Det finns öden
Det finns öden som rör mig på ett särskilt sätt. Ett är när en författare avlider innan boken har kommit ut, regissören avlider innan filmen haft premiär och liknande. Jag kom att tänka på det när jag läst i SvD att Stieg Larssons deckartrilogi ska filmas. Det får han inte uppleva och han fick inte ens uppleva att hans första bok kom ut. För mig känns det tragiskt och orättvist. Det finns flera som drabbats av detta som jag känner till. En av systrarna på Skäret upplevde till exempel aldrig sin färdiga bok med så många underbara recept. Hon var med om all planering, allt arbete, alla förberedelser, men den färdiga boken fick hon aldrig se. Likadant med en numera kanske bortglömd författare som vid sidan av sitt yrke som läkare ägnade all sin tid och ett glödande intresse att forska i skärgårdens historia, Esther Grönblad. Hon fick aldrig se resultatet av allt sitt arbete, alla års studier och släktforskning, samlande av fakta och skrönor. I bokens förord står bara kort att författaren avled innan boken kom ut i tryck.
Stieg Larsson hade sina manus liggande, jag tror jag läst att åtminstone de två första i trilogin var klara innan han skickade in dem till ett förlag. Första gången valde han till och med fel förlag eftersom han blev refuserad otroligt nog. Om han inte haft den idén utan skickat in sitt första manus direkt när det var klart, hade han säkert fått uppleva sin första boks utgivning och kunnat gotta sig åt alla lovord, njuta av att det rullade in pengar och känt sig både hyllad och avundad. Nu - ingenting. En god sak kanske är att han heller inte fått veta något om det tråkiga efterspelet till sin framgång, arvstvist och oenighet mellan dem han lämnade genom sin oväntade död.
Det finns förstås många mycket värre öden och vilka som är värst kan man fundera över. Det här ödet, att snubbla vid målsnöret, är kanske bara ett slags livets practical joke, och de som råkar ut för det, ler överseende i sin himmel och tänker: Förargligt, men så kan det gå!
Stieg Larsson hade sina manus liggande, jag tror jag läst att åtminstone de två första i trilogin var klara innan han skickade in dem till ett förlag. Första gången valde han till och med fel förlag eftersom han blev refuserad otroligt nog. Om han inte haft den idén utan skickat in sitt första manus direkt när det var klart, hade han säkert fått uppleva sin första boks utgivning och kunnat gotta sig åt alla lovord, njuta av att det rullade in pengar och känt sig både hyllad och avundad. Nu - ingenting. En god sak kanske är att han heller inte fått veta något om det tråkiga efterspelet till sin framgång, arvstvist och oenighet mellan dem han lämnade genom sin oväntade död.
Det finns förstås många mycket värre öden och vilka som är värst kan man fundera över. Det här ödet, att snubbla vid målsnöret, är kanske bara ett slags livets practical joke, och de som råkar ut för det, ler överseende i sin himmel och tänker: Förargligt, men så kan det gå!
En hönsgård med yttrandefrihet
Visst är det härligt att få skriva precis ur hjärtat och vädra alla tankar och åsikter. Bara rätt ut utan eftertanke. Och så kan vi skicka ut allt på vida webben och alla i hela världen kan läsa det! Om de kan läsa vårt lilla döende språk som några föreslår ska bytas ut mot engelska. Bloggvärlden exploderar av alla synpunkter och hot och trakasserier. Allt i den heliga yttrandefrihetens namn. Så enkelt och glasklart är det som bekant inte. Men det är vanligt att generalisera i bloggvärlden. Där målas mest med vitt eller svart: skriva mest, synas mest.
Webben är en ny arena för gräl och påhopp. Vad är gamla gränder och gårdar där skällsorden haglat och grannfejderna böljat fram och tillbaka mot den öppna fria webben? Skickliga bloggare har hittat de mest spännande ärenden, hakar på de hetaste samtalsämnen och fått kackla med i universums(?) största hönsgård. En del kacklar så att de blir lomhörda, en del viskar bara, men alla som vill får ett ord med i laget. Webben är fri, hela vilda webben ligger framför oss! Kackla på! När lugnet sedan lagt sig ligger bara en endaste fjäder kvar på hönsbacken. Det är den där berömda fjädern som man gjorde en hel höna av, nej, en hel hönsgård blev det.
