Nog med ursäkter
Nej, jag kan inte gå omkring och be om ursäkt hela tiden. Jag måste gå vidare. Jag har vänt på de flesta stenar både en och två gånger. Nu vill jag räta på ryggen och se bortom horisonten. Jag fick en chans och tog den - det var det bästa jag gjort. Jag var så tyngd av all sorg och smärta som jag åsamkat mig själv att jag knappt kunde gå. Allt var svart. Nu är jag i ljuset igen.
Jag får aldrig glömma att jag är alkoholist. Jag är inte botad för det går inte att bli botad. Min sjukdom ligger latent i kroppen (eller i själen) och det är min sak att inte väcka den till liv. Detta är möjligt genom att jag inte tar det första glaset, följer programmet, gör som de säger - de som gått före - går på möten och läser texterna och litar på en kraft som är större än min.
Ställer jag mig framför spegeln och försäkrar att jag är störst, det finns ingenting större än jag, då är jag en dåre. Det är i själva verket nästan omöjligt att besegra alkoholen på egen hand. Alla som försökt vet att det är som att strida med ett rasande oväder och försöka härska över det. Vad som är den yttre kraften behöver jag inte diskutera, jag kan kalla den gud om jag så vill. Jag kunde inte hantera mitt liv. Det försökte jag bota med alkohol och det blev ännu mer kaos. Jag kan fortfarande inte hantera alkohol, därför befattar jag mig inte med den. Utan alkoholen kan jag bättre hantera mitt liv, det börjar reda upp sig och jag har kommit till lugn och besinning. Jag har inte fixat det själv, jag kan inte tacka mig själv och slå mig för bröstet och berömma mig. Jag hade aldrig fixat det här på egen hand.
Jag har börjat bli ödmjuk och tacksam, jag som tyckte jag var bäst och alltid hade rätt, jag som som bara tog emot allt utan att fråga om jag var värd det, jag har äntligen börjat fatta vad allt handlar om. Och det handlar inte om mig. Det här var ingen avslutad kurs som ger intyg och poäng, det är en evig lektion och det ringer aldrig ut till rast. Jag fortsätter en dag i taget...
Jag får aldrig glömma att jag är alkoholist. Jag är inte botad för det går inte att bli botad. Min sjukdom ligger latent i kroppen (eller i själen) och det är min sak att inte väcka den till liv. Detta är möjligt genom att jag inte tar det första glaset, följer programmet, gör som de säger - de som gått före - går på möten och läser texterna och litar på en kraft som är större än min.
Ställer jag mig framför spegeln och försäkrar att jag är störst, det finns ingenting större än jag, då är jag en dåre. Det är i själva verket nästan omöjligt att besegra alkoholen på egen hand. Alla som försökt vet att det är som att strida med ett rasande oväder och försöka härska över det. Vad som är den yttre kraften behöver jag inte diskutera, jag kan kalla den gud om jag så vill. Jag kunde inte hantera mitt liv. Det försökte jag bota med alkohol och det blev ännu mer kaos. Jag kan fortfarande inte hantera alkohol, därför befattar jag mig inte med den. Utan alkoholen kan jag bättre hantera mitt liv, det börjar reda upp sig och jag har kommit till lugn och besinning. Jag har inte fixat det själv, jag kan inte tacka mig själv och slå mig för bröstet och berömma mig. Jag hade aldrig fixat det här på egen hand.
Jag har börjat bli ödmjuk och tacksam, jag som tyckte jag var bäst och alltid hade rätt, jag som som bara tog emot allt utan att fråga om jag var värd det, jag har äntligen börjat fatta vad allt handlar om. Och det handlar inte om mig. Det här var ingen avslutad kurs som ger intyg och poäng, det är en evig lektion och det ringer aldrig ut till rast. Jag fortsätter en dag i taget...
Kommentarer
Trackback
