Ta det lugnt på Halloween!
En viss försiktighet rekommenderas!
Inte med dator
Min kontakt med internet är bruten och jag sitter som isolerad på en öde ö. Just nu har jag tillgång till en dator, men inte förrän på fredag ska allt vara som vanligt igen. Ha tålamod, det måste jag ha...
Här var man inte heller uppkopplad. Det ser idylliskt och skönt ut på vykortet från förra seklets början.
Här var man inte heller uppkopplad. Det ser idylliskt och skönt ut på vykortet från förra seklets början.
Vad tänkte de på?
Allt har sin tid, men vilken tid var det som tillät fantasilösheten att härja fritt i stan? Minns Olle Adolphsons visa om Gustaf Lindström "Vad är det för ena dårar som härjar i stan... Nu river dom hela stan..." Det finns ännu värre fasader, det här är en som smugit sig in på tvären vid Birger Jarlsgatan.
Det går att trösta sig med denna fasad - övervåningen på KonstnärsBaren på Smålandsgatan - som ligger på andra sidan. Gillar man pynt är det här en värdig balkong. Huset ritades av arkitekten Ludvig Peterson, invigdes 1891 och är idag ett byggnadsminnesmärke. Denna anrika byggnad, Konstnärshuset, inhyser idag konstutställningar i fem plan vilka alla kan besökas dagtid.
Men visst blir det nya också spännande! Stockholm får sitt runda torn,
ett bostadshus på Östermalm, snart inflyttningsklart.
Foto: Torrdockan 2007
Det herrelösa klotet
Varför har du övergivit oss? Gud måste ha vänt sig bort från det blå klotet. Det snurrar ödsligt för sig själv, bort från solen, ensamt i universum, kantrande av krig och stridigheter, flyende människoskaror och flodvågor som möter eldstormar. En morgonutsändning av vad som timat haver sen i går, blir för mycket. Jag sätter kaffet i vrångstrupen, jag famlar efter pennan för att lösa korsord, jag orkar inte ta in en enda stenkastning, en enda bilbomb, ett enda öde mer. Nu vill jag vila bland liljor, vandra i daggvåta marker, stå vid havet med fladdrande hår och vänta på de hemseglande. Å, jag vill sitta vid Ales stenar tillsammans med RB, pappa är med den sommaren då vi var så skrattande lyckliga för att vi levde och var där och att solen ännu inte gått i moln.
Vi mindes och talade ofta om den gången då jag hade himmel och hav bakom ryggen och skrattande såg två av de människor som jag älskade mest på jorden. Jag hällde upp kaffe och satte mig sedan bredvid dem och såg ut över det oändliga blå. Där vill jag vara i dag och hålla mig fast i gräset för att stanna kvar på det kantrande klotet...
Vi mindes och talade ofta om den gången då jag hade himmel och hav bakom ryggen och skrattande såg två av de människor som jag älskade mest på jorden. Jag hällde upp kaffe och satte mig sedan bredvid dem och såg ut över det oändliga blå. Där vill jag vara i dag och hålla mig fast i gräset för att stanna kvar på det kantrande klotet...
Jack är död
Jack är död. Han dog ensam i sin lägenhet av alkohol och narkotika. Han var en liten pojke i en stor vuxen kropp. Vi var på behandlingshemmet tillsammans. De är tre år sedan han muckade därifrån.
Ser ni ingenting? Märker ni ingenting? Människor dör av sina droger. De dör. Han ville precis som vi andra bli kvitt sitt beroende. Han gav allt för att bli nykter och drogfri. Men han klarade det inte. Det finns ingen medicin som hjälper, inget vaccin, inget botemedel. Mänskligheten har supit i tusentals år men det finns inget som hjälper mot druvans gift. Inget som befriar dem som missbrukar. Inget som stoppar det vansinne som kallas beroende.
De som skrålar som luffare i parken, de som "representerar" alkoholisterna, är överlevare. Tro det eller ej. De överlever just nu. De andra ligger i sina hålor och dör. Ensamma. De försvinner tyst och omärkligt. De blir inte ens en notis som trafikoffer blir. Vårt samhälle har nollvision när det gäller trafik, men människor tillåts supa ihjäl sig i ensamhet eller dö av en överdos. Ser ni ingenting?
Jack begravs på fredag. Han försökte bli fri, men han klarade det inte. Det finns fortfarande människor som kallar det för dålig karaktär. De tror att det är viljestyrt. Jack orkade inte. Nu slipper han supa, nu är han fri. Han blev inte ens trettio.
Ser ni ingenting? Märker ni ingenting? Människor dör av sina droger. De dör. Han ville precis som vi andra bli kvitt sitt beroende. Han gav allt för att bli nykter och drogfri. Men han klarade det inte. Det finns ingen medicin som hjälper, inget vaccin, inget botemedel. Mänskligheten har supit i tusentals år men det finns inget som hjälper mot druvans gift. Inget som befriar dem som missbrukar. Inget som stoppar det vansinne som kallas beroende.
De som skrålar som luffare i parken, de som "representerar" alkoholisterna, är överlevare. Tro det eller ej. De överlever just nu. De andra ligger i sina hålor och dör. Ensamma. De försvinner tyst och omärkligt. De blir inte ens en notis som trafikoffer blir. Vårt samhälle har nollvision när det gäller trafik, men människor tillåts supa ihjäl sig i ensamhet eller dö av en överdos. Ser ni ingenting?
Jack begravs på fredag. Han försökte bli fri, men han klarade det inte. Det finns fortfarande människor som kallar det för dålig karaktär. De tror att det är viljestyrt. Jack orkade inte. Nu slipper han supa, nu är han fri. Han blev inte ens trettio.
Fel Birgitta
Det ringde sent i kväll och det var Birgitta, en gammal skolkamrat sen hedenhös. Hon hade hittat mig i sin telefonbok men var egentligen i färd med att försöka få tag i numret till en annan klasskompis. Jag fick bilden av Birgitta direkt framför mig och trodde att jag visste vem det var. Kvinnor byter efternamn och jag kom inte ihåg vad hon bytte till. Vi pratade en lång stund, jag gick lite artigt på tomgång och det går egentligen att prata ganska länge utan att något direkt personligt dyker upp. Jag funderade över hur hon kunnat bli av med sin gotländska så totalt. Sekunden efteråt insåg jag att jag pratade med "fel" Birgitta. Jag kände som jag tvärbromsade framför ett bråddjup, men jag klarade mig utan att säga att jag trodde hon var en annan.
