© Torrdockan

Plötsligt känns det tomt. Vad ska jag göra nu? Arbetet med den här bloggen och sen boken tog all min tid och mitt intresse, det kanske var den största hjälpen för mig för att hålla mig nykter. Det är sant - det är resan, inte målet som ger mening. Nu är jag vid målet och det känns tomt! Jaha, det var det! Ska jag hitta på något annat? Vad?

Det känns som om jag inte har mer att skriva om alkoholism och nykterhet, jag har vänt och krängt på allt - skriver jag mer blir det kanske bara fler upprepningar. Jag är en människa som måste känna en uppgift, ha en uppgift, få en eller skapa en. Jag har egentligen aldrig kunnat vara sysslolös, det känns inte bekvämt för mig.  I stället för att vara jublande glad över att ha kommit i mål, deppar jag när ett jobb är klart. Vad ska jag göra sen?

Medan jag funderar över fortsättningen, ska jag städa i lådor och skåp. Jag väntar ett tag med att hitta en ny uppgift att sätta tänderna i. Tills vidare blir det en aning sporadiskt med inläggen här - som det nu varit en tid.

Jag har aldrig gillat att prata om sjukdomar och jag tycker inte om att lyssna till beskrivningar av sjukdomsförlopp. Sjukdomar tycker jag är en privatsak. Det finns nästan ett slags tävlingsmoment då folk försöker dra fram mostrars och grannars sjukdomar som minsann var ännu värre! På jobbet var det en kvinna som berättade för alla och fick allas medlidande och tyckande och daltande. Självklart är det synd om den som är sjuk, men vad för värde finns det i det kladdiga medlidande fullkomliga främlingar serverar som automatiska svar? Vi råkade ha samma sjukdom hon och jag (det var inte alkoholism!) och jag berättade för ingen. En gång möttes vi i väntrummet på sjukhuset och det fanns ingen tvekan om varför vi var där. Hon blev hörbart förvånad över att träffa mig där. Hon kunde inte förstå att någon höll tyst om en allvarlig sjukdom. Jag däremot var besvärad och livrädd att bli "hon med cancern" med ett stort företag och skymmas själv av den sjukdom som jag led av.

Att jag inte skriver den här bloggen eller ger ut min bok Alkisar under mitt eget namn har ungefär samma orsak. Jag vill inte ge ansikte åt kvinnlig alkoholism, jag vill inte bli känd av den orsaken och sitta i soffor och bli intervjuad om "hur det känns". Det får kändisarna göra. Jag vill bli ihågkommen för annat jag gjort i mitt liv, för den person jag är och inte för en stämpel som det står Alkoholist på. Det är som vi alla vet också en särskilt besvärande stämpel att bära, ett tecken på svaghet och skandal. Jag kan också tänka mig hur det skulle snackas i de korridorer där jag inte längre går med mina pärmar.

Men är det inte konstigt att vi har en så utbredd och vanlig sjukdom att den rör och berör nästan alla i vårt samhälle men som ingen vill eller vågar erkänna? Om du får veta att någon har cancer blir ditt medlidande väckt, får du veta att någon är alkoholist kan vilken känsla som helst från förakt, avståndstagande och skandalhunger dyka upp. Den första spontana reaktionen är i alla händelser inte medlidande, tror jag.

Bland mina vänner och kamrater i självhjälpsgruppen är anonymitet självklar, där är vi bara förnamn med varandra men lär naturligtvis känna varandra med hel identitet också så småningom. Där gör jag ingen hemlighet av att jag är Torrdockan, även om jag aktar mig för att prata öppet om det. Torrdockan får inte skymma mig som människa. Det är ingen vattentät hemlighet vem jag är, men jag vill ha anonymitetens frihet och hänsyn. Det är inget skumt eller mystiskt med vår anonymitet, allt blir bara så mycket enklare och jämlikt när man inte är fastkedjad vid sitt yrke, sitt privatliv, sin adress, sin plats i samhällsmaskineriet.

Tålamod. Bristvara hos mig. Det har kärvat med min bok, den tar tid på sig att nå sina beställare. E-boken kommer som en pdf-fil, man får den snabbt men får själv skriva ut den på papper om man hellre vill läsa så än på skärmen. Och den är "baklänges", vi ska försöka rätta till det så fort som möjligt. Men det är egentligen bara att välja omvänd ordning när man skriver ut.

Jag tror Vulkan har kommit med en strålande affärsidé. Vem som helst kan publicera sig, det kostar ingenting för författaren. Det jag tycker är pinligt är att portot är dyrt i Sverige. Och än så länge kan man inte köpa Vulkans böcker annat än via posten. Så småningom kommer böckerna i bokhandeln, men det dröjer kanske. Hela ansvaret för publiceringen ligger på författaren, man är sin egen redaktör och det är ett knep att hitta alla radfall, dubbla mellanslag, skrivfel och sådant. Hur noga jag än är, finns det alltid någon skavank kvar.

Tack alla som skrivit kommentarer, jag ska svara mer personligt senare.