Webben är en ny arena för gräl och påhopp. Vad är gamla gränder och gårdar där skällsorden haglat och grannfejderna böljat fram och tillbaka mot den öppna fria webben? Skickliga bloggare har hittat de mest spännande ärenden, hakar på de hetaste samtalsämnen och fått kackla med i universums(?) största hönsgård. En del kacklar så att de blir lomhörda, en del viskar bara, men alla som vill får ett ord med i laget. Webben är fri, hela vilda webben ligger framför oss! Kackla på! När lugnet sedan lagt sig ligger bara en endaste fjäder kvar på hönsbacken. Det är den där berömda fjädern som man gjorde en hel höna av, nej, en hel hönsgård blev det.
Av en enda fjäder kan man göra...
...en hel hönsgård! Vem som helst får kackla! Kuckeliku!
Plingeling, korkskalle!
Nu är Lars Wilk, konstnären med sin farliga rondellhund, ute och spökar igen. Finns det någon som helst anledning att utsätta sin nation och sina landsmän för så mycket fara, obehag och rädsla för att få göra sin förbaskade fåniga rondellhund? Det har inte det minsta med yttrandefrihet att göra. Det är bara ren och dum provokation. En begåvad konstnär hade förstått skillnaden. Nu vet alle man att det sårar och upprör mängder av människor att deras andlige symbol utsätts för i deras ögon smädelse och hån. Den som vill avbilda Muhammed ska ta till sig det och avstå. Just nu är det i alla fall inte läge att göra det. Lars Wilk borde ha fattat det - men som jag tidigare påpekat så vill han bli berömd och har lyckats med det. Går man till historien som konstnär med anledning av en rondellhund så är det dock tveksamt om det är så mycket bevänt med talangen!
Den här stackaren hittade jag på mitt besök i Bonniers konsthall nyligen. Det är naturligtvis (som jag fantiserar) H C Andersens nakne kejsare som kryper hem och skäms efter att ha blivit avslöjad som bluffmakare. En av hans egna undersåtar, ett litet barn, använde sin yttrandefrihet och ropade i mängden: "Titta, han är ju naken!" Och allt folket vaknade till och såg att deras kejsare faktiskt var spritt språngande naken. Vilket skratt som utbröt! Kejsaren, som var kejsare över ett land med yttrandefrihet, fick krypa hemåt till palatset och gruvligen skämmas.
Gruvligen skämmas och krypa hemåt bör även Lars Wilk som ställt till med den här provokationen! Han är som den nakne kejsaren. Kloka människor använder sin yttrandefrihet och ropar: "Han är ju naken! Han har ingenting på fötterna! Och kappan som han vill vända efter vinden, har han tappat!" Yttrandefrihet är inte att vilja såra, förnedra, håna och provocera andra människor. Det borde minsta barn fatta!
Gruvligen skämmas och krypa hemåt bör även Lars Wilk som ställt till med den här provokationen! Han är som den nakne kejsaren. Kloka människor använder sin yttrandefrihet och ropar: "Han är ju naken! Han har ingenting på fötterna! Och kappan som han vill vända efter vinden, har han tappat!" Yttrandefrihet är inte att vilja såra, förnedra, håna och provocera andra människor. Det borde minsta barn fatta!
SvD skriver om ärendet.
Torrdockan till alla som kommenterat inlägget
Däremot är naturligtvis alla hot om repressalier och dödshot fullkomligt oacceptabla. När någon överträtt den goda smaken som Lars Wilk gjort, måste motståndarna protestera på normalt sätt, sedan stryka ett streck över händelsen och önska att den inte upprepas. Vår yttrandefrihet är inte hotad av den här händelsen, om så vore skulle inte ens skuggan av en sådan här diskussion vara tillåten.
Lars Wilk utmanar den goda smaken och motarbetar strävanden att integrera invandrare och flyktingar i vårt samhälle genom sitt vettlösa, barnsliga tilltag. Någon kämpe för yttrandefrihet är han minst av allt!
En rondellhund gjord med humor.