När vi lagt på, funderade jag ett tag över att hon flera gånger sa att jag lät så glad. Kanske jag gör det numera. Jag är glad, jag har en glädje som botten i mig trots att jag kan vara mycket ledsen ibland, vemodig eller trött. Glädjen har kommit med nykterheten. På ett sätt tycker jag det är ens förbaskade skyldighet att vara glad mot andra, det är för hopplöst med alla grinollar och piplisor som klagar på allting och ringer till Täppas eller någon annan och öser ur sig inför hela svenska folket sitt missnöje, sin olust och sin ilska. Förr var jag ofta orolig, stressad för minsta småsak, irriterad, ilsken, kritisk. Min självmedicinering med alkohol kunde tillfälligt hjälpa upp min sinnesstämning.
Jo, jag är gladare nu, lugnare. Jag känner att min trygghet har kommit med nykterheten och jag är inte stressad eller orolig över allting. Jag tar det lugnt. Jag har fått sinnesro och den är grogrund för min glädje. Så märkligt att det hörs när jag pratar i telefon om helt vanliga ting...
När vi lagt på, funderade jag ett tag över att hon flera gånger sa att jag lät så glad. Kanske jag gör det numera. Jag är glad, jag har en glädje som botten i mig trots att jag kan vara mycket ledsen ibland, vemodig eller trött. Glädjen har kommit med nykterheten. På ett sätt tycker jag det är ens förbaskade skyldighet att vara glad mot andra, det är för hopplöst med alla grinollar och piplisor som klagar på allting och ringer till Täppas eller någon annan och öser ur sig inför hela svenska folket sitt missnöje, sin olust och sin ilska. Förr var jag ofta orolig, stressad för minsta småsak, irriterad, ilsken, kritisk. Min självmedicinering med alkohol kunde tillfälligt hjälpa upp min sinnesstämning.
Jo, jag är gladare nu, lugnare. Jag känner att min trygghet har kommit med nykterheten och jag är inte stressad eller orolig över allting. Jag tar det lugnt. Jag har fått sinnesro och den är grogrund för min glädje. Så märkligt att det hörs när jag pratar i telefon om helt vanliga ting...
Hösten är vacker
Tack för årstider! Jag skulle inte vilja ha sommar året runt. Nej tack, det här nordiska klimatet passar mig perfekt. Jag tycker om alla årstider, alla månader. November tycker jag är helmysig för då kan man krypa ihop i skönaste fåtöljen och läsa böcker eller lyssna på musik. Hur skulle jag hinna det om solen gassade varje dag och det var hett som i en bastu? Oktober bjuder på vackra färger. Det finns solstunder, ja hela soldagar, men då gäller att passa på. Det går inte att skjuta upp promenaden till en annan dag, för då kanske det regnar eller är dimma.
Träden frossar i färg innan det är dags att fälla löv.
Himlamålaren väljer speciella färger till oktoberhimlen.
Foto: Torrdockan 2007
Nemo har ordet: Möjliggörarnas marknad
Signaturen Nemo har låtit mig publicera en text från hans blogg. Jag har läst och lärt mycket av Nemo, och jag rekommenderar ett besök på hans blogg. Originaltexten återfinns här.
Möjliggörarnas marknad
Att ha ont i tänderna är inte skämmigt...vi går till tandläkaren. Att förlora kontrollen över sitt alkoholintag är inte bara skämmigt. Det är oerhört svårt att inse, acceptera och aktivt tillfriskna. Det skall fan vara alkoholist idag. Fast det beror på, förstås.
Har jag ännu inte begripit att jag sitter fast i, eller är på väg in i ett beroende har jag förmodligen glada dagar.
Spriten forslas billigt in från våra grannländer. Staten funderar på att bemöta attacken genom att sänka skatten så att det blir billigare att handla på systembolaget. Men just nu verkar det gå bra ändå. Systemet sätter rekord i försäljningssiffrorna.
Det är 15 % av befolkningen som står för 90% av alkoholkonsumtionen. På debattsidor ger den ena politikern efter den andra lika suddiga som uddlösa förslag på vad som skall göras för att vi skall få ner totalkonsumtionen av alkohol i landet. Den förhärskande åsikten tycks vara är att en sänkt totalkonsumtion av alkohol minskar alkoholskadorna. Detta är säkert alldeles sant. Lika sant som att ett sänkt sockerintag minskar risken för fetma, högt blodtryck, karies och andra oönskade konsekvenser.
Har jag gått i fällan, sitter jag fast i ett beroende. Hur skall jag göra då? Finns det hjälp? Vill någon se? Alkoholism är en lömsk sjukdom. Så gott som alla fysiska åkommor som den för med sig kan bero på annat. Och vilken läkare vill anklaga sin patient för att ljuga?
Alla höga blodtryck, ångesttillstånd, sömnsvårigheter, diffusa ryggsmärtor och diabetes och annat som kan ha sin förklaring i annat än hög alkoholkonsumtion kan också behandlas utifrån något annat och alkoholisten, som ännu inte vet att hon är en alkoholist tutar vidare...läkaren legitimerade på något vis fortsatt bruk. "Mina krämpor beror uppenbarligen på någonting annat än alkohol. Det borde ju läkaren sett eller frågat om annars..."
Alkoholism är en av de få sjukdomar där endast den som själv har sjukdomen kan ställa sin diagnos. Det är därför de flesta som kallar sig alkoholister inte längre dricker alkohol. Först när jag själv blir medveten om att jag har ett problem som har sin orsak i att jag dricker för mycket kan jag göra något åt det. Eller?
Problemet idag är sammanfattningsvis en felfokusering från samhällets sida - vi bör rikta blicken mot effekterna av konsumtionen istället för att i första hand koncentrera oss på marginalerna; hemlösa och skrumpleversiffror samt ungdom i gemen och införsel i stort.
Den som är i ett missbuk eller har ett beroende kan ofta inte se det förrän konsekvenserna blir övertydliga.
Man brukar tala om att var och en måste nå en sorts personlig botten. Denna botten är högst individuell. Och samtidigt skör. Trampar jag igenom min botten kan jag falla ännu mycket längre. Rätt åtgärd och rätt uppfångad kan en beroendes personliga botten lyftas och det behöver inte bli en personlig tragedi. Ekonomi, social trygghet, arbete och familj får ofta törnar i en sån här process - men alkoholisten kan bryta sitt missbruk och starta en ny livsföring. Tragedin och sorgen blir tung nog ändå. Tänk - att skiljas från sin bäste vän och följeslagare - alkoholen. I en alkoholistfamilj är förresten de flesta medlemmar beroende. Var och en på sitt sätt. Tommy Hellstens "Flodhästen i vardagsrummet" skildrar detta på ett lättöverskådligt sätt.