080808! Jag älskar de där sifferkombinationerna! Vilken perfekt dag för att bli född! 121212 är det över. Då får vi då trösta oss med andra roliga nummerserier när det gäller datum. I Sverige. För vi är helt ute och cyklar när det gäller ordningen på dessa siffror. Någon internationell standard tycks inte finnas. 080808 är det som tur är ingen tvekan om, annars kan det vara en smula knepigt att hålla ordning på vilket år, vilken månad, vilken dag. Samma ordning som i våra födelsenummer är definitivt inte standard världen över.

Ibland händer det. Jag råkar på ett fullkomligt okänt ord, som jag aldrig har hört tidigare. Det är vanligt i texter som jag bara läser för att orientera mig om något mindre välbekant ämne, men ibland studsar jag till och hittar ett ord som jag kanske borde ha hört, borde kunna använda, borde ha täckning för. Jag räknar inte in modeord som dyker upp och snabbt försvinner när bäst-före-datumet gått ut. Häromdagen kom ordet dissimulation i min väg via radion. Sen läste jag om det i en radiospalt i DN och fann att jag inte var ensam om att inte ha greppat det ordet tidigare.

Dissimulation är motsatsen till hypokondri. I stället för att som hypokondriker springa till läkaren stup i kvarten för inbillade sjukdomar, dissimulerar en person, dvs går inte till läkare trots att det behövs. I vissa fall förstår man inte ens att något är fel; varningssignalerna har förträngts från medvetandet. Detta är dissimulation och nu vet vi det. Jag kom genast att tänka på min egen sjukdom, alkoholism. Alkoholister är typiska dissimulanter. De går inte till läkaren med sin sjukdom, de inser inte ens att något är fel. Jag har skrivit tidigare om egna läkarbesök angående mina alkoholproblem, och det fanns ingen hjälp att få. Det spelar egentligen ingen roll att gå till doktorn för den vanligaste sjukdomen av alla, åtminstone inte till vårdcentralens läkare. Det är helt absurt. Var tionde vuxen medborgare har svåra alkoholproblem, lider av en dödlig sjukdom, men kan inte få hjälp på ett enkelt sätt via sin husläkare. Beroende på att det inte finns något effektivt kemiskt bromsmedel för galopperande alkoholism.

Alkoholism är ett skolexempel på dissimulation. Alkoholister dissimulerar intill döden om så behövs. De förnekar sin sjukdom in i det längsta. Vill man imponera på omgivningen kan man nu dra till med ordet dissimulera, alltid förvirrar det någon. Men annars gäller de vanliga gamla orden och fraserna, dem vi alla känner till: alkoholism är förnekelsens sjukdom, alla utom den sjuke själv kan se tecknen, ingen yttre påverkan kan få den sjuke att gå till doktorn, varningssignalerna förträngs och nonchaleras, sjukdomen är mer skamfylld än någon annan och obehandlad alkoholism är dödlig. Som en bisarr del av sjukdomen finns också hypokondri, för hur många alkoholister går inte till doktorn och klagar över krämpor som beror på riktligt alkoholintag men som rubriceras som utbrändhet, ryggbesvär, överansträngning, psykisk obalans, depression med mera. Vilket ord du än väljer, är det bara ett som fungerar i medicineringen: total nykterhet.

De glimrande ögonblicken är inte så många, inte ens under ett helt liv. När alla minnesrester av triviala händelser, trista rutinjobb, vardagslunk, gråhet och duggregn i höstmörker, snubbeltrådar och stötestenar är borta och de glimrande ögonblicken ska räknas behöver man kanske inte mer än ena handens fingrar, jo kanske en tumme till! Brakfester, äventyrsresor och jordenrunt-tripper räknas inte in. De hör hemma i en helt annan kategori. Nej, de glimrande ögonblicken är de tysta, genomlysta ögonblick då hela ens varelse genomströmmas av nästan överjordisk harmoni. Ögonblicket glimmar till, det finns för alltid kvar i minnet, men det är kort, bara en gnista. Ibland hinner jag inte ens uppfatta det glimrande ögonblicket förrän det redan är förbi. Ett glimrande ögonblick behöver inte delas med någon annan, det kan vara ett helt privat känsloknippe trots att en annan människa är inblandad. Alldeles nyligen kom ett av mina glimrande ögonblick, det skimrade till som en solglimt i ett stycke kristall - och var borta.

Efter åratals misslyckat drickande som alltid slutade med förvirring och missmod insåg jag att jag inte kan dricka alkohol. Jag kan inte dricka för jag är alkoholist. Det tog tusen buteljer för att inse det. Sen blev det väl tusen buteljer till för att skölja ner den bistra sanningen. Jag anser mig normalbegåvad, normaltrevlig, normalsnygg, normalframgångsrik. Det är bara en sak som är onormalt med mig: jag kan inte hantera alkohol. Denna enkla slutsats tog lång tid att acceptera. Det var som om jag upptäckt att jag inte tålde lakrits men ändå smög mig till att äta lakrits så fort jag hade tillfälle. Trots att jag blev sjuk av alkohol och betedde mig på ett sjukt sätt envisades jag med att hälla i mig diverse drycker bara de innehöll alkohol. Smakämnen och annat bjäfs spelade ingen roll, jag drack för "pocenten" precis som alla andra fyllbultar.