Yttrandefrihet och misslyckade skämt
Bloggvärlden skulle dö ut om vi inte hade yttrandefrihet. En del tror att yttrandefrihet betyder att man kan säga och skriva vad skit som helst i Sverige I princip kan man det, men för det mesta brukar folks självcensur slå till och den som tror att yttrandefrihet är fritt fram för att vara oförskämd och provokativ har inte riktigt fattat vad det handlar om. Att tala och tänka fritt är en gammal rättighet vi har i vårt land och den ska vi vara mycket rädda om. Den som kokar över av ilska och vill ösa sitt hat och förakt över andra människor ska dock akta sig och inte tro att yttrandefriheten skyddar från påföljd.
Det som var en rolig spontan lek för vuxna var rondellhundarna. Ett jättekul initiativ för att göra trista trafikmiljöer roliga och ge förbipasserande ett skratt och inspiration till att också försöka göra en. Allt det där har en taktlös konstnär som vill bli världsberömd nu gjort till ett tveksamt nöje. Vad är det för roligt med att avbilda en gudom till rondellhund? Har man inte missuppfattat hela idén då och vad har saken att göra med yttrandefrihet? Inte ett dugg, anser jag. Det är svårt för konstnärer i denna värld. Det fattade redan Peter Dahl som målade en anstötlig tavla med prinsessan Sibylla i en erotisk situation, fick sig ett namn på kuppen och startade sin senare välförtjänta karriär på ett högst tvivelaktigt sätt. Hade inte Peter Dahl varit skicklig hade tavlan bara blivit en plump i protokollet och han själv bortglömd.
Jag har inte sett den omdiskuterade rondellhunden eller någon bild av den. Jag letar inte ens efter en. Den som hänvisar till yttrandefriheten som alibi för att kunna såra och förnedra andra människor är inte värd något intresse alls. Konstnären kan hävda sin rätt att verka fritt hur mycket som helst - plump konst är plump konst och sådan kan vi leva utan. Konst med humor är något helt annat. Utan den skulle världen vara grå och dyster. Länge leve rondellhundar!
Det som var en rolig spontan lek för vuxna var rondellhundarna. Ett jättekul initiativ för att göra trista trafikmiljöer roliga och ge förbipasserande ett skratt och inspiration till att också försöka göra en. Allt det där har en taktlös konstnär som vill bli världsberömd nu gjort till ett tveksamt nöje. Vad är det för roligt med att avbilda en gudom till rondellhund? Har man inte missuppfattat hela idén då och vad har saken att göra med yttrandefrihet? Inte ett dugg, anser jag. Det är svårt för konstnärer i denna värld. Det fattade redan Peter Dahl som målade en anstötlig tavla med prinsessan Sibylla i en erotisk situation, fick sig ett namn på kuppen och startade sin senare välförtjänta karriär på ett högst tvivelaktigt sätt. Hade inte Peter Dahl varit skicklig hade tavlan bara blivit en plump i protokollet och han själv bortglömd.
Jag har inte sett den omdiskuterade rondellhunden eller någon bild av den. Jag letar inte ens efter en. Den som hänvisar till yttrandefriheten som alibi för att kunna såra och förnedra andra människor är inte värd något intresse alls. Konstnären kan hävda sin rätt att verka fritt hur mycket som helst - plump konst är plump konst och sådan kan vi leva utan. Konst med humor är något helt annat. Utan den skulle världen vara grå och dyster. Länge leve rondellhundar!
En äkta rondellhund, skapad med humor och fantasi. Voff, voff!
En älskad röst har tystnat
Hela världens tenor Luciano Pavarotti har tystnat. Han har gjort mer för operamusiken än någon annan genom att sprida den till människor som annars aldrig hade lyssnat. Han gjorde opera populär. För åtta år sedan sjöng han för ett fullsatt Stadion i Stockholm. Det var en underbar kväll i juni, mot den blå himlen såg man luftballonger sväva och hela rymden fylldes av Pavarottis stämma under den två timmar långa konserten. Jag njöt och var överlycklig att få lyssna live till denne sångens mästare. Trots avståndet till scenen kunde jag tydligt känna hans generositet och värme och hans sångglädje när hans sång steg mot den klarblå junihimlen.