Claes Sjöberg, alkoholläkare på Nordhemskliniken, skrev för en tid sedan en debattartikel om de hemlösa. De som lever i marginalen. Var deras personliga botten är kan jag inte föreställa mig, men jag kunde själv varit i den situationen. Skulle jag då vilja leva kvar i det utanförskap som hemlöshet och gravt armod innebär? Så beroende av andras välvilja? Svårt att föreställa sig. Men att ständigt bli omhändertagen, ständigt tas om hand utan krav på motprestation - det är inte något som stärker en individ. Var går gränsen mellan att ta ansvar för sitt eget liv och att låta sig styras av sitt beroende? För så är det...så länge jag inte kommer tillrätta med mitt bereonde och missbruk kommer jag inte att ta ansvar för mitt eget liv. Därtill är beroendet för starkt och min egen vilja för svag. Nykterhet
- sedan arbete - därefter bostad måste vara den enda rätta vägen i en sådan process.
De människor som vi ser som utslagna utgör skrämmande nog endast 5% av alkoholisterna i samhället. Eller
25 000 personer om man så vill. De övriga 475 000 alkoholisterna arbetar, kysser sina barn godnatt, åker på husvagnssemester, skriver skarpsinniga böcker och lever som de flesta. I dessa siffror har jag inte tagit med den knappa miljon som lever i ett skymningsland - på väg in i eller med en konsumtion som gränsar till beroende.
Vi bär dock på rädslor som vi inte kan hantera på annat sätt än med alkohol. Vi vet inte något annat. Och det hjälper. För stunden. Med glas i hand känner vi oss "som vi ska". Lugna. Säkra. Som dom andra.... Vi spritbenägna. Vi som tål att festa och vet att en återställare är en hederssak. Som vet att liera oss med människor av samma skrot och korn, de som dricker som vi.
Och ingen...absolut ingen skall ifrågasätta vårt beteende. Inte så konstigt att ingen förstår oss heller...när vi inte vill bli ifrågasatta. Eller hur?
Nemo
Möjliggörarnas marknad
Att ha ont i tänderna är inte skämmigt...vi går till tandläkaren. Att förlora kontrollen över sitt alkoholintag är inte bara skämmigt. Det är oerhört svårt att inse, acceptera och aktivt tillfriskna. Det skall fan vara alkoholist idag. Fast det beror på, förstås.
Har jag ännu inte begripit att jag sitter fast i, eller är på väg in i ett beroende har jag förmodligen glada dagar.
Spriten forslas billigt in från våra grannländer. Staten funderar på att bemöta attacken genom att sänka skatten så att det blir billigare att handla på systembolaget. Men just nu verkar det gå bra ändå. Systemet sätter rekord i försäljningssiffrorna.
Det är 15 % av befolkningen som står för 90% av alkoholkonsumtionen. På debattsidor ger den ena politikern efter den andra lika suddiga som uddlösa förslag på vad som skall göras för att vi skall få ner totalkonsumtionen av alkohol i landet. Den förhärskande åsikten tycks vara är att en sänkt totalkonsumtion av alkohol minskar alkoholskadorna. Detta är säkert alldeles sant. Lika sant som att ett sänkt sockerintag minskar risken för fetma, högt blodtryck, karies och andra oönskade konsekvenser.
Har jag gått i fällan, sitter jag fast i ett beroende. Hur skall jag göra då? Finns det hjälp? Vill någon se? Alkoholism är en lömsk sjukdom. Så gott som alla fysiska åkommor som den för med sig kan bero på annat. Och vilken läkare vill anklaga sin patient för att ljuga?
Alla höga blodtryck, ångesttillstånd, sömnsvårigheter, diffusa ryggsmärtor och diabetes och annat som kan ha sin förklaring i annat än hög alkoholkonsumtion kan också behandlas utifrån något annat och alkoholisten, som ännu inte vet att hon är en alkoholist tutar vidare...läkaren legitimerade på något vis fortsatt bruk. "Mina krämpor beror uppenbarligen på någonting annat än alkohol. Det borde ju läkaren sett eller frågat om annars..."
Alkoholism är en av de få sjukdomar där endast den som själv har sjukdomen kan ställa sin diagnos. Det är därför de flesta som kallar sig alkoholister inte längre dricker alkohol. Först när jag själv blir medveten om att jag har ett problem som har sin orsak i att jag dricker för mycket kan jag göra något åt det. Eller?
Problemet idag är sammanfattningsvis en felfokusering från samhällets sida - vi bör rikta blicken mot effekterna av konsumtionen istället för att i första hand koncentrera oss på marginalerna; hemlösa och skrumpleversiffror samt ungdom i gemen och införsel i stort.
Den som är i ett missbuk eller har ett beroende kan ofta inte se det förrän konsekvenserna blir övertydliga.
Man brukar tala om att var och en måste nå en sorts personlig botten. Denna botten är högst individuell. Och samtidigt skör. Trampar jag igenom min botten kan jag falla ännu mycket längre. Rätt åtgärd och rätt uppfångad kan en beroendes personliga botten lyftas och det behöver inte bli en personlig tragedi. Ekonomi, social trygghet, arbete och familj får ofta törnar i en sån här process - men alkoholisten kan bryta sitt missbruk och starta en ny livsföring. Tragedin och sorgen blir tung nog ändå. Tänk - att skiljas från sin bäste vän och följeslagare - alkoholen. I en alkoholistfamilj är förresten de flesta medlemmar beroende. Var och en på sitt sätt. Tommy Hellstens "Flodhästen i vardagsrummet" skildrar detta på ett lättöverskådligt sätt.
Claes Sjöberg, alkoholläkare på Nordhemskliniken, skrev för en tid sedan en debattartikel om de hemlösa. De som lever i marginalen. Var deras personliga botten är kan jag inte föreställa mig, men jag kunde själv varit i den situationen. Skulle jag då vilja leva kvar i det utanförskap som hemlöshet och gravt armod innebär? Så beroende av andras välvilja? Svårt att föreställa sig. Men att ständigt bli omhändertagen, ständigt tas om hand utan krav på motprestation - det är inte något som stärker en individ. Var går gränsen mellan att ta ansvar för sitt eget liv och att låta sig styras av sitt beroende? För så är det...så länge jag inte kommer tillrätta med mitt bereonde och missbruk kommer jag inte att ta ansvar för mitt eget liv. Därtill är beroendet för starkt och min egen vilja för svag. Nykterhet
- sedan arbete - därefter bostad måste vara den enda rätta vägen i en sådan process.
