© Torrdockan

När jag var aktiv hade jag otroligt kort stubin. Jag blev arg för minsta småsak, irriterad och stingslig. Jag var ingen trevlig människa i det läget. Det hade förmodligen att göra med kemin i kroppen, ett slags abstinens som fick utlopp i mitt agerande. Jag rökte på den tiden och cigarretten var lugnande för mig. Ungefär en gång i timmen var det dags att tända en cigarrett. På fester rökte jag som en skorsten. Röka och kröka hörde ihop. Jag drack aldrig på jobbet, det var otänkbart för mig. Röka fick man göra på jobbet på den tiden, jag satt i mitt egna väl inrökta rum och hade överfull askkopp. På något sätt balanserade de båda lasterna mot varandra. Eftersom jag rökte på jobbet kände jag inget sug efter vin, hemma kunde jag dricka vin och behövde därför inte röka. Det låter så vansinnigt galet nu, men att vara berioende av något är galenskap, särskilt om man är beroende av vin och nikotin. Man är skvatt galen, åtminstone var jag det.

Innan drickandet hade tagit över mitt liv hade jag trevligt med vinet. Jag blev lugn och slappnade av, jag myste i soffan och tyckte att livet blev uthärdligt, bekymren smälte undan och allt var ganska bra. Allt som jag irriterade mig över fick förlåtelsens skimmer, jag blev tolerant och kunde skratta åt en massa förargliga saker, andra människor verkade trevligare och jag förlät dem och slutade tycka synd om mig själv. Självömkan är en av drivkrafterna i alkoholisters beroende. De sitter gärna hemma med glas i hand och tycker synd om sig själva. En del till och med börjar gråta på krogen men aldrig förrän efter rejält med whisky och då bakom en knuten hand.

När det tvångsmässiga drickande dominerade min vakna tid, var det slut med välbehaget. Vinet gjorde mig inte lugn och avslappnad, jag blev i stället rastlös och ledsen. Mer vin var lösningen och mitt tillstånd förvärrades. Det var en hopplös situation. Jag visste inte hur jag skulle kunna få tillbaka den där trivsamma känslan när vinet värmde mina ådror. Jag visste inte att det inte går, en alkoholist kan aldrig återfå det första mysiga umgänget med alkohol, aldrig någonsin. Det blir etter värre med tiden. Att dricka blir ett tvång, en mekanisk åtgärd som ska bota allt. En alkoholist firar och tröstar sig med alkohol, bedövar sig, lugnar ner sig, belönar sig, dränker sig, förgör sig.

Nu, efter några års obruten nykterhet är min stubin inte så kort längre. Jag känner inte den irritation som plågade mig förut, jag är inte otålig, jag blir inte arg på andra människor av minsta orsak och jag reagerar med lugn och sunt förnuft. Jag är en annan person. Jag minns ibland hur olustig jag kände mig, jag hade skavsår av obehag när jag fick vänta på någon eller något, jag trummade med fingrarna av otålighet framför datorn, jag svor till när något inte gick exakt så som jag ville - jag hade inget tålamod, ingen sinnesro, inget lugn. Stressen hetsade mig till irritation och förtvivlan och ilskan sprutade ur öronen. Allt kanske inte berodde på alkoholen, men en stor del. Jag hade lärt mig att skynda hem och hälla upp ett glas vin efter jobbet, jag använde vinet som lugnande medicin och insåg inte faran.

Innan jag förstod att jag var allvarligt sjuk förvandlades jag när jag drack från den lugna älskliga doktorinnan Jekyll till den rasande megäran mrs Hyde. Jag uppfattade inte min förvandling, jag hade inga normala reaktioner kvar, jag var så illa däran att jag näranog bara ville lägga mig ner och dö. Det var det enda sätt jag trodde skulle få slut på mitt drickande. Jag orkade inte dricka, men jag kunde inte sluta av egen kraft. Att det fanns en väg ut förstod inte min förvirrade hjärna. Nu slipper jag dricka, jag har kommit bort från tvånget, jag lyder rådet att aldrig ta det första glaset (eftersom det aldrig blir det enda utan bara ett av oändligt många), jag tar det lugnt, gör det enkelt och jag ber om kraft att hålla mig nykter.

