Hysch-hysch
Att jag inte skriver den här bloggen eller ger ut min bok Alkisar under mitt eget namn har ungefär samma orsak. Jag vill inte ge ansikte åt kvinnlig alkoholism, jag vill inte bli känd av den orsaken och sitta i soffor och bli intervjuad om "hur det känns". Det får kändisarna göra. Jag vill bli ihågkommen för annat jag gjort i mitt liv, för den person jag är och inte för en stämpel som det står Alkoholist på. Det är som vi alla vet också en särskilt besvärande stämpel att bära, ett tecken på svaghet och skandal. Jag kan också tänka mig hur det skulle snackas i de korridorer där jag inte längre går med mina pärmar.
Men är det inte konstigt att vi har en så utbredd och vanlig sjukdom att den rör och berör nästan alla i vårt samhälle men som ingen vill eller vågar erkänna? Om du får veta att någon har cancer blir ditt medlidande väckt, får du veta att någon är alkoholist kan vilken känsla som helst från förakt, avståndstagande och skandalhunger dyka upp. Den första spontana reaktionen är i alla händelser inte medlidande, tror jag.
Bland mina vänner och kamrater i självhjälpsgruppen är anonymitet självklar, där är vi bara förnamn med varandra men lär naturligtvis känna varandra med hel identitet också så småningom. Där gör jag ingen hemlighet av att jag är Torrdockan, även om jag aktar mig för att prata öppet om det. Torrdockan får inte skymma mig som människa. Det är ingen vattentät hemlighet vem jag är, men jag vill ha anonymitetens frihet och hänsyn. Det är inget skumt eller mystiskt med vår anonymitet, allt blir bara så mycket enklare och jämlikt när man inte är fastkedjad vid sitt yrke, sitt privatliv, sin adress, sin plats i samhällsmaskineriet.
Så träffande, IGEN! Jag känner igen mig. Jag berättar gärna om mitt liv för kompisarna, öga mot öga - men jag skulle inte vilja, att dom valde att läsa om det i smyg (på dataskärmen). Därför är anonymiteten på nätet befogad, dessutom är det något lättare att vara ärlig (alltid svårt, därför är du unik, Dockan!). Jag bär min sociala mask, med högt huvud! Och jag tror det är lättare, att ta kritik eller en elak kommentar, direkt, än om man förstår, att det snackas mellan kompisarna, bakom ryggen på en själv.
Vet du Torrdocka, jag tror att det egentligen inte är så stor skillnad på alkoholism mot andra tillstånd. När jag blev arg, agressiv, självisk, nedlåtande, isolerad och absorberad i flaskan var det ingen som visade mig medlidande eller förståelse, förklarligt nog.
Men det är ju avvarter av alkoholen. När jag förklarade för samma människor att jag hade gjort upp med alkoholen och slutat, så mötte jag en väldig förståelse och respekt. När någon super och beter sig som ett svin så är medkänslan långt borta.
Det samma gäller väll vid alla sjukdommar, man kan ta ansvar för sin sjukom, vad det nu är: cancer, ms eller någon annan alvarlig sjukdom eller ge tusan i det och strunta i behandlig och vara bitter mot världen, allt och alla. Då blir man också ensam och isolerad.
Jag tror ansvar bemöts med respekt, oavsett tillstånd, det är min erfarenhet. Själv blev jag paralyserad av att kalla mig alkoholist och jag har lämnat aa och hittat min egen väg, där jag kan lägga alkoholen bakom mig och gå vidare.
Du skriver från hjärtat och då blir det alltid bra, vare sig jag delar dina åsikter eller inte, så det skall bli ett sant nöje att läsa din bok.
Moses
Jag har också tänkt mycket kring det här med anonymiteten. Min bakgrund i programmet har visat mig hur det kan vara. Man kan få sätta ord på allt det man tänker utan att få en massa kommentarer, goda råd eller någon som tycker synd om en. Man kan fortsätta vara den man är, men ändå ge utryck för det som finns på insidan. Jag ser integritet som något positivt och har full respekt för att du valt att ge ut boken under annat namn.
Lycka till