© Torrdockan

Äntligen med dator igen! Vilken datorslav jag blivit, jag tycker inte någonting fungerar när jag inte kan använda webben. Jag känner mig instängd och frustrerad, jag går som en osalig ande och undrar över vad som händer därute på webben. Det verkar inte klokt! Hur klarade jag mig förut?

Nu ska jag samla mina tankar, rätta till en massa som jag desperat har totat till, försöka hålla mig till reglerna och inte trycka på varje tänkbar knapp. Allt är intakt, jag har inte som en gång förut sett fyra timmars koncentrerat jobb sugas in i datorns mörka hål - då blev det panik. Nu ska jag städa lite snyggt, jag är en stor lumpsamlare och min bokmärkesrad är flera kilometer. Skönt - jag fungerar!

Det är för mycket tjat i tv och tidningar nu tycker jag. Tröttsamt tugg om samma sak dag ut och dag in. Kanske blir det svårt att rekrytera politiker efter denna mediastorm i vattenglas, men de verkar ha för goda villkor för att yrket ska avfolkas. Det kanske finns en änglahär där det går att rekrytera ministerkandidater. Bland vanligt folk blir det svårt att hitta någon som är helt fläckfri. En del nyputsade glorior lyser skadeglatt, men det finns väl alltid en gammal parkeringsbot eller en försenad dagisavgift eller något att gräva upp. Preskriptionstiden för anlitat svartjobb tycks överstiga den för grova brott.

Jag har aldrig ens fattat att man kan fuska med tv-licensen. Det var den största nyheten, må jag säga! Jag blev häpen, för jag har alltid betalat alla krav som har kommit. Har jag glömt något kommer det genast en påminnelse med hot om inkasso direkt och skrämmer mig ordentligt. Och tv-folk smyger omkring med apparater utanför husen och kollar om man har tv eller ej. Sopspioner fotograferar en om man skulle slänga något i fel container och kameran registerar alla som rör sig vid bankomater, på banken, bensinstationen, i tunnelbanan, på Ica. Man kan inte diskret peta sig i näsan ens utan att det noteras av någon, särskilt den i bilen bredvid. Än mindre komma undan något på skatten. Allt är förtryckt redan, det är bara att underteckna. Hur kan någon komma på något sätt att smyga åt sig en favör? Det måste vara begåvat.

Sluttjatat!

Jag var mörkrädd när jag var liten. Det var otäckt att vara ensam hemma och att gå ensam ute när det började bli skymning var otänkbart. Jag var för rädd. Det var inte särskilt trevligt. Jag hade hellre varit modig och kunnat gå ute i mörkret utan att hjärtat höll på att dunka sig fritt. Så småningom gick rädslan över och jag kunde gå hem själv när det blivit mörkt. Jag var aldrig lugn, men den vettlösa skräcken hade försvunnit. Det hände aldrig något obehagligt. Jag lärde mig att det inte är farligt att gå i mörker.

Men det är farligt att gå i mörker! Det är farligt att sent på natten eller i tidig morgontimme gå ensam utomhus och snedda över en park eller gå genom en gångtunnel. Det är farligt för kvinnor att röra sig utomhus när det blivit skymning, mörkt och ganska folktomt.

Vad för ärende en sjuttonåring kan ha klockan tre på morgonen ute på stan, gå ensam hem och snedda genom en park det fattar inte jag. Ofta är det efter en festkväll och då förmodar jag att det är alkohol med i bilden. Vad är det för kompisar och pojkvänner som säger hej då och går åt andra hållet? Vad har en ung flicka ute i vargtimmen att göra? Varför är hon ensam vid den tidpunkten? Varför kommer ingen och möter henne? Här vore det nyttigt med mörkrädsla! Den är befogad.

Det här är ingen jämställdhetsfråga, det är en fråga om sunt förnuft, logiskt tänkande och acceptans. Det hjälper inte att upprört säga in i en framsträckt mikrofon att alla ska ha rätt att vara ute på nätterna överallt. Det är en rättighet man inte kan åberopa. Det är åtminstone för sent när flickan är blodig och sönderslagen, chockad och märkt för lång framtid. Vad spelar det då för roll att flickan har rätt att vistas ensam ute var som helst?

Sorgligt nog har vi lämnat Sörgården. Det är inte så ofarligt längre att springa ensam hem genom mörka skogen, snedda över åkrarna och då inte vara rädd eller utsätta sig för fara. Men det fanns ännu värre tider. Då kunde ingen vara säker ute på vägarna eller i skogen. Kanske det är därför troll och huldror finns, kanske det är därför gamla farmödrar berättade sagor om bergtagna människor och om pepparkakshus långt inne i skogen. Kanske sagan om Rödluvan var en enda stor varning till alla små flickor, ett sätt att skrämma barn från att gå för långt in i skogen och i stället hålla sig hemma på lagårdsbackan. Och vad hade näcken för uppgift annat än att hålla barn borta från sjöar och bäckar?

Inga sagor skrämmer någon längre. Verkligheten borde göra det i stället.

