att göra reklam för monopolets glögg? Det ägnades en god stund till att räkna upp nära samtliga glöggsorter som finns till försäljning på Systemet. Varans namn, utseende, pris, smak och varunummer redovisades. Om inte det var reklam vet inte jag vad reklam är. Kanske det kallas varuupplysning, men i så fall vill jag också veta var man kan köpa de spännande kryddorna som fanns i recepten och vad de kostar i olika affärer.

Jag tror ingen inspireras av det programmet till att ila till Systemet och köpa glögg, det är principen jag reagerar mot. Hur kan ett statligt monopolföretag få exponeras så övertydligt i ett radioprogram? Vem ligger bakom det beslutet? Finns det hemliga överenskommelser när det gäller reklam i radio för statliga företags varor och tjänster? Det skulle vara otänkbart att Ica fick uppmärksamhet i radio för sin alkoholfria glögg (som ändå innehåller alkohol). De får betala för sin reklam i reklamfinansierade radiokanaler. Det är bara Systembolaget som får breda ut sig i gamla ångradion. Skumt, tycker jag, som också anser att det bolaget inte behöver extra reklam alls. Det kommer alltid att ha goda försäljningssiffror och hög avans. Utan reklam.