Inne i glasbubblan
Jag hörde nyligen en man beskriva att han känt sig som inne i en glasbubbla utan att kunna riktigt få kontakt med andra människor. Han kände sig som åskådare och kunde omöjligen delta i tillvaron med de andra. Genom alkoholen kunde han tillfälligt känna sig delaktig av en gemenskap - men sedan var det glasbubblan igen. Jag känner igen mycket av det där.
Redan när jag var mycket liten kände jag mig annorlunda och utanför. Jag var oerhört känslig och lyssnade noga på varje skiftning i andras röster och tog åt mig fruktansvärt om jag trodde någon menade något illa mot mig. Det kunde jag vara ledsen för hur länge som helst. Det var ett stort avstånd mellan mig och andra. Kanske tyckte jag att jag var speciell, åtminstone kände jag mig udda och konstig. Jag försökte härma andra men jag visste inte hur man skulle vara för att passa in. Det blev fel på något sätt. Min flykt var att leva i en fantasivärld befolkad med påhittade människor och spännande händelser där jag naturligtvis var mittpunkten, det jag aldrig upplevde i riktiga livet.
Fantasivärlden var min tillflyktsort och så fort något gick mig emot och jag var ledsen gick jag in i fantasierna och där blev allt som jag ville, allt var lyckligt och bra och jag levde så starkt i den världen att jag ibland hade svårt att inse att den faktiskt bara var på låtsas. Min fantastivärld var hemlig, ingen fick veta vad som hände där. Kanske var det så att jag så småningom ersatte min fantasivärld med den förvrängda värld jag upplevde närt jag var berusad. Jag var så van att fly undan att det kändes självklart att fly också genom alkohol. Tillvaron blev ljus och rolig, jag blev modig och vacker, alla var glada och sorgerna försvann.
Varför kände jag mig så annorlunda? Var jag en annan sorts människa än de andra? Det gjorde mig i så fall både udda och speciell, lite märkvärdigare än andra, utvald på något sätt. Självklart ville jag att den riktiga världen också skulle uppföra sig så som den gjorde i min fantasivärld där jag bestämde och styrde. Jag vet inte när kjag slutade leva i fantasierna. Det höll i långt uppe i vuxen ålder och jag släppte väl aldrig riktight greppet om mitt drömland där allt var möjligt och allt var lyckligt. Det var en skön tillflyktsort när livet kändes tungt och outhärdligt. Det var en lång radda gråa trista vardagar som kunde förgyllas upp med lite spännande fantasi.
Kanske levde jag alltför mycket i drömvärlden - jag fick mindre och mindre fast förankring i verkligheten. Jag trodde allt var möjligt och blev ytterligt besviken när jag upptäckte att allt var vardag och stilla lunk. Alkoholen blev en snabb genväg till ett slags lyckans land. Med lite vin i kroppen kunde jag glömma att jag var pank, levde i ett trassligt äktenskap, hade jobbigt på arbetet, stressade för mycket, längtade bort, ville åka till Medelhavet, ville shoppa i New York, drömde om att en drömprins skulle komma och parkera utanför fönstret, att jag skulle bli upptäckt, uppmärksammad, få beröm, bli berömd. Askungen satt vid spisen och drömde sig bort. Men det kom ingen fe med trollstav, det kom ingen prins, det kom ingenting, bara en djupare känsla av främlingsskap och isolering. Jag simmade i glasbubblan och nådde inte någon med mina rop på uppmärksamhet.
Redan när jag var mycket liten kände jag mig annorlunda och utanför. Jag var oerhört känslig och lyssnade noga på varje skiftning i andras röster och tog åt mig fruktansvärt om jag trodde någon menade något illa mot mig. Det kunde jag vara ledsen för hur länge som helst. Det var ett stort avstånd mellan mig och andra. Kanske tyckte jag att jag var speciell, åtminstone kände jag mig udda och konstig. Jag försökte härma andra men jag visste inte hur man skulle vara för att passa in. Det blev fel på något sätt. Min flykt var att leva i en fantasivärld befolkad med påhittade människor och spännande händelser där jag naturligtvis var mittpunkten, det jag aldrig upplevde i riktiga livet.
Fantasivärlden var min tillflyktsort och så fort något gick mig emot och jag var ledsen gick jag in i fantasierna och där blev allt som jag ville, allt var lyckligt och bra och jag levde så starkt i den världen att jag ibland hade svårt att inse att den faktiskt bara var på låtsas. Min fantastivärld var hemlig, ingen fick veta vad som hände där. Kanske var det så att jag så småningom ersatte min fantasivärld med den förvrängda värld jag upplevde närt jag var berusad. Jag var så van att fly undan att det kändes självklart att fly också genom alkohol. Tillvaron blev ljus och rolig, jag blev modig och vacker, alla var glada och sorgerna försvann.
Varför kände jag mig så annorlunda? Var jag en annan sorts människa än de andra? Det gjorde mig i så fall både udda och speciell, lite märkvärdigare än andra, utvald på något sätt. Självklart ville jag att den riktiga världen också skulle uppföra sig så som den gjorde i min fantasivärld där jag bestämde och styrde. Jag vet inte när kjag slutade leva i fantasierna. Det höll i långt uppe i vuxen ålder och jag släppte väl aldrig riktight greppet om mitt drömland där allt var möjligt och allt var lyckligt. Det var en skön tillflyktsort när livet kändes tungt och outhärdligt. Det var en lång radda gråa trista vardagar som kunde förgyllas upp med lite spännande fantasi.
Kanske levde jag alltför mycket i drömvärlden - jag fick mindre och mindre fast förankring i verkligheten. Jag trodde allt var möjligt och blev ytterligt besviken när jag upptäckte att allt var vardag och stilla lunk. Alkoholen blev en snabb genväg till ett slags lyckans land. Med lite vin i kroppen kunde jag glömma att jag var pank, levde i ett trassligt äktenskap, hade jobbigt på arbetet, stressade för mycket, längtade bort, ville åka till Medelhavet, ville shoppa i New York, drömde om att en drömprins skulle komma och parkera utanför fönstret, att jag skulle bli upptäckt, uppmärksammad, få beröm, bli berömd. Askungen satt vid spisen och drömde sig bort. Men det kom ingen fe med trollstav, det kom ingen prins, det kom ingenting, bara en djupare känsla av främlingsskap och isolering. Jag simmade i glasbubblan och nådde inte någon med mina rop på uppmärksamhet.
Kommentarer
Trackback