Det är en underbar frid som kommer med nykterheten. Att allt det rastlösa, irriterade, ilskna håller på att försvinna är så otroligt skönt. Jag har fått den sinnesro jag ber om varje dag. Med sinnesro behöver jag inte använda alkoholen som en dämpare, för det var så den fungerade. När jag var arg och ledsen, tröstade jag mig med att dricka. Jag lugnade ner mig, fick en paus, jag blev snällare. Men så listig och djävulsk är alkoholen att den vaggar oss till ro bara i början. Till sist river den upp alla sår i stället, klöser i hjärtat så att blodet droppar, den får mitt hjärta att brista av vanmäktig vrede och sorg, jag blir inte lugn, jag får ingen sinnesro. Jag tappar vett och sans, jag blir ett kvidande bylte som ömkar sig och förbannar allt och alla. Å, att det finns ett sådant gift! Att det säljs ett sådant gift, som lockar fram en sådan sjukdom! Beroendet kommer med på köpet. Beroendet bor där i buteljen. Du vet inte ens när det börjar.

Festen är över. tänk om det vore lätt att fatta det, men det har liksom hakar upp sig i minnet på en alkoholist ibland. Det var inte mycket till fest de sista svåra, bittra åren. Vad var det för festligt med tvångsdrickandet, ensamsupandet, smygsupandet? Eller det som skulle bli en fest och som var så lovande de första timmarna, men sedan spårade ur så förnedrande och ömkligt. Vad var det för fest? Ingen alls.

Festen var över redan då. Det var bara så svårt att inse det och acceptera att de där trevliga, lättsamma stunderna med alkohol aldrig mer skulle komma tillbaka. Alkoholen blev ingen inspirerande nektar, bara en inledning till en tung dryckesorgie med ångest, ånger, illamående, spyor och bakfylla som följd. Jag ville så gärna att festen skulle fortsätta för evigt. För mig skulle aldrig klockan slå tolv, jag skulle aldrig lämna festen, min fest började om och om igen och inga sorger än i mina sinnen bodde.

Många alkoholister hyser ett aldrig sinande hopp om att allt ska bli som i början igen, det ska fortsätta som det var i unga dagar, det ska gå att sippa på ett glas, att ta det lugnt med vinet, att sluta i tid, att gå hem lagom nykter och att dricka normalt. Det hoppet är så starkt att det förklarar många av alla envisa återfall. Efter ett tag i nykterhet är ångesten glömd eller undanträngd, de dåliga stunderna verkar inte så farliga och i den nyktre alkoholisten spirar ett hopp om att det nog inte var så farligt.

"Jag är nog inte alkoholist när allt kommer omkring." När den tanken dyker upp är det ödesdigert. En alkoholist som är naiv nog att tro att allt bara var en feldiagnos är illa ute redan vid tanken. Nej du, det var ingen feldiagnos! Just den förrädiska tanken är ett säkert tecken på att det finns starka skäl för diagnosen alkoholist. Sluta hyckla! Den som en gång har tappat kontrollen över sitt drickande kan aldrig återta det igen. En gång alkoholist, alltid alkoholist. Där ligger hela förklaringen till att en alkoholist aldrig kan dricka alkohol utan förfärliga följder. En enkel sanning som är så svår att ta till sig. Den alkoholist som tror att det går att ta ett glas då och då lurar sig själv.

Festen är över. Den slutade för flera år sedan. Inse det.

M står för Mappie (Mature Affluent Pioneering Personal, på svenska ungefär Mogen Attraktiv Pionjär) och tidningen ges ut av den underbara Amelia Adamo, vacker och elegant och med lysande intellekt och entusiasm. Senaste numret dunsade ner i min brevlåda i går och jag får alltid en stunds god, glad glädje utan bittersmaken som vidhäftar modekataloger och modetidningar i vanliga fall (18-årsfixeringen bl a).

Detta nr 4 2007 har en artikel om alkoholkonsumtionen som ökar hos kvinnor i mogen ålder, dvs 50+, och där finns en del bra fakta. Artikeln handlar om Lisa, 52 år, som längtar efter vin och dricker vin varje dag. Hon vill inte behöva sluta dricka helt och sätter upp en massa regler för att undvika det. Lisa berättar: "Jag är inte alkoholist, inte alls. Har inte missat en enda dag på jobbet som arbetsledare inom vården och jag märker att jag vill ha mer. Och mer. Jag tappar inte minnet och blir inte otrevlig. Men jag är beroende."