De människor som vi ser som utslagna utgör skrämmande nog endast 5% av alkoholisterna i samhället. Eller
25 000 personer om man så vill. De övriga 475 000 alkoholisterna arbetar, kysser sina barn godnatt, åker på husvagnssemester, skriver skarpsinniga böcker och lever som de flesta. I dessa siffror har jag inte tagit med den knappa miljon som lever i ett skymningsland - på väg in i eller med en konsumtion som gränsar till beroende.
Vi bär dock på rädslor som vi inte kan hantera på annat sätt än med alkohol. Vi vet inte något annat. Och det hjälper. För stunden. Med glas i hand känner vi oss "som vi ska". Lugna. Säkra. Som dom andra.... Vi spritbenägna. Vi som tål att festa och vet att en återställare är en hederssak. Som vet att liera oss med människor av samma skrot och korn, de som dricker som vi.
Och ingen...absolut ingen skall ifrågasätta vårt beteende. Inte så konstigt att ingen förstår oss heller...när vi inte vill bli ifrågasatta. Eller hur?
Nemo
Fula gubbar på stan
Det vimlar av fula gubbar på stan! Så länge de sitter på väggarna är det lugnt. De här sitter längs Valhallavägen och tittar på trafiken. Lyft blicken när du är på promenad, så hittar du många gubbar på fasaderna!
Foto: Torrdockan 2007
Micke har ordet
Det alkoholfixerade samhället
Ibland hör jag manliga alkoholister säga att det var för att bli modiga, de drack. Alkoholen blev en väg till styrka och mod. Det kanske fungerade till en början, men modet kunde lika gärna gå över i dumdristighet eftersom omdömet samtidigt slogs ut. Styrkan blev svaghet då vettet sakta sipprade ut och ersattes av blint raseri. Alkohol är ett mäktigt gift, ingenting att leka med. Den kemiska process som sker i kroppen när man dricker, kan varje person studera på sig själv. Jag talar inte om alkoholister, jag menar vanliga helgdrickare. Ett glas för mycket fördunklar omdömet även hos en oförvitlig medborgare som inte har ringaste tendens till att bli beroende av alkohol.
Normaldrickaren kan erinra sig något tillfälle då det blev för mycket alkohol och vad som då skedde. Visst är det skämmigt! Jag vet personer som aldrig skulle lyfta ett finger för att skada någon som plötsligt fann sig stående bredvid någon de slagit till marken. Jag vet hederliga, rejäla plikttrogna människor som i fylla gjort de mest häpnadsväckande övertramp. Och ingen kan peka ut dem som alkoholister - de är normaldrickande människor som tog ett glas för mycket och fick erfara alkoholens negativa vändning.
En ärlig inventering av några ungdomsfyllor kan ge ett nyttigt perspektiv för den stadgade vuxenmänniskan. Det är lätt att glömma sina egna misslyckanden och tillkortakommanden. Mycket lätt. Den blyge blev modig, den svage blev stark, den skamsne blev frimodig, den lille stackaren blev en stor stark farlig bjässe. Alkoholens effekt är förödande. Stora, starka, vuxna män kan bli lallande fånar eller slagskämpar med galenskap i blick och nävar. Stabila medelålders kvinnor kan bli fnittriga promiskuösa vampar. Vad kan då inte alkohol göra med unga oerfarna människor som inte kan sätta gränser i tid?
Gatuvåld är nästan alltid alkoholrelaterat, liksom kvinnomisshandel och andra övergrepp. Ska våldet bekämpas, måste alkoholen stå för sin del av problemet. Det går inte att skylla ifrån sig och säga "jag var full" och få förlåtelse. Det är för sent. Vi måste fortsätta leva med alkohol i vårt samhälle. Total nykterhet är en utopi. De flesta kan hantera en rimlig mängd av alkohol. Det är okontrollerat hetsdrickande som leder till katastrof. Det måste hejdas, men vem ska hejda det? Vårt samhälle är totalfixerat vid alkohol. Ingen tidning kan publicera ett recept utan att samtidigt ge vintips. I morgonsoffan på TV4 dricker man med välbehag före klockan 10 på dagen, till och med snaps.
Vem kan kasta sten på supande ungdomar? De vuxna som inte kan avstå från sin alkohol? Föräldrarna som dricker vin till måltiderna, tar sig en rejäl omgång över helgen, ordnar sina grillfester och kräftskivor? Är det vi vuxna som ska dra ut i fackeltåg och protestera mot att ungdomar gör precis som vi? Är vi en hop skenheliga moralister, som tror att reaktionerna och vändningen ska komma från de unga - inte från oss vuxna som är förebilder och ger exempel? De patetiska undanflykterna att det skulle vara dataspel och våldsfilmer som "inspirerar" unga till våld och övergrepp är pinsamma, tycker jag. Det är vi vuxna och vår oförmåga att själva hantera alkohol och problematiken runt alkohol som är orsaken till att ungdomar dricker. Att de dricker för mycket är resultatet av deras oerfarenhet, de vuxnas frånvaro, brist på goda förebilder, brist på seriös vägledning i alkoholrelaterade problem. Det hjälper inte att stänga av teven!
Normaldrickaren kan erinra sig något tillfälle då det blev för mycket alkohol och vad som då skedde. Visst är det skämmigt! Jag vet personer som aldrig skulle lyfta ett finger för att skada någon som plötsligt fann sig stående bredvid någon de slagit till marken. Jag vet hederliga, rejäla plikttrogna människor som i fylla gjort de mest häpnadsväckande övertramp. Och ingen kan peka ut dem som alkoholister - de är normaldrickande människor som tog ett glas för mycket och fick erfara alkoholens negativa vändning.
En ärlig inventering av några ungdomsfyllor kan ge ett nyttigt perspektiv för den stadgade vuxenmänniskan. Det är lätt att glömma sina egna misslyckanden och tillkortakommanden. Mycket lätt. Den blyge blev modig, den svage blev stark, den skamsne blev frimodig, den lille stackaren blev en stor stark farlig bjässe. Alkoholens effekt är förödande. Stora, starka, vuxna män kan bli lallande fånar eller slagskämpar med galenskap i blick och nävar. Stabila medelålders kvinnor kan bli fnittriga promiskuösa vampar. Vad kan då inte alkohol göra med unga oerfarna människor som inte kan sätta gränser i tid?
