© Torrdockan

När jag var aktiv hade jag otroligt kort stubin. Jag blev arg för minsta småsak, irriterad och stingslig. Jag var ingen trevlig människa i det läget. Det hade förmodligen att göra med kemin i kroppen, ett slags abstinens som fick utlopp i mitt agerande. Jag rökte på den tiden och cigarretten var lugnande för mig. Ungefär en gång i timmen var det dags att tända en cigarrett. På fester rökte jag som en skorsten. Röka och kröka hörde ihop. Jag drack aldrig på jobbet, det var otänkbart för mig. Röka fick man göra på jobbet på den tiden, jag satt i mitt egna väl inrökta rum och hade överfull askkopp. På något sätt balanserade de båda lasterna mot varandra. Eftersom jag rökte på jobbet kände jag inget sug efter vin, hemma kunde jag dricka vin och behövde därför inte röka. Det låter så vansinnigt galet nu, men att vara berioende av något är galenskap, särskilt om man är beroende av vin och nikotin. Man är skvatt galen, åtminstone var jag det.

Innan drickandet hade tagit över mitt liv hade jag trevligt med vinet. Jag blev lugn och slappnade av, jag myste i soffan och tyckte att livet blev uthärdligt, bekymren smälte undan och allt var ganska bra. Allt som jag irriterade mig över fick förlåtelsens skimmer, jag blev tolerant och kunde skratta åt en massa förargliga saker, andra människor verkade trevligare och jag förlät dem och slutade tycka synd om mig själv. Självömkan är en av drivkrafterna i alkoholisters beroende. De sitter gärna hemma med glas i hand och tycker synd om sig själva. En del till och med börjar gråta på krogen men aldrig förrän efter rejält med whisky och då bakom en knuten hand.

När det tvångsmässiga drickande dominerade min vakna tid, var det slut med välbehaget. Vinet gjorde mig inte lugn och avslappnad, jag blev i stället rastlös och ledsen. Mer vin var lösningen och mitt tillstånd förvärrades. Det var en hopplös situation. Jag visste inte hur jag skulle kunna få tillbaka den där trivsamma känslan när vinet värmde mina ådror. Jag visste inte att det inte går, en alkoholist kan aldrig återfå det första mysiga umgänget med alkohol, aldrig någonsin. Det blir etter värre med tiden. Att dricka blir ett tvång, en mekanisk åtgärd som ska bota allt. En alkoholist firar och tröstar sig med alkohol, bedövar sig, lugnar ner sig, belönar sig, dränker sig, förgör sig.

Nu, efter några års obruten nykterhet är min stubin inte så kort längre. Jag känner inte den irritation som plågade mig förut, jag är inte otålig, jag blir inte arg på andra människor av minsta orsak och jag reagerar med lugn och sunt förnuft. Jag är en annan person. Jag minns ibland hur olustig jag kände mig, jag hade skavsår av obehag när jag fick vänta på någon eller något, jag trummade med fingrarna av otålighet framför datorn, jag svor till när något inte gick exakt så som jag ville - jag hade inget tålamod, ingen sinnesro, inget lugn. Stressen hetsade mig till irritation och förtvivlan och ilskan sprutade ur öronen. Allt kanske inte berodde på alkoholen, men en stor del. Jag hade lärt mig att skynda hem och hälla upp ett glas vin efter jobbet, jag använde vinet som lugnande medicin och insåg inte faran.

Innan jag förstod att jag var allvarligt sjuk förvandlades jag när jag drack från den lugna älskliga doktorinnan Jekyll till den rasande megäran mrs Hyde. Jag uppfattade inte min förvandling, jag hade inga normala reaktioner kvar, jag var så illa däran att jag näranog bara ville lägga mig ner och dö. Det var det enda sätt jag trodde skulle få slut på mitt drickande. Jag orkade inte dricka, men jag kunde inte sluta av egen kraft. Att det fanns en väg ut förstod inte min förvirrade hjärna. Nu slipper jag dricka, jag har kommit bort från tvånget, jag lyder rådet att aldrig ta det första glaset (eftersom det aldrig blir det enda utan bara ett av oändligt många), jag tar det lugnt, gör det enkelt och jag ber om kraft att hålla mig nykter.

Det är en underbar frid som kommer med nykterheten. Att allt det rastlösa, irriterade, ilskna håller på att försvinna är så otroligt skönt. Jag har fått den sinnesro jag ber om varje dag. Med sinnesro behöver jag inte använda alkoholen som en dämpare, för det var så den fungerade. När jag var arg och ledsen, tröstade jag mig med att dricka. Jag lugnade ner mig, fick en paus, jag blev snällare. Men så listig och djävulsk är alkoholen att den vaggar oss till ro bara i början. Till sist river den upp alla sår i stället, klöser i hjärtat så att blodet droppar, den får mitt hjärta att brista av vanmäktig vrede och sorg, jag blir inte lugn, jag får ingen sinnesro. Jag tappar vett och sans, jag blir ett kvidande bylte som ömkar sig och förbannar allt och alla. Å, att det finns ett sådant gift! Att det säljs ett sådant gift, som lockar fram en sådan sjukdom! Beroendet kommer med på köpet. Beroendet bor där i buteljen. Du vet inte ens när det börjar.