Kvinnan ger en glasklar beskrivning av alkoholism. Hon är alkoholist, men hon vet det inte eller accepterar det inte själv. En  alkoholist kan mycket väl ha en hög befattning,  vara framgånsgrik, sköta sitt jobb perfekt, vara socialt välanpassad och perfekt i sin sociala roll. Likväl är personen en alkoholist. Den traditionella bilden av hur en alkoholist ser ut och lever skymmer sikten. De allra flesta alkoholister finns i det normala och välfungerande livet. De är inte utstötta, asociala varelser, tvärtom. Det är sättet att dricka som avslöjar alkoholism, inte yttre attribut. Själv anser jag att gränsen för vad som räknas som alkoholism är alltför snävt dragen.  Den som  dricker sitt vin dagligen som tröst, uppmuntran, belöning eller avslappning är alkoholist. Det är klockrent. Ingenting urskuldar det dagliga drickandet. Med den vanemässiga konsumtionen måste en person inse sanningen och det är bara en tidsfråga innan konsumtionen ökat, lett till misstag och försummelser på jobbet eller sociala incidenter. Det kan dröja åratal, men de finns i framtiden som ett hot.

Underligt nog finns i artikeln inte ett ord om AA, som är en säker och lugn flyktväg ut ur alkoholism. Tror möjligen tidningen att AA är en massa mumbojumbo, kvacksalveri och villfarelser? Kanske. Som komplement till talet om beroendemottagningar, terapeuter och kuratorer tycker jag att AA skulle ha en given plats i artikeln. Den förvirring, ensamhet och stress som ofta finns med i en ensamdrickares tillvaro behöver botas och läkas i samvaro med andra alkoholister. Det är bara de som själva har sjukdomen som kan bearbeta den inifrån. AA är respekterat världen runt, det är ingen hemlig sekt som döljer sig för dagsljuset. Det skulle vara självklart att AA funnits med som ett alternativ för alkoholister som vill sluta dricka. Proffessionell vård på beroendemottagningar står för akuthjälpen, AA står för långvården. Det är visserligen anonymitet som gäller i AA, men det är inget hemlighetsmakeri.

För övrigt, läs M, prenumerera på den, gläds åt allt vackert, roligt, intressant och flärdfullt som finns för 50+ även om du har långt dit. Artonårshysterin är tröttsam för kvinnor med fötterna i verklighetsmyllan.

Åtminstone tror jag inte att drickandet ser ut så här hos danskarna, men kanske de också håller på med detta vanvettiga ensamdrickande. Vad jag vet är det kanske bara i Sveriges land en massa ensamma kvinnor sitter med varsin vindunk och kolkar i sig det ena glaset efter det andra. I ensamhet! Drickande borde ske i glada vänners lag, inte i sur och sipp ensamhet med den inbjudne osynlige gästen herr Ågren. Men så är tyvärr tillvaron för fler och fler kvinnor, ensamheten sköljer de ner med boxvin och det finns bara väggarna att anförtro sin harm och bitterhet till.

Kalla det bara inte kontinentala vanor! För det finns inte i kontinentens vanemönster alls. Där sitter inte ensamma män och kvinnor var för sig och dricker vin utan mat. Det är otänkbart att svepa i sig glas efter glas utan att samtidigt äta en god väldoftande måltid. Varifrån har denna barbariska vana smugit sig hit? Inte söderifrån i alla fall. Det där har vi svenskor hittat på själva. Vilken urbota dum idé! Sorgligt att dricka ensam. Tragiskt att skåla med sig själv. Hur kom vi på den frusna tanken att man kan värma sig med en dunk rödvin?

Och hur ser det ut på kontinenten med ölandet? Inte sjutton sitter varje gubbe för sig själv hemma i soffan och knäpper upp den ena burken efter den andra! Det är något som spritt sig här för i andra länder går man på puben och dricker öl och snackar. Sitta ensam och häcka i en soffa när man kan spela dart och snacka med kända och okända på kvarterskrogen? Nej tack. Hur blev förresten öl så ointressant till färg och bubblande att den inte ens dricks i glas. Folk öppnar en ölburk och suger i sig ölet genom ett hål i stället för att se på den vackra färgen, njuta av bubblorna som stiger, se på skummet och torka av en skummustasch från överläppen. Det måste vara sjukt att ha så bråttom att man inte hinner hälla upp ölet i ett glas! Ljudet av en ölburk som öppnas låter patetiskt.