Nu har åsiktsmaskineriet satt igång igen. Två ministrar har tabbat sig. Alla måste ha en åsikt, jag också. Ibland blir jag visserligen så trött på att starta åsiktsmaskinen att jag avstår, men det är klart att jag inte kan vara oberörd. Att inte betala tv-licensen tycker jag är ett jäkla svek, skumrask, snålt och nonchalant. Det upprör mig mycket mer än barnflickorna eftersom jag vet att det är svårt att få en ung flicka att arbeta vitt. Det blir för stora avdrag för skatt i hennes ögon och hon tar hellre pengarna än tänker på framtiden. Pengar nu! I den där branschen betyder varje tjuga en hel del.

I princip är det fel med svartjobb, men hur skulle hjulen rulla runt i samhället om det inte fanns? I ett hantverksjobb är det hantverkaren som tjänar grova pengar på svartjobb, man delar inte fifty-fifty på de från staten undanhållna pengarna om nån skulle tro det. Räknenissarna kan själva fundera på hur grov förtjänst det blir för den som stoppar pengarna direkt i fickan i st f att ta ut samma summa i lön från det egna företaget som på beloppet ska betala sociala avvgifter och skatt!

Nej, jag stänger igen åsiktsmaskinen nu. Den stannar med ett gnisslande ljud. Snart sätter den fart igen. Jag väntar bara på att att få veta vad en del andra ministrar gjort i det fördolda. Var det inte någon som..... Grävande journalistik heter det, ta ett djupt spadtag så blir det fler skandaler upp i dagsljuset. Jag bryr mig inte om det på allvar. Den som är utan skuld kastar första stenen!

Under den senaste tiden när jag lyssnar på radio eller ser på TV slås jag ofta av hur näsvist en del journalister behandlar sina "offer" - i det här faller är ordet offer verkligen adekvat. De avslutar inte en intervju på ett vettigt sätt utan ställer ytterligare en fråga som om det fanns något svar. Som småbarn upprepar de: Varför då? Vad menar du med det?

Vad menar de med det? Vad är det för ny trend som har svept igenom journalistutbildningen för det är mest de yngsta som gör de här meningslösa följdfrågorna. De arbetar som om de kunde vrida skruven ett varv till trots att ämnet är uttömt, det finns ingenting mer att fiska. Sen har massor av duktiga andra yrkesmänniskor alltid sin överman i en journalist. Det märks inte minst nu när de nya regeringsmedlemmarna utan att ens vara närvarande ska stötas och blötas i varje tv-soffa av ett gäng "specialister". Hur märkligt är det inte att de allra främsta experterna på allting sitter i en sån soffa när de för mänsklighetens väl och ve borde ersätta den stackare de ivrigt kritiserar eller läxar upp offentligt. Hur kan världen klara sig utan en journalist som ledare, när de utnämnt sig själva till experter som vet allt och kan allt.

Varje minister i den nya regeringen har utfrågats och det var inte måtta på överlägsenheten och näsvisheten i en del intervjuer. Journalisterna yttrade sina tvivel på ministrarnas kompetens helt öppet, de ställde frågor som om politikerna var en skock studeranden i en avgångsklass, de ifrågasatte utnämningar och kom med häpnadsväckande råd. Va? Om man får tro all världens rapportering i media så är t ex den enda som ingenting begriper George Double-W. själv. Vilken journaliststuderande som helst vet exakt vad han ska göra och inte göra i svåra situationer. De kallar det för analys.

I dag och en tid framöver ska det analyseras till förbannelse i alla soffor. Alla vet och är experter på att bedöma varje politisk person, de yngsta vill väl bli en Janne Josefsson eller Malou von Sivers och ställer sin karriär framför substansen i en intervju.  Alla journalister vet hur landet ska styras, hur världen ska styras. Det är nästan rörande när en liten gubbe (inga namn) i tv rynkar sin panna och med sin karakteristiska röst talar om hur George Double-W (oj, rimmar på kabeljo!) t-ä-n-k-e-r. Det är till att vara allsmäktig!

Näsvisa besserwissrar är tröttsamma. Vilket jobb de än har. Kanske lite självanalys vore bra innan de slår sig ner i soffan!

Det blir svårt med bloggandet för mig i sommar. Det blir kanske inte så ofta, det beror på vädret. Jag kan tänka mig en regnig sommar vid datorn, men en solig, varm - nej då sitter jag vid vattnet med en bok i knäet. Den berömda hängmattan äger jag inte! Grannen har en och en enda gång har jag sett någon ligga där en stund. Det är svårt att fatta varför just hängmattan har blivit symbol för lata, sköna dagar.

Jag har laddat upp med böcker, några deckare och lite annat och så har jag blivit sudoku-frälst sent omsider. Jag vägrade i det längsta för jag vet hur lätt jag har att bli beroende! Nu är jag där. 

Det syns i staplarna i statistiken att jag inte är ensam att hålla mig borta från datorn i högsommaren. Vi ses då och då!