Lasse Anrell på Aftonbladet var lite sur i sin recension, men jag var tacksam och lycklig och fick ett minne för livet. Nu finns hans inspelningar kvar. Så underbart att kunna lyssna om och om igen bl a till Nessun dorma, arian ur Puccinis opera Turandot. Lyssna här.
Grekland, mitt hjärta sörjer
Nasa:s satellitbild från i lördags.
Mina glada, vackra semesterminnen från Peleponnesos försvinner i lågor och rök. Olympia brinner, Delfi brinner. Mina grekiska vänner förlorar allt.
Han, Strindberg
Han heter inte August som i augusti, han heter Ågust. Kanske vi sagt ågusti också nångång, men jag tvivlar. Huvudsaken att Strindberg får heta Ågust och inte något annat, vår nationalskald, vårt berömda äss i leken, geniet! Ja, jag känner vördnad inför hans skapade verk, hans livsvisdom och hans skarpa iakttagelseförmåga, jag blir lika förvånad och tacksam varje gång jag hör något drama eller läser något av honom. I går kväll var det radioteater - en förträfflig konstform, eftersom den låter lyssnarna skapa sina egna scenarier, miljöer och rekvisita. Var och en blir sin egen scenograf på något sätt. Fantasin släpps loss, det går att hämta mycket ur den egna inlevelsen, man kan se gestalterna trots att man bara hör deras röster. På något sätt hade jag glömt att det inte nödvändigt måste vara illustrerad teater - det är ibland till och med bättre att bara lyssna utan att se. Orden går fram mer nakna och mer laddade.
Efter skådespelet Oväder följde ett samtal mellan Ingmar Bergman som regisserat och Erland Josephson som spelade huvudrollen, mycket intressant. Det blir repris 22 juli 0.05 (sent!) men den som orkar hålla sig vaken får en fin upplevelse. Sommarens repertoar och mer om radioteaterns föreställningar förr och nu finns att läsa på P1:s hemsida.
Efter skådespelet Oväder följde ett samtal mellan Ingmar Bergman som regisserat och Erland Josephson som spelade huvudrollen, mycket intressant. Det blir repris 22 juli 0.05 (sent!) men den som orkar hålla sig vaken får en fin upplevelse. Sommarens repertoar och mer om radioteaterns föreställningar förr och nu finns att läsa på P1:s hemsida.
Sommar, sommar, sommar
Programmet alltså. Det blir visst ingen sommar utan det. Jag lyssnar ofta, men numera väljer jag russinen ur kakan. Ibland står radion på och jag får en oväntat bra upplevelse, ibland blir jag tvungen att stänga av för musiken är för illa vald. Konstig musiksmak en del har, tänker jag. Varför inte välja vacker musik när man väl har chansen? Det är tacksamt att det inte blir alltför mycket Evert Taube bara för att det är sommar, men en del underliga klanger hör inte riktigt hemma vare sig i sommaren eller i programmet. Det är en fin tradition med sommar-programmet, det känns oumbärligt numera.
Ibland blir det rörande. Som när någon använder tiden mellan låtarna till att rentvå sig själv, förklara missförstånd, göra politik av snart sagt varje rävsvans eller att djupdyka ner i gamla oförrätter. Jag kan då och då sätta glassen i halsen. Tilltaget med att samla sommarvärdarna och sätta blomsterkransar på deras huvuden är ganska kul, men är det seriöst att se JK på bild med blommor i håret som en annan Rönnerdahl? Låt gå. Han fick chansen och tog den.
Jag har tejpat upp listan över köksradion och det finns en del riktigt intressanta namn på den. Ett program jag inte kommer att missa är det av en av våra yngre deckardrottningar. Jag har dystra föraningar om att hon ska säga lika många plattityder som hon skriver, vilket är ytterst märkligt med tanke på författarskapet. Väljer hon fånig musik stänger jag dock av.
I år är det en ur "allmänheten" som är sommarvärd. Vem har inte drömt om att få vara sommarvärd i radio? Räck upp en hand! Man kan börja med att fundera ut musiken, sen vad som ska sägas mellan låtarna. Gör ditt eget sommarprogram med din favoritmusik - allt är möjligt med den hemmateknik som finns. Sen kan du förnöja all omgivning med ditt program och få sagt mycket mellan skivorna.