Jag var där själv för inte så längesen, satt med mitt vinglas i soffan och dåsade, slötittade på program jag inte brydde mig om och berusade mig bort från den verklighet jag inte kunde påverka. Det fanns ingen fest alls kring drickandet, det var bara mekaniskt för att nå berusning och harmen och bitterheten steg i samma takt som vinets nivå i boxen sjönk. Om dessa rader når någon i den situationen så vet jag ingen bättre lösning på ensamhet och missnöje än att parvla sig iväg till ett möte med andra alkoholister och få lite sällskap i eländet. Det är inte bara en väg ut ur missbruk utan också ett sätt att få nya kompisar och trevliga vänner som har annat för sig än att sura över sitt rödtjut. Ensam i soffan är svag! Svag och självömkande och kan knappt skilja den ena dagen från den andra. Det  går att möta verkligheten utan vin.

Jag gick längs Kungsgatan i dag. Det blänkte vackert i fönstren på andra sidan gatan. Man behöver lyfta blicken ett snäpp för att hitta andra fönster än skyltfönster. Några jackor hängde ute på en ställning. De reades för 299.95:- Jag tänkte prova en och sa lite tantigt påpassligt att priset såg underligt ut. Ingen reaktion. Jag menade att så skriver man inte priser. Tecknet :- ska användas efter helt krontal 299:- annars skriver man komma eller kolon mellan krontal och öretal. 299,95 eller 299:95 Ingen förstod vad jag menade. Flickorna reagerade inte. Jag kände mig som en petig småskollärare. Vad spelade det för roll? Ska jag styra världen? Jackan passade inte och jag gick vidare.

Det är vår i Stockholm. Jag behöver en ny jacka. Till slut hittar jag nog en som passar och som har ett pris som också passar mig på alla sätt. Huvudsaken nu är att det är vår ? mer behöver jag inte bekymra mig om...

Foto: Torrdockan 2007

...jag är så mycket mer. Så kändes det förra veckan och jag behövde vila och perspektiv och komma på några nya tankar och idéer. Nu är min första semestervecka från bloggen över, men jag fortsätter att vara ledig ett tag till. Vänta inte att jag skriver dagligen än på ett tag - jag tror det behövs några veckor till för att undersöka vad våren har att bjuda på i staden och på landet. En "riktig" semestervecka väntar också. Jag ska för första gången på flera år våga mig på en flygresa till en sydlig övärld för att sola vid poolerna. Paraplydrinkar, bort, bort! Sangria, häll ut dig i vasken!

Efter påsk ska det väl vara som vanligt igen och skrivkrampen ha löst upp sig. Förresten samlar jag annat material just nu, så datorn jobbar fortfarande. Ha tålamod, det är en mycket nyttig talang!

Tack alla som skrivit och uppmuntrat mig och gett mig så vackra ord och tankar både i kommentarerna och i mail! Jag är rörd, tacksam och glad över all vänlighet och omtanke. Snart knattrar jag blogg igen - jag behöver er. Tack för att ni finns därute!

Vi alkoholister har ett gemensamt problem. Stöder och hjälper vi varandra kan vi lösa problemet. Det måste ske enligt vissa steg och regler. Allt detta finns beskrivet i AA:s stora bok och allt detta talas det om och förmedlas på AA.s möten. Den som vill sluta dricka ska gå till ett möte och lyssna på hur problemet kan lösas. Det krävs bara en önskan att sluta dricka för att få komma in i gemenskapen. Det krävs inga inträdesprov eller avgifter, det ges heller inget betyg. Det är inte en kurs eller en föreläsningsserie, det är en  gemenskap av män och kvinnor som delar sitt gemensamma problem och försöker göra något åt det. Den som av andra orsaker än eget missbruk vill veta mer om alkoholism kan gå på ett öppet möte.

Just nu har jag inte så mycket mer att tillägga om detta. På det här dryga året som jag skrivit bloggen har jag vänt ut och in på problemet många varv och kanske tömt ämnet eller närapå. Detta är inte och har aldrig varit en dagboksblogg. Den som vill läsa om alkoholism och närbesläktade problem kan välja vilken del av bloggen som helst. Allt är lika aktuellt och handlar för det mesta om alkoholen som fiende, listig stark och falsk. Nu är det vår och jag ska möta den och ta mina långa promenader med kameran i hand. Bildbevisen kommer vartefter...