Gatuvåld är nästan alltid alkoholrelaterat, liksom kvinnomisshandel och andra övergrepp. Ska våldet bekämpas, måste alkoholen stå för sin del av problemet. Det går inte att skylla ifrån sig och säga "jag var full" och få förlåtelse. Det är för sent. Vi måste fortsätta leva med alkohol i vårt samhälle. Total nykterhet är en utopi. De flesta kan hantera en rimlig mängd av alkohol. Det är okontrollerat hetsdrickande som leder till katastrof. Det måste hejdas, men vem ska hejda det? Vårt samhälle är totalfixerat vid alkohol. Ingen tidning kan publicera ett recept utan att samtidigt ge vintips. I morgonsoffan på TV4 dricker man med välbehag före klockan 10 på dagen, till och med snaps.
Vem kan kasta sten på supande ungdomar? De vuxna som inte kan avstå från sin alkohol? Föräldrarna som dricker vin till måltiderna, tar sig en rejäl omgång över helgen, ordnar sina grillfester och kräftskivor? Är det vi vuxna som ska dra ut i fackeltåg och protestera mot att ungdomar gör precis som vi? Är vi en hop skenheliga moralister, som tror att reaktionerna och vändningen ska komma från de unga - inte från oss vuxna som är förebilder och ger exempel? De patetiska undanflykterna att det skulle vara dataspel och våldsfilmer som "inspirerar" unga till våld och övergrepp är pinsamma, tycker jag. Det är vi vuxna och vår oförmåga att själva hantera alkohol och problematiken runt alkohol som är orsaken till att ungdomar dricker. Att de dricker för mycket är resultatet av deras oerfarenhet, de vuxnas frånvaro, brist på goda förebilder, brist på seriös vägledning i alkoholrelaterade problem. Det hjälper inte att stänga av teven!
Mot Stockholms himmel
Räddade fasader och torn håller andan för att inte skadas av avgaser och andra luftföroreningar...
...på Strandvägen
...vid Odenplan
...längs Kungsgatan
Foto: Torrdockan 2007
Var sitter det onda?
För mig känns det viktigt att lokalisera sjukdom och besvär jag drabbas av. Det är lätt att lokalisera de flesta krämpor och sjukdomar. Men var sitter alkoholism? Sista tiden har jag funderat på det. Vilken del av min kropp var mest drabbad av sjukdomen? (Glöm nu inte att jag är utan all medicinsk utbildning, jag för ingen annans talan och jag använder bara min egen erfarenhet av min egen alkoholism som bakgrund till mina funderingar.) När jag hörde talas om konsekvenser av alkoholism tänkte jag förr alltid på leverskador, skrumplever, fel på bukspottskörteln, magsår. Jag visste inga andra konsekvenser. Rökning kunde ge lungcancer, alkohol kunde ge leverskador. Så enkelt var det. Punkt, slut. Jag räknade inte ens med olycksfall och fysiska skador som konsekvenser. Jag hade skygglappar och såg ingenting.
Ingen berättade något eller förklarade. Jag gick i min naiva föreställning att konsekvens av alkohol är leverskador. När husläkaren meddelade att jag hade bra levervärden tog jag det som ett klartecken att dricka vidare, jag till och med ökade min konsumtion i rena lättnaden. Faran var över! Att jag fick andra skador och andra konsekvenser märkte jag inte själv. De kom smygande så sakta och angrep mig tyst på tå och de skrämdes varken med blod eller sår eller smärta. De bara kom och tog över min kropp och mitt sinne. Det fanns mentala konsekvenser som jag inte ens märkte. Själv. Andra kunde nog märka dem, men de fattade inte heller att mitt häftiga humör, min bitterhet, mitt maniska betende, mina humörsvängningar och min uppblossande vrede var konsekvenser av min alkoholism!
Jag brukar likna det vid att mitt blod blev svart, jag möglade inuti. Där själen kunde finnas kändes hopplöshet, ångest, ånger och självömkan. I åratal gödde jag min kropp med alkohol och själen svartnade mer och mer, till slut dog den nästan. Långt senare kom de fysiska konsekvenserna för mig. De var lättare att lägga märke till. Då först blev jag rädd! Att mitt liv kändes meningslöst, tungt och eländigt gjorde mig förbannad, inte rädd. Jag satte det inte i samband med mitt alkoholintag överhuvudtaget. Om jag vetat det jag vet i dag, skulle allt ha blivit annorlunda då? Jag är osäker. Alkoholen gav mig mentala konsekvenser, och den bedövade min förmåga att analysera. Jag blev expert på att bortförklara allting som störde mitt berusade liv. Varje cell i min kropp var angripen och skrek efter alkohol. Jag drunknade och skrek efter mera vatten!
Min alkoholism kunde inte lokaliseras, den fanns överallt i kropp och själ, den var som pest, lämnade inga kroppsdelar och organ intakta. Att tillfriskna från alkoholism är för mig en stor omvälvning som tar tid. Min kropp måste återhämta sig i varje cell, varje blodkropp, varje organ, varje hjärnvindling, varje funktion. Det går inte på en dag eller tusen dagar. Sluta dricka gjorde jag när jag ställde ner mitt sista glas. Då blev jag nykter, men nykter är inte för mig detsamma som frisk. Hela jag, fysiskt och psykiskt måste återskapas och återvända till sitt gamla skick. Det är kanske inte möjligt, men jag känner det angeläget att försöka bli så nära den människa jag en gång var och höll på att utvecklas till, när alkoholen avbröt den naturliga processen och gjorde all positiv utveckling omöjlig.
Ingen berättade något eller förklarade. Jag gick i min naiva föreställning att konsekvens av alkohol är leverskador. När husläkaren meddelade att jag hade bra levervärden tog jag det som ett klartecken att dricka vidare, jag till och med ökade min konsumtion i rena lättnaden. Faran var över! Att jag fick andra skador och andra konsekvenser märkte jag inte själv. De kom smygande så sakta och angrep mig tyst på tå och de skrämdes varken med blod eller sår eller smärta. De bara kom och tog över min kropp och mitt sinne. Det fanns mentala konsekvenser som jag inte ens märkte. Själv. Andra kunde nog märka dem, men de fattade inte heller att mitt häftiga humör, min bitterhet, mitt maniska betende, mina humörsvängningar och min uppblossande vrede var konsekvenser av min alkoholism!