Sanningen för mig är: jag kan inte dricka. Ingenting hindrar mig för i vårt fria land får vem som helst supa ihjäl sig utan inblandning. Jag får alltså dricka, men jag kan inte. Mitt alkoholberoende är en privatsak, inga välmenande anhöriga eller terapeuter i världen kan få mig att sluta dricka, det kan bara jag själv styra. Jag har ansvar för mitt eget öde. Jag har en livshotande sjukdom som jag själv kan bota genom att inte dricka alkohol. Att det ska vara så svårt att ta konsekvenserna av den slutsatsen! Alkoholism behandlas med nykterhet, det enda botemedel som finns! Hur oändligt lång tid det kan ta för somliga att fatta denna enkla sanning!

Ibland funderar jag över hur det kom sig att jag började dricka mer och mer. Jag prövar olika teorier och försöker hitta en orsak. Det kan jag lugnt låta bli! Det finns inga enkla glasklara orsaker. Egentligen finns det bara ett skäl för en alkoholist att dricka och det är själva sjukdomen. Allt annat kan man förpassa till svepskäl om man är tillräckligt ärlig och modig. Det där med svår barndom håller inte riktigt. Åtminstone inte för mig. Jag hade en normal barndom, blandat innehåll och jag var inte utsatt för uppseendeväckande behandling av något slag. Inte mer än andra ungar. Jag vet de som hade det mycket värre, de led säkert både av fattigdom och brist på omsorg, men mig veterligen ledde det inte till alkoholism för någon av dem. Det finns inte, som jag ser det, något säkert samband mellan tråkiga upplevelser under uppväxten och alkoholism. Jag fattar helt enkelt inte sammanhanget!

Stunder då jag vänt ytterligare några gånger på samma tuvor tänker jag att det kanske var rena tanklösheten, slappheten som gjorde att jag drack när jag hade tillfälle. Att jag sakta gled in i ett beroende. Att det inte startade vid första klunk utan kom smygande så sakta att jag inte märkte när fällan slog igen. Att jag ville vara glad och ha fest och alkohol var ett säkert sätt att få både sig själv och andra på gladare humör. I denna stund tänker jag att det inte spelar någon roll vilken orsak det hade, vilka skäl som jag kan framföra. Jag kanske inte var alkoholist från början, men jag blev det genom idogt drickande. Det finns inga yttre orsaker jag kan dra fram som skäl. Det är kanske inte är mer invecklat än att jag slarvade med drickat, jag var nonchalant, jag upptäckte inte faran och jag struntade säkert i andras goda råd. Konstigare än så är det nog inte.

Häromdagen fick jag samtal från en vän vilken jag bett att komma på besök till sommarvistet i veckan. Nej, det passade inte riktigt trots att vi bestämt dag och tid. Vädret var inte tillräckligt stabilt. För säkerhets skull hade jag laddat hem lite god mat och rafsat undan den värsta bråten överallt, så att det skulle se fejat och fint ut. Sen kom en monolog om hur hemskt allting var, att hon ångrade sina senaste beslut med bostad, bil och att allt var trist. Sen kom sjukdomsramsan och hur hög sänkan var och blodtrycket och medicinerna och tandläkaren och skatten och jobbet och sommarens plågor.

Efter samtalet kände jag mig som en sophink där osorterat avfall låg och jäste. Med ett nytt ord kallas de där människorna för energitjuvar och det stämmer. Jag blev trött och ledsen, började själv deppa över diverse otrevligheter, jag blev verkligen nere! Samtidigt fick jag lågvattenvarning! Sjökortet stämde inte. Det som var en rolig seglats hade plötsligt blivit ett trist kryssande mellan undervattensfällor, när som helst kunde jag kapsejsa. Förr visste jag direkt vad som skulle trösta och hjälpa: det första glaset vin ur dunken! Så enkelt det var på den tiden. Och så trist och förutsägbart!

Nu fick jag arbeta mig bort från olusten med egna krafter. Det var en aning segt. Min väns olust hade klibbat av sig, jag var nedslagen en lång tid efteråt. Inte ens festmaten som stod på lut i kylskåpet kunde trösta särskilt effektivt. Tänker vi på hur känsligt vårt umgänge med andra är, hur lätt det är att smitta av sig olust och dåligt humör. Vad har vi vänner till? frågar sig någon. Jag håller med om att vi har vänner för att få stöd i svåra stunder, att känna trygghet i trofasta relationer och att kunna skratta och gråta tillsammans. Men det betyder inte att man kan använda sina vänner som sophinkar för tillfälliga depressioner och dåligt humör. Det är ens förbaskade skyldighet att ha personlig censur för gnäll och gnat, att hejda sig själv när klagovisorna blir för entoniga. Ingen vän vill vara tillfällig sophink för dåligt humör!