Ibland blir det rörande. Som när någon använder tiden mellan låtarna till att rentvå sig själv, förklara missförstånd, göra politik av snart sagt varje rävsvans eller att djupdyka ner i gamla oförrätter. Jag kan då och då sätta glassen i halsen. Tilltaget med att samla sommarvärdarna och sätta blomsterkransar på deras huvuden är ganska kul, men är det seriöst att se JK på bild med blommor i håret som en annan Rönnerdahl? Låt gå. Han fick chansen och tog den.
Jag har tejpat upp listan över köksradion och det finns en del riktigt intressanta namn på den. Ett program jag inte kommer att missa är det av en av våra yngre deckardrottningar. Jag har dystra föraningar om att hon ska säga lika många plattityder som hon skriver, vilket är ytterst märkligt med tanke på författarskapet. Väljer hon fånig musik stänger jag dock av.
I år är det en ur "allmänheten" som är sommarvärd. Vem har inte drömt om att få vara sommarvärd i radio? Räck upp en hand! Man kan börja med att fundera ut musiken, sen vad som ska sägas mellan låtarna. Gör ditt eget sommarprogram med din favoritmusik - allt är möjligt med den hemmateknik som finns. Sen kan du förnöja all omgivning med ditt program och få sagt mycket mellan skivorna.
Det är sommar och det är sol...
Profiler mot Stockholms himmel
Foto: Torrdockan 2007
När man kommer ut från Nordiska museet i Stockholm ser man denna hästrumpa med ryttaren Karl X Gustaf krigiskt pekande med hela handen mot fjärran mål. Här med en mås på hjälmen dessutom. Jag var på museet för att se utställningen om samlare. När jag gick ut var jag övertygad att man kan samla på precis vad som helst: läkerolaskar, korkskruvar, teaterkikare, ölöppnare, doftsuddisar, tvålar, slipsar, näsdukar, damhandskar - allt, allt, allt kan man samla på.
Jag räknar mig till samlarna, men här låg jag i lä. Jag har inget samlande som är så konsekvent och ihärdigt. Jag samlar lite av varje men rotar inte igenom varje loppmarknad för att göra fynd. Modellbilar (helst veteran) är ett av mina förströdda samlarområden. Under besöket kom jag på att jag inte är någon äkta samlare. Det fattas någon extra tillsats av envishet och systematiskt tänkande. Jag är nog spontansamlare. Det kan bli vad som helst under en tid. Det var mycket roligt att se utställningen. Den pågår till oktober och är värd ett besök.
Jag räknar mig till samlarna, men här låg jag i lä. Jag har inget samlande som är så konsekvent och ihärdigt. Jag samlar lite av varje men rotar inte igenom varje loppmarknad för att göra fynd. Modellbilar (helst veteran) är ett av mina förströdda samlarområden. Under besöket kom jag på att jag inte är någon äkta samlare. Det fattas någon extra tillsats av envishet och systematiskt tänkande. Jag är nog spontansamlare. Det kan bli vad som helst under en tid. Det var mycket roligt att se utställningen. Den pågår till oktober och är värd ett besök.
Och jorden vrider sig
Isbjörnarna står på smältande isflak som försvinner under deras fötter. Det är även bekymmersamt för många andra arktiska arter som hotas av klimatförändringen. Men jorden vrider sig och tiderna förändras. Jag vill bara påminna om vad som diskuterades för några år sedan, då vi fortfarande levde i 1900-talet. Ack, ljuva oskuldsfulla tid... Guillou på jakt
Grattis Lindex!
Vilken succé den guldfärgade baddräkten ska göra! Finns den i large också?
En idyllisk bild?
Jag hade tänkt att skriva något om den här bilden, men jag väntar i stället på kommentarer från dig som läser bloggen. För att hjälpa betraktaren finns följande fakta: Bilden är tagen i Stockholm en tidig eftermiddag i slutet av april. Vad väcker bilden för tankar hos dig?
Foto: Torrdockan 2007
Semester i solen
Jorden är inte större än en tekopp! Jag sitter på Teneriffa och skriver. Tyvärr kan jag inte samla tankarna för att göra en vettig text - jag bara hälsar från värmen. Ett litet pipande från poolkanten. Allt fungerar bra, var inte oroliga, jag håller stilen. Vi ses snart på hemmaplan!