Jag brukar likna det vid att mitt blod blev svart, jag möglade inuti. Där själen kunde finnas kändes hopplöshet, ångest, ånger och självömkan. I åratal gödde jag min kropp med alkohol och själen svartnade mer och mer, till slut dog den nästan. Långt senare kom de fysiska konsekvenserna för mig. De var lättare att lägga märke till. Då först blev jag rädd! Att mitt liv kändes meningslöst, tungt och eländigt gjorde mig förbannad, inte rädd. Jag satte det inte i samband med mitt alkoholintag överhuvudtaget. Om jag vetat det jag vet i dag, skulle allt ha blivit annorlunda då? Jag är osäker. Alkoholen gav mig mentala konsekvenser, och den bedövade min förmåga att analysera. Jag blev expert på att bortförklara allting som störde mitt berusade liv. Varje cell i min kropp var angripen och skrek efter alkohol. Jag drunknade och skrek efter mera vatten!
Min alkoholism kunde inte lokaliseras, den fanns överallt i kropp och själ, den var som pest, lämnade inga kroppsdelar och organ intakta. Att tillfriskna från alkoholism är för mig en stor omvälvning som tar tid. Min kropp måste återhämta sig i varje cell, varje blodkropp, varje organ, varje hjärnvindling, varje funktion. Det går inte på en dag eller tusen dagar. Sluta dricka gjorde jag när jag ställde ner mitt sista glas. Då blev jag nykter, men nykter är inte för mig detsamma som frisk. Hela jag, fysiskt och psykiskt måste återskapas och återvända till sitt gamla skick. Det är kanske inte möjligt, men jag känner det angeläget att försöka bli så nära den människa jag en gång var och höll på att utvecklas till, när alkoholen avbröt den naturliga processen och gjorde all positiv utveckling omöjlig.
Konstnären Irving Norman (1906 - 1989) tolkar sjukdomen så här i sin akvarell
Alcoholic från 1946. Jag tycker bilden av den som drunknar och vill ha mer vatten
är en bra illustration till den ohyggliga sjukdomen alkoholism och dess besinningslösa tvång.
Håll andan!
När luften till och med fräter sten, kan den inte vara så värst nyttig att andas, eller hur? Den här lilla stackaren sitter i rök och damm vid Birger Jarlsgatan i Stockholm.
Foto: Torrdockan 2007
Änglar, finns dom?
Inga fler änglar i Lesjöfors! Det har förskolans rektor bestämt. Se artikel. Småbarnen får inte tillverka julänglar mer. Det får bli tomtar! De kanske tror mer på tomtar än på änglar, vad vet jag. Julpynt som julpynt kanske man kan tycka, men inte i Lesjöfors!
För att kompensera alla som inte får tillverka änglar mer och alla som tappat barnatron på änglar och alla som inte sett någon ängel på länge, ger jag här några klassiska prov på skyddsänglar som vakar över barn som lämnats vind för våg. Dem vare med er!
Ofattbar okunskap
Hur kan någon säga sig inte veta att grovt våld är farligt för den som drabbas? Att hjärnan inte tål sparkar och slag utan att skadas? Att inte fatta att om en kompis ligger ner på marken och någon sparkar på hans huvud så är risken stor att offret får svåra skador? Hur kan man som sextonåring ha gått i skolan ända upp i gymnasiet utan att få elementär kunskap om hur våld skadar den ömtåliga människorkroppen? Jag fattar det inte. Jag förstår inte vad som hänt om jag inte löser ekvationen ungdomar + fest + x = slagsmål med att säga mig att x = alkohol. Alkohol ger personlighetsförändrimngar, gör många som dricker våldsamma, ökar stridslusten, hejdar rädslan, skapar mod och fördunklar omdömet. Att skylla på dataspel och våldsfilmer är inte trovärdigt för mig. Jag tror inte på den orsaken. Problemet heter alkohol och andra droger anser jag. Eftersom femton- och sextonåringar inte får skaffa sprit på lagligt sätt har de försett sig med andras hjälp. Det största problemet är att ungdomar dricker alkohol - och därför blir aggressiva och tar till dödligt våld i sin besinningslöshet.
Vet egentligen vuxna att en del ungdomar börjar dricka alkohol vid tretton års ålder och en del är inte ens det? Vuxna kan inte överge ungdomarna utan måste vara närvarande, Vuxna kan inte boa in sig i sina soffor hemma och låta ungdomarna ta över stan tillsammans med berusade vuxna som är på väg till och från krogen. Eller vill vuxna också vara ifred med sin alkohol när det är fredag-lördag?
Vem ska berätta sanningen för de okunniga?
Vet egentligen vuxna att en del ungdomar börjar dricka alkohol vid tretton års ålder och en del är inte ens det? Vuxna kan inte överge ungdomarna utan måste vara närvarande, Vuxna kan inte boa in sig i sina soffor hemma och låta ungdomarna ta över stan tillsammans med berusade vuxna som är på väg till och från krogen. Eller vill vuxna också vara ifred med sin alkohol när det är fredag-lördag?
Vem ska berätta sanningen för de okunniga?
Han dog, pojken
En sådan ohygglig händelse. En pojke blir ihjälsparkad av jämnåriga. Var fanns de vuxna? Var fanns föräldrarna? Vem hade försett dem med alkohol? Kan det här bli en slutpunkt för tonåringars hejdlösa supande och vansinniga hetsdrickande. Ingen ska påstå att alkoholen inte fanns med i bilden. Nog kan även nyktra tonåringar slåss, men det grövsta våldet finns med när det samtidigt finns droger i sammanhanget. Nu måste vi gråta, hela Sverige må gråta över en sextonåring som inte fick leva för att han var på fel plats vid fel tid. Vem ska trösta oss? Vem ska trösta hans föräldrar? Vem ska vända trenden att det är fritt fram att supa skallen av sig och att ingen förstår vilka konsekvenser det blir när vettet försvinner och våldet tar över. SvD skriver.
Spännande hus
Spännande hus tornar upp sig mot Stockholms himmel. Jag älskar krusidullerna! Raka linjer och noll dekoration är inte min favoritfasad. Stockholm lyckades få kvar en del roliga hus, Stockholm, den enda huvudstad i Europa som förstörde sig själv. De andra låg i ruiner efter världskriget. Stockholm var intakt! Sen kom egna svenska grävskopor och gjorde det inga bomber gjort: lade halva innerstan i grushögar! Men här är några festliga fasader och torn som fick vara kvar!
