Så invecklat är det kanske inte!
Ibland funderar jag över hur det kom sig att jag började dricka mer och mer. Jag prövar olika teorier och försöker hitta en orsak. Det kan jag lugnt låta bli! Det finns inga enkla glasklara orsaker. Egentligen finns det bara ett skäl för en alkoholist att dricka och det är själva sjukdomen. Allt annat kan man förpassa till svepskäl om man är tillräckligt ärlig och modig. Det där med svår barndom håller inte riktigt. Åtminstone inte för mig. Jag hade en normal barndom, blandat innehåll och jag var inte utsatt för uppseendeväckande behandling av något slag. Inte mer än andra ungar. Jag vet de som hade det mycket värre, de led säkert både av fattigdom och brist på omsorg, men mig veterligen ledde det inte till alkoholism för någon av dem. Det finns inte, som jag ser det, något säkert samband mellan tråkiga upplevelser under uppväxten och alkoholism. Jag fattar helt enkelt inte sammanhanget!
Stunder då jag vänt ytterligare några gånger på samma tuvor tänker jag att det kanske var rena tanklösheten, slappheten som gjorde att jag drack när jag hade tillfälle. Att jag sakta gled in i ett beroende. Att det inte startade vid första klunk utan kom smygande så sakta att jag inte märkte när fällan slog igen. Att jag ville vara glad och ha fest och alkohol var ett säkert sätt att få både sig själv och andra på gladare humör. I denna stund tänker jag att det inte spelar någon roll vilken orsak det hade, vilka skäl som jag kan framföra. Jag kanske inte var alkoholist från början, men jag blev det genom idogt drickande. Det finns inga yttre orsaker jag kan dra fram som skäl. Det är kanske inte är mer invecklat än att jag slarvade med drickat, jag var nonchalant, jag upptäckte inte faran och jag struntade säkert i andras goda råd. Konstigare än så är det nog inte.
Det skrämmer mig mycket eftersom jag förstår att det är mängder av unga människor som nu lever ett farligt liv utan att tänka sig för. De dricker för mycket, för ofta och för hejdlöst och de kommer att fastna i sitt beroende liksom jag gjorde. Förmodligen kommer ingen av dem att kunna sluta för att de sitter i soffan hos någon terapeut och berättar om sin tragiska barndom - det kanske bara behövs att ärligt se och konstatera att det är slarv, nonchalans, övermod och oförstånd som skapar deras beroende. Men det låter kanske mer intressant att hala fram några dystra barndomsminnen ur det förflutna och snyfta en urskuldande vals.Stunder då jag vänt ytterligare några gånger på samma tuvor tänker jag att det kanske var rena tanklösheten, slappheten som gjorde att jag drack när jag hade tillfälle. Att jag sakta gled in i ett beroende. Att det inte startade vid första klunk utan kom smygande så sakta att jag inte märkte när fällan slog igen. Att jag ville vara glad och ha fest och alkohol var ett säkert sätt att få både sig själv och andra på gladare humör. I denna stund tänker jag att det inte spelar någon roll vilken orsak det hade, vilka skäl som jag kan framföra. Jag kanske inte var alkoholist från början, men jag blev det genom idogt drickande. Det finns inga yttre orsaker jag kan dra fram som skäl. Det är kanske inte är mer invecklat än att jag slarvade med drickat, jag var nonchalant, jag upptäckte inte faran och jag struntade säkert i andras goda råd. Konstigare än så är det nog inte.
Kommentarer
Trackback