Åsiktsmaskinen stannade...
...med ett ryck, den blev helt överansträngd. Precis som om jag avkrävs en åsikt! Det har gått troll i tyckande, och mumlande, och inlägg och bloggande och det rasslar i åsiktsmaskinerna överlag, tror jag. Det började med Annika Lantz som flyttat till P1. P1 heter så för det är Pratkanalen, de andra p:na står för antingen Pladder eller Populärmusik eller Pianosonater. Jag lyssnar på P1, jag har alldeles för kräsen musiksmak för att överfallas av en massa musik som någon annan har valt. Det är lugnt att lyssna på P1. Man somnar om så bra, det tutar inte plötsligt till med någon skärande musik som får en att vakna eller drömma mardrömmar. P1 slumrar man gott till och det har inte varit någon tvekan om vilken kanal som står på. Är det prat, är det Pratkanalen.
Vad händer nu? Jag rusar till radion för att byta kanal för det kommer musiksnuttar! Nej men visst, de har stuvat om. Och så har de släpat dit Annika Lantz och henne har jag aldrig uppskattat. Det finns så många okoncentrerade pladdriga fnittertippor utanför radion, så det behövs ingen där. Nu var jag elak, men det här är bara början!
I morse bråkades i radion (P1 förstås!) om kvinnors och mäns hjärnor. Professorn i neurobiologi Annica Dahlström skriver på DN Debatt, länken går till artikeln. Nu mötte hon en ilsken kvinna som hade helt motsatt åsikt. Det tar bara tre minuter för en tes eller åsikt eller sanning att få vara utan mothugg numera. TV bjuder direkt in en motståndare och tussar ihop två utan en sekunds tvekan, radion har samma metod. Ingen fråga eller ämne får chansen att få verka, skapa eftertanke och eget ställningstagande. Vips är det full fart på matchen och åsiktsmaskinerna börjar dra igång.
Professorn hävdade till exempel att kvinnors hjärnor förbereddes under graviditeten på att ta hand om barnet, det gjorde inte mäns och därför har papporna ett annat handlag med sina nyfödda barn än mammorna. Det var naturligtvis helt fel enligt den andra personen. Jag tycker det låter ganska naturligt. Och en detalj har jag lagt märke till. Ser jag en barhuvad baby när det blåser eller ett litet barn utan vantar så här års, så är det en pappa som är med, inte en mamma.
Jag ska fundera medan min åsiktsmaskin står stilla och kanske byter jag åsikt. Men om Annika Lantz ändrar jag mig inte! En alldeles egen åsikt som inte vädrats än i spalterna är att de där luciorna som med utslaget hår är chefer, ministrar eller VD:ar för banker och storföretag och med stormsteg närmar sig 50 eller 60 borde skaffa sig en frisyr och klippa håret. Utslaget hår är en aning passé vid den åldern. Men det är bara en åsikt, inget forskningsresultat.
Vad händer nu? Jag rusar till radion för att byta kanal för det kommer musiksnuttar! Nej men visst, de har stuvat om. Och så har de släpat dit Annika Lantz och henne har jag aldrig uppskattat. Det finns så många okoncentrerade pladdriga fnittertippor utanför radion, så det behövs ingen där. Nu var jag elak, men det här är bara början!
I morse bråkades i radion (P1 förstås!) om kvinnors och mäns hjärnor. Professorn i neurobiologi Annica Dahlström skriver på DN Debatt, länken går till artikeln. Nu mötte hon en ilsken kvinna som hade helt motsatt åsikt. Det tar bara tre minuter för en tes eller åsikt eller sanning att få vara utan mothugg numera. TV bjuder direkt in en motståndare och tussar ihop två utan en sekunds tvekan, radion har samma metod. Ingen fråga eller ämne får chansen att få verka, skapa eftertanke och eget ställningstagande. Vips är det full fart på matchen och åsiktsmaskinerna börjar dra igång.
Professorn hävdade till exempel att kvinnors hjärnor förbereddes under graviditeten på att ta hand om barnet, det gjorde inte mäns och därför har papporna ett annat handlag med sina nyfödda barn än mammorna. Det var naturligtvis helt fel enligt den andra personen. Jag tycker det låter ganska naturligt. Och en detalj har jag lagt märke till. Ser jag en barhuvad baby när det blåser eller ett litet barn utan vantar så här års, så är det en pappa som är med, inte en mamma.