Längs Birger Jarlsgatan
På Karlavägen
Vid Stureplan
På Birger Jarlsgatan
Foto: Torrdockan 2007
Dagens repris: Om det hade med förnuft att göra
Om det hade med förnuft att göra skulle naturligtvis inte en medelålders framgångsrik musiker riskera sitt rykte, sin hälsa, sitt liv genom att sätta sig kanonfull bakom ratten och köra bil. Den folkkära sångerskan skulle inte gång på gång överraskas i tvättstugan med att stå och pimpla vin. Den populäre skådespelaren skulle inte sitta aspackad på krogen och sen vingla iväg till sin bil med en lika aspackad dambekantskap. Partiledaren skulle inte göra skandal på biografen och företagsledaren skulle inte göra bort sig på alphotellet. Om det hade med förnuft att göra skulle folk inte slåss på krogen, hamna i säng med okända, ramla utför trappor, tappa omdömet, förnedra sig, göra bort sig, stå och le fånigt och säga pinsamma saker eller kissa på gatan. Men det har inte med förnuft att göra.
De som stämmer in i exemplen ovan är inte nödvändigtvis alkoholister. De kan vara helt oförvitliga medborgare som druckit alkohol och tillfälligt tappat omdömet. Alkohol har denna effekt. En moralens förebild kan bete sig som ett svin efter några glas för mycket. Förnuftet tycks försvinna med alkoholen.
Där vin går in, går vettet ut skriver Eddan. Redan på den tiden visste man hur alkohol fungerar. De flesta människor tar varning av en fylla som slutat pinsamt eller i katastrof. De aktar sig i fortsättningen. En alkoholist tänker också akta sig, men kan inte sluta dricka i tid. Efter ett antal glas är alla varningar som bortblåsta och det finns inga skyddsanordningar i behåll. Gång efter gång dricker alkoholisten och resultatet blir detsamma. Uppvaknandet är pinsamt och förnedrande. Nya löften. Nya nederlag.
Det har inte med förnuft att göra. Det har inte med vilja att göra. Alkoholism är en sjukdom som slår ut förnuft och vilja hos den som är drabbad. Eller tror verkligen någon att en person med allt att förlora väljer att göra bort sig och hamna på löpsedlarna? Viljan är bortkopplad och den berusade autopiloten har tagit över. Förnuftet är bedövat och har ingenting att bestämma. Alkoholister kan lära sig, steg för steg, att få och bevara nykterhet. Det går att tillfriskna från denna kroniska sjukdom. Tusentals nyktra alkoholister är villiga att leda och guida andra till befrielse från tyngden och smärtan som det innebär att vara aktiv alkoholist. Det finns en lösning på alkoholisternas gemensamma problem. Det enda som behövs är en önskan att sluta dricka och kontakt med andra alkoholister som berättar hur man ska göra för att lyckas med det.
Kanelbullens egen dag 4 oktober
Den firade vi! Med ett glädjetjut! Tur att den inte är så helig så det är bara den dagen man får smyga i sig en kanelbulle. Det skulle vara för trist! Nog är kanelbullar gott, men tänk om det ordet vunnit över snabel-a för att benämna tecknet @! Det hade inte varit så kul och som gjort för missförstånd. Det är ytterst sällan jag hör annat än snabel-a för tecknet. Visst är det löjligt! Vi som skrattat småelakt åt norrmännens och deras ord som gulebøj och annat (som nog bara är påhitt av elaka svenskar) och så säger vi gravallvarligt "snabel-a" med jämna mellanrum. Snabel-a säger Anna Hedenmo i TV och kan hålla sig allvarlig. Duktigt. Den som vill läsa mer om snabel-a och vad det heter på många flera språk kan öppna den här länken.
Att ha en egen dag för kanelbullen känns en smula, bara lite, komiskt! Bara ingen kommer på att ge snabel-a:et en egen dag också!
Att ha en egen dag för kanelbullen känns en smula, bara lite, komiskt! Bara ingen kommer på att ge snabel-a:et en egen dag också!
Fest på kanelbullar!
Bara smulor kvar!
Foto: Torrdockan 2007
Micke har ordet
Micke skriver ofta kommentarer till mina inlägg. Här är den senaste. Tänkvärt, eller hur?
Alkoholism som sjukdom är ett intressant ämne tycker jag. Precis som Torrdockan skriver är alkoholism klassat som sjukdom med uppfyllnad av en mängd kriterier, så det faktumet behöver väl inte diskuteras. Däremot kan det vara intressant, tycker jag, att fundera kring vad som omfattas av sjukdomsdefinitionen. Nu är inte jag vare sig terapeut, läkare, psykolog eller i övrigt yrkesmässigt kompetent att framföra några vetenskapligt förankrade synpunkter. Däremot är jag själv alkoholist och har därför funderat mycket kring detta med sjukdomsbegreppet.
Enligt definitionen av alkoholism är detta ett fysiskt och psykiskt beroende av alkohol, en beroendesjukdom alltså. Denna sjukdom får en lång rad negativa effekter för individen. Dels med anledning av den sjukliga fixeringen kring drogen, allt annat blir oväsenligt. Dels ger drogen i sig fysiska och psykiska effekter på hälsan. Det tycker jag är lätt att acceptera. Men när börjar sjukdomen? Börjar den redan innan jag blivit beroende? Har jag en sjukdom som gör att jag häller i mig sådana mängder alkohol att jag utvecklar ett beroende? Innebär sjukdomen att jag väljer att fly livets svårigheter med hjälp av en drog? Eller börjar sjukdomen först när jag etablerat ett beroende? Jag vet inte, jag har såklart inga svar. Men nog är det så att många människor använder alkohol för att hantera stress, ångest, oro, besvikelser och så vidare, utan att bli beroende.
Är dessa människor alkoholister? För min egen personliga del tror jag att det krävs en genetisk disposition för att utveckla ett beroende, det går i alla fall mycket snabbare då än om man inte är "genetiskt känslig". Kombinerar man denna känslighet med en hög konsumtion riskerar man att utveckla ett beroende. För mig är beroendet i sig sjukdomen, det tvångsmässiga beteendet. Det som ledde fram till beroendet har enligt mitt sätt att se på det andra orsaker. För att upprätthålla nykterheten måste man såklart hantera alla faktorer, men om jag inte tillför kroppen alkohol så ligger sjukdomen latent.
Jag tror att det är viktigt att skilja på orsaker till varför man väljer att dricka innan man utvecklat ett beroende och varför man dricker när beroendet väl utvecklats. Inte minst om man ska skapa trovärdighet kring och acceptans för sjukdomsbegreppet hos den stora "massan" av människor. Mycket står att vinna med en sådan acceptans tror jag. Alkoholism är oerhört skamligt. Alkoholist är något man är, inte något "man kan bli". Blir alkoholism accepterat som sjukdom tror jag mycket av skammen försvinner och då kanske fler skulle kunna ta till sig hjälp och få leva nyktra. Men jag menar att det även följer med ett eget ansvar under hela livet. Jag är skyldig att hantera mitt liv på bästa sätt. Det finns nästan alltid ett val.
