© Torrdockan

Efter åratals misslyckat drickande som alltid slutade med förvirring och missmod insåg jag att jag inte kan dricka alkohol. Jag kan inte dricka för jag är alkoholist. Det tog tusen buteljer för att inse det. Sen blev det väl tusen buteljer till för att skölja ner den bistra sanningen. Jag anser mig normalbegåvad, normaltrevlig, normalsnygg, normalframgångsrik. Det är bara en sak som är onormalt med mig: jag kan inte hantera alkohol. Denna enkla slutsats tog lång tid att acceptera. Det var som om jag upptäckt att jag inte tålde lakrits men ändå smög mig till att äta lakrits så fort jag hade tillfälle. Trots att jag blev sjuk av alkohol och betedde mig på ett sjukt sätt envisades jag med att hälla i mig diverse drycker bara de innehöll alkohol. Smakämnen och annat bjäfs spelade ingen roll, jag drack för "pocenten" precis som alla andra fyllbultar.

Sanningen för mig är: jag kan inte dricka. Ingenting hindrar mig för i vårt fria land får vem som helst supa ihjäl sig utan inblandning. Jag får alltså dricka, men jag kan inte. Mitt alkoholberoende är en privatsak, inga välmenande anhöriga eller terapeuter i världen kan få mig att sluta dricka, det kan bara jag själv styra. Jag har ansvar för mitt eget öde. Jag har en livshotande sjukdom som jag själv kan bota genom att inte dricka alkohol. Att det ska vara så svårt att ta konsekvenserna av den slutsatsen! Alkoholism behandlas med nykterhet, det enda botemedel som finns! Hur oändligt lång tid det kan ta för somliga att fatta denna enkla sanning!