En alkoholist lever i sin egen värld. Dörren dit är stängd för alla andra. Alkohol är det enda sällskapet, valet är alkoholistens eget. Den som bultar och hotar får inget gehör. Han/hon sitter där med simmiga ögon och stirrar in i sin ensamhets väggar. Umgänge med andra är bara till för att kunna dricka tillsammans, men det behövs egentligen inte. Det enda som behövs för den aktiva alkoholisten är tillgång till alkohol. Mänskligt sällskap är inte prioriterat.

Att leva med en sådan person är outhärdligt i längden. Det innebär att tala för döva öron, att alltid komma i andra om inte sista hand, att ständigt bli lurad, förd bakom ljuset, ständigt hoppas på löften som naturligtvis bryts, ständigt vara orolig, förbannad, redo att själv ljuga och mörka, låta idyllen bli kulissen bakom vilken misären hånskrattar. Sucka, himla med ögonen, vara sarkastisk, skälla ut, hota och ge ultimatum är fullkomligt verkningslöst. Fullkomligt. Det enda som kan få en alkoholist riktigt på alerten är upptäckten att alkoholen tagit slut. Då blir det ilfart till systemet eller langaren eller ett jävla gräl med kanske slagsmål som följd.

Här är en plus- och minuslista nödvändig. Den som lever med en alkoholist måste väga för- och nackdelar mot varandra och - vara ärlig. Är det kul att försöka prata med sin berusade partner? Blir det någon ändring? Kommer han/hon att supa sig full på Gittans bröllop? Kommer han/hon att göra bort sig? Står jag ut med en bakfull person i sängen bredvid nästan varje natt? Kan jag gå hemifrån utan att han/hon börjar supa? Dricker han/hon i smyg? Kan jag lita på honom/henne? Vågar jag åka på semester med honom/henne? Hur ska jag förklara för värdfolket att han/hon blev redlöst berusad? Hur ska jag förklara för barnen att pappa/mamma inte kunde hämta dem, inte kunde gå på matchen, inte orkade gå på museet, inte kom till mötet, glömde bort vad han/hon lovat, inte vaknade förrän framåt eftermiddagen?

Lösningen är inte att hota och det lönar sig inte att ställa ultimatum. Möjligtvis kan man vädja till alkoholistens förnuft - om det finns något kvar efter allt supande. Att gå är ingen lätt lösning, att stanna kvar inte heller. Hoppet att han/hon ska vakna upp efter förlusten av sin partner och sina barn och bättra sig, är bara ett svagt halmstrå som en drunkande griper efter. Det finns helt enkelt självklar ingen lösning på problemet. Det är som att försöka äta upp kakan och ändå ha den kvar.

En alkoholist kan förlora allt utan att ändå fatta sin situation. Ofta försvinner partner, barn, hem, egendom, jobb, anseende och hälsa i en flod av alkohol. Till slut väntar drunkningsdöden. Den enda som kan sätta stopp för eländet är alkoholisten själv. Han/hon måste komma till vägs ände. Det är inte säkert att omgivningen har tålamod och tolerans att vänta in den stunden. För sin egen skull kanske de närmaste inte ska vänta utan försöka skapa ett eget liv någon annanstans än i närheten av sitt vinglande, stinkande fyllo - försöka samla ihop resterna av sig själv och gå vidare på sin egen väg. Ett sådant beslut kan ingen annan än den berörda heller fatta. Goda råd är verkningslösa. Man kan lyssna till vad andra har att berätta och sätta det i samband med sin egen situation, men det avgörande beslutet måste var och en ta själv.

Kanske är det i inledningsskedet av ett förhållande man ska vara mer klarsynt och analyserande. Men vem kan det när den första förälskelsen slagit till? Då är livsluften fylld av framtidshopp och allt ska ordna sig bara vi håller ihop. Kunskapen om vad alkoholism är och vilka prognoser som finns är dock lätt bagage i jämförelse med den börda det är att vara bunden till en beroendeperson. Alkoholism "går inte över", den kan inte botas annat än med total nykterhet, den har ett högt pris för alla runt omkring och den är progressiv och dödlig. Räkna in de faktorerna, men ställ inget ultimatum. Ingen alkoholist kan ge löften för evigt. Det kan egentligen ingen människa, för vem kan lova något om en framtid som vi inte vet något om?

