Ett okänt ord
Dissimulation är motsatsen till hypokondri. I stället för att som hypokondriker springa till läkaren stup i kvarten för inbillade sjukdomar, dissimulerar en person, dvs går inte till läkare trots att det behövs. I vissa fall förstår man inte ens att något är fel; varningssignalerna har förträngts från medvetandet. Detta är dissimulation och nu vet vi det. Jag kom genast att tänka på min egen sjukdom, alkoholism. Alkoholister är typiska dissimulanter. De går inte till läkaren med sin sjukdom, de inser inte ens att något är fel. Jag har skrivit tidigare om egna läkarbesök angående mina alkoholproblem, och det fanns ingen hjälp att få. Det spelar egentligen ingen roll att gå till doktorn för den vanligaste sjukdomen av alla, åtminstone inte till vårdcentralens läkare. Det är helt absurt. Var tionde vuxen medborgare har svåra alkoholproblem, lider av en dödlig sjukdom, men kan inte få hjälp på ett enkelt sätt via sin husläkare. Beroende på att det inte finns något effektivt kemiskt bromsmedel för galopperande alkoholism.
Suveränt inlägg! Dissimulant! Det har jag varit flera gånger i livet, när jag verkligen varit sjuk, DÅ har jag inte sökt läkare. Men när jag fick hjärtklappning en gång (panikångest nuförtiden), DÅ sökte jag. Och var naturligtvis frisk som en nötkärna (inte en sådan där svart, besk, möglig, utan som en söt, god nöt), enligt läkarna iaf. Nu efteråt, när man konstaterat hypotyreos med blodprover, så tror jag kanske, att det var början på min sjukdom. Men EKG var helt OK ...
Jag är nog också en klockren dissimulant, men jag har gått till doktorn en enda gång på flera år. Och då gick jag dit för att jag inte längre kunde hantera livet. Jag orkade inte längre, ångesten blev för stor, oron och mörka tankar gjorde att jag inte längre kunde tänka eller fungera. Alkohol har nog en jättestor del i det hela, men vad är hönan och vad är ägget ? Ångest av alkohol eller ångest av livet? Jag har ätit antidepressiva tabletter, ramlat omkull själsligen åteminstone tre gånger i mitt vuxna liv. Men vad är orsaken ? Är det bara alkohol ? Nej jag tror inte det. Men nu har jag ruskat av mig varningarna och druckit varje dag, om än i små mängder, så länge att det gör ont hela tiden. Och kanske är det dags att helt enkelt lägga ner. Kapitulera och försöka börja om en annan gång. Så jävla inihelvete oöverstigligt kan det kännas att vakna mot vardagen. Och försöka finnas till. Ja jag är dissimulant, men vad betyder det egentligen. Om jag sågar mig i benet eller råkar kapa ett finger så finns det alltid papper och bandage, och det kan jag nog ordna själv (så känns det). Jag kan lova migsjälv att nu räcker det, nu dricker jag inget mer på ett långt långt tag. Men jag kan inte hålla det löftet. Jag blir för orolig, ångesten blir för tung, rädslan för allt tar över. Framtiden, som blir kortare och kortare destå mer jag väntar känns bara bra i ett lagom rus. Som valium fast mycket bättre, för det är något jag är van vid. Jag känner mitt rus. Jag har lärt mig leva med det i 20 år. Jag ramlar aldrig omkull, jag syns inte. Jag syns inte berusad. Jag är rolig och social och jag tappar inte kontrollen. Nej. Jag tappar inte kontrollen, men jag dricker vidare. Men ångesten och oron håller på att vinna. Och jag känner att snart ger jag fan i det här.