Jag ska fundera medan min åsiktsmaskin står stilla och kanske byter jag åsikt. Men om Annika Lantz ändrar jag mig inte! En alldeles egen åsikt som inte vädrats än i spalterna är att de där luciorna som med utslaget hår är chefer, ministrar eller VD:ar för banker och storföretag och med stormsteg närmar sig 50 eller 60 borde skaffa sig en frisyr och klippa håret. Utslaget hår är en aning passé vid den åldern. Men det är bara en åsikt, inget forskningsresultat.
En aktuell fråga
Om kiwin fraktas hit med flyg från Nya Zeeland bidrar jag till klimatförändringen om jag köper den? Hur är det med all färsk frukt och färska grönsaker som vi köper året om? Kommer de hit med flyget ska vi inte köpa då? Ska vi gå tillbaka till rotfrukterna? Det enda färska som finns i Sverige på vintern. Hej morot!
Livet i en podd
Nog har jag hunnit med att uppleva teknisk utveckling! Det känns som hedenhös men det var inte såååå längesen vi köpte en ljudanläggning med stora högtalare och alltihop tjusigt inmonterat i ett glasskåp. Akai hette den visst, hemmets stolthet. Den är isärplockad och står i en skrubb numera, men jag nänns inte göra mig av med den. Hur ska jag annars kunna lyssna på mina LP. Jag har till och med en massa stenkakor i en trave. De går inte att lyssna på alls och jag trodde jag kunde göra mig av med dem, men det sved i hjärtat. Så där ligger de.
Antikvitet i dag: Grammofon
Sen kom CD:n och det var som en dröm men den varade kort tid, för nu känns t.o.m de gammalmodiga. Jag sitter med direktkontakt med iTunes och hämtar hem musik ärligt och juste, nio kronor spåret. Min iPod har jag i fickan och den innehåller alla mina favoriter, både musik och bild. 530 foton kan jag bläddra bland just nu. Häromdagen upptäckte jag podradion också och tankade hem några program jag missat. Sen snokade jag runt och upptäckte att jag kan få hem morronsoffan direkt i datorn. Jag är slagen med häpnad. Snart kan jag förmodligen tanka hem filmer eller mina favoritprogram. Det är längesen vinylen sprakade på skivtallriken.
Radiogrammofon, en stor möbel som släpades hem på 40- och 50-talen
Vad blir nästa steg? Det går förstås inte att räkna ut, för om någon hade sagt mig att jag skulle ha hela mitt musikförråd och alla mina foton i fickan, så hade jag skrattat som åt ett mycket gott skämt.
Just nu har jag 544 bilder, 15 bildspel från DVD och över 500 låtar samt lite annat i den här. Det får rum ännu mer. Hela livet dokumenterat i en liten dosa. Va?
Lilla jag har svar under ”Faran över?”
Goda tankar
Torrdockan
Torrdockan
Kära vänner som
läser min blogg, ger kommentarer och mailar mig på torrdockan@yahoo.se, tack snälla för alla positiva och uppmuntrande ord. Som ni förstått har jag haft ett mycket svårt år 2006, det har varit tungt. Nu ser jag framåt, känner att mina krafter återvänder och jag är både glatt nyfiken och fylld av förväntan inför det nya året. Det känns i kväll som en nyårsafton som förr i världen då jag vakade in det nya året med mina föräldrar. Då var vi så allvarliga och högtidliga och lyssnade noga på Nyårsklockan och klockringningen. Nu vilar jag några timmar för att sen vaka in nyåret och gå ner till stranden för att se fyrverkerierna. Jag önskar er alla en skön nyårskväll och sen ett gott nytt 2007!
Finns det några snälla barn här?
Synd att inte tomten finns! Jag minns hur besviken jag blev när jag fick veta att han inte bodde där i skogen ovanför skräddarns där pappa sagt att han bodde. Jag hade nästan sett hans luva en gång. Vilken bluff! Men kanske han finns ändå...
God jul till alla!
Nu blir det juluppehåll ett tag...