Visst är det svårt att få sitt livspussel att gå ihop och stämma, att få alla bitar på rätt plats, att organisera sitt arbete så att det blir effektivt och att ägna rättvist med tid åt arbete, hem, barn, vänner, partner, föräldrar, hobbies. Det är en stressig värld vi lever i och det är lätt att ställa till kaos, få olika intressen att kollidera och att prioritera fel saker. Det är svårt för en normal människa. För en alkoholist är det näranog omöjligt.

Det dominerande i en alkoholists liv är alkohol.  På banne mig varje pusselbit står det alkohol. Planerar han/hon för en weekend på landet, en fisketur eller en lugn hemmahelg, så är det viktigaste att se till att det finns alkohol att tillgå. Det är ett tidskrävande arbete att få ekvationen att gå ihop. För det första måste alkoholisten beräkna hur mycket som kommer att "gå åt" och hur mycket han/hon än köper verkar det gå åt. Han/hon måste alltid lägga till en eller två extra flaskor "för säkerhets skull". Annars kan söndagen bli outhärdlig och finns det en krog i närheten går det väl an, men om det inte finns ens en pizzeria i närheten kan det bli en svår söndag afton. Det finns lösningar, det finns alltid lösningar, men det är dyrt. En alkoholist måste ha alkohol - och då kan det kosta vad det kosta vill.

Som så många andra alkoholister har jag stått i systemkön och räknat på fingrarna om antalet flaskor dividerat med antalet dagar skulle räcka eller om det var bäst att lägga på ett par extra. För det mesta var det läge att lägga till ett par extra. Det blev något enklare med boxarna, och efter den första chocken när boxens osynliga innehåll plötsligt var slut och det bara fanns en sladdrig plastpåse kvar, köpte jag alltid två boxar. För säkerhets skull. För att inte drabbas av en obehaglig upptäckt. Att alkoholen tagit slut innan Systemet är öppet igen är alltid en obehaglig upptäckt för en alkoholist.

Det spelar ingen roll hur spännande ett samtal kring bordet är, hur fängslande ett tv-program är, vilka intressanta gäster som sitter runt bordet - centrum i alkoholistens tankar är flaskan som vandrar runt för påfyllning av glasen. Han/hon är underligt frånvarande, behöver fylla på sitt glas ideligen, säger aldrig nej till ytterligare en skvätt vin, vill gärna hämta en flaska till, måste fortsätta hela kvällen med glas i hand. Som gäst måste han/hon gå hem tidigt om det inte serveras mer att dricka, har förmodligen bottnat med ett par glas hemma redan osv. Återigen: det finns inget viktigare än alkohol för en alkoholist.

Det är ett smärtsamt faktum för den som är närstående. Alkis väljer alltid flaskan först. Det är tragiskt, det är förbannat tragiskt!  Att ha varit vittne till det är tragiskt, att vara alkoholist  är tragiskt. Det finns inget förmildrande. Bryter inte alkoholisten mönstret fortsätter dårskapen till dödens eller vansinnets port. Det kan ta olika lång tid, det kan dröja innan matchen är avgjord, men sista ronden med alkohol kommer alltid för tidigt och ingen kommer upp före ten-and-out utan att lyftas av starka armar.

Alkoholistens livspussel är kaos, det finns inte en bit som passar till den andra. Det finns inget mönster, bara ett virrvarr av lösa bitar. Skenbart kan han/hon foga ihop några bitar, dölja att de inte passar ihop, fuska, ljuga och mörka - men sanningen bland bitarna finns där och den uppdagas så småningom. En nykter alkoholist börjar långsamt få ordning på bitarna. En del faller aldrig på plats - det är för sent - men det mesta går att återskapa. Det finns en lösning även på alkoholistens livspussel. Lyckan att lägga några pusselbitar på rätt plats och se mönstret, leta efter en kompletterande bit, en som ska fullborda hörnet, bli den felande biten mellan två sjok eller tydliggöra ett suddigt motiv är obeskrivbar! Kanske blir pusslet aldrig komplett, men det som är klart räcker. Det blev bitar över kanske, vad gör det? Det fattas en del bitar, vad gör det? En nykter alkoholist lägger ett livspussel som liknar alla andras, ljusa och mörka partier växlar men en bit saknas och kan aldrig mer fogas till: alkohol.