Före ett beroende är utvecklat har jag valet att hantera mitt liv utan att dränka mina sorger och när jag fått hjälp ut ur beroendets akuta faser har jag åter valet att fortsätta leva nykter. Här står mycket att vinna med en debatt kring alkoholens betydelse i samhället. Idag tycker jag vi är på väg mot ett väldigt alkoholliberalt samhälle. Är det så vi vill ha det? Ju mer accepterat och utbrett användandet av alkohol är, desto fler människor kommer att hamna i svårigheter. Fler kommer att utveckla beroendesjukdomen alkoholism.
Alkoholism som sjukdom är ett intressant ämne tycker jag. Precis som Torrdockan skriver är alkoholism klassat som sjukdom med uppfyllnad av en mängd kriterier, så det faktumet behöver väl inte diskuteras. Däremot kan det vara intressant, tycker jag, att fundera kring vad som omfattas av sjukdomsdefinitionen. Nu är inte jag vare sig terapeut, läkare, psykolog eller i övrigt yrkesmässigt kompetent att framföra några vetenskapligt förankrade synpunkter. Däremot är jag själv alkoholist och har därför funderat mycket kring detta med sjukdomsbegreppet.
Enligt definitionen av alkoholism är detta ett fysiskt och psykiskt beroende av alkohol, en beroendesjukdom alltså. Denna sjukdom får en lång rad negativa effekter för individen. Dels med anledning av den sjukliga fixeringen kring drogen, allt annat blir oväsenligt. Dels ger drogen i sig fysiska och psykiska effekter på hälsan. Det tycker jag är lätt att acceptera. Men när börjar sjukdomen? Börjar den redan innan jag blivit beroende? Har jag en sjukdom som gör att jag häller i mig sådana mängder alkohol att jag utvecklar ett beroende? Innebär sjukdomen att jag väljer att fly livets svårigheter med hjälp av en drog? Eller börjar sjukdomen först när jag etablerat ett beroende? Jag vet inte, jag har såklart inga svar. Men nog är det så att många människor använder alkohol för att hantera stress, ångest, oro, besvikelser och så vidare, utan att bli beroende.
Är dessa människor alkoholister? För min egen personliga del tror jag att det krävs en genetisk disposition för att utveckla ett beroende, det går i alla fall mycket snabbare då än om man inte är "genetiskt känslig". Kombinerar man denna känslighet med en hög konsumtion riskerar man att utveckla ett beroende. För mig är beroendet i sig sjukdomen, det tvångsmässiga beteendet. Det som ledde fram till beroendet har enligt mitt sätt att se på det andra orsaker. För att upprätthålla nykterheten måste man såklart hantera alla faktorer, men om jag inte tillför kroppen alkohol så ligger sjukdomen latent.
Jag tror att det är viktigt att skilja på orsaker till varför man väljer att dricka innan man utvecklat ett beroende och varför man dricker när beroendet väl utvecklats. Inte minst om man ska skapa trovärdighet kring och acceptans för sjukdomsbegreppet hos den stora "massan" av människor. Mycket står att vinna med en sådan acceptans tror jag. Alkoholism är oerhört skamligt. Alkoholist är något man är, inte något "man kan bli". Blir alkoholism accepterat som sjukdom tror jag mycket av skammen försvinner och då kanske fler skulle kunna ta till sig hjälp och få leva nyktra. Men jag menar att det även följer med ett eget ansvar under hela livet. Jag är skyldig att hantera mitt liv på bästa sätt. Det finns nästan alltid ett val.
Före ett beroende är utvecklat har jag valet att hantera mitt liv utan att dränka mina sorger och när jag fått hjälp ut ur beroendets akuta faser har jag åter valet att fortsätta leva nykter. Här står mycket att vinna med en debatt kring alkoholens betydelse i samhället. Idag tycker jag vi är på väg mot ett väldigt alkoholliberalt samhälle. Är det så vi vill ha det? Ju mer accepterat och utbrett användandet av alkohol är, desto fler människor kommer att hamna i svårigheter. Fler kommer att utveckla beroendesjukdomen alkoholism.
Dåligt ölsinne
En del som berusar sig och blir aggressiva sägs ha dåligt ölsinne. Konstigt. Man skyller på personen och inte på drogen. De som bara blir lummiga, trillar omkull och somnar, har de gott ölsinne, tro?
I grund och botten handlar det om solidaritet och vilket samhälle vi vill ha. Visst är det så att det kanske "bara" är runt 5% av alla alkoholkonsumenter som utvecklar ett beroende och därmed får sitt eget privata (ja och omgivningens då förstås) helvete att hantera. Sedan är det kanske 10% till som får direkta problem av sitt bruk (missbruk) men inte utvecklar ett kemiskt beroende. Säg totalt sett kanske 700 000 personer, bara i vårt land. Lägg till alla i dessa personers omgivning så blir det rätt många individer...
Det är med andra ord ett samhällsproblem, även om de allra, allra flesta kan hantera alkohol och får en positiv effekt av sitt bruk. Hur hanterar vi att en laglig produkt, som säljs i ett statligt monopol har dessa effekter. I Sverige är vi ändå rätt långt fram med åtgärder och upplysning, trots detta känns det som om mycket mer borde kunna göras. Kan man exempelvis på något sätt förändra våra ungdomars syn på alkohol, eller måste det för evigt vara en del av vuxenlivet att lära sig dricka?
Jag tror inte på några förbud, jag agiterar inte på gator och torg, jag tror på människors rätt att själva besluta om sina liv. Men för att våra barn ska få en möjlighet, att när dom blir vuxna, kunna välja på samma fria sätt så krävs en mer nyanserad bild av vad alkohol är och vilka risker den medför. De allra bästa förebilderna och de med störst makt att påverka är inte Riksdagen med sina lagar, Folkhälsoinstitutet eller Systemets upplysningskampanjer. Det är vi redan vuxna omkring barnen som kan visa att man inte nödvändigtvis måste nyttja alkohol. Varje helg för att slappna av och belöna sig, varje fest för att bli lite roligare eller varje midsommar....
Det finns en tankeväckande bok jag kan rekommendera i ämnet droger och vilka krafter som egentligen styr när det gäller produktion, tillgång och legalitet; "Vanans Makt - drogernas historia och den moderna världens födelse" av David